| 250 | Fadrens wittnesbörd. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 5. |
wara, nemligen till Fadrens, som måste wittna med Sonen.
32 En annan är, som wittnar om mig, och jag wet, att det wittnesbörd är sant, som han wittnar om mig. Es. 42: 1. Matt. 17: 5. Joh. 8: 14, 18.
33 I hafwen sändt till Johannes, och han har wittnat för sanningen. Joh. 1: 19.
34 Men jag tager icke wittnesbördet af en menniska, utan detta säger jag, på det att I mån warda frälste.
Som wille Jesus säga: Men jag tager icke af en menniska, wore det ock Johannes, wittnesbördet om mitt företräde, då jag allt menniskowittnesbörd förutan är den jag är; utan detta säger jag om Johannes, v. 33, och anför exemplet af hans wittnesbörd blott i den afsigt, att I mån warda frälste och salige genom att rätt akta på Johannes’ wittnesbörd och således komma till tro på mig, om hwilken Johannes framför allt wittnade.
35 Denne war det brinnande och skinande ljuset, och I willen för en stund fröjdas i hans sken.
Johannes war det i g. t. redan förut förkunnade brinnande och skinande ljuset. I Elias’ af nit brinnande anda och skinande kraft framträdde han, såsom ett ljus eller en lykta. ”Med lyktan söka wi dagen. En sådan lykta war Johannes”, med ledning af hwars sken menniskorna skulle söka och finna den klara i Jesus uppgångna dagen. Brinnande såsom eld war Johannes i sin bättringspredikan, som trängde skarpt till deras hjertan. Klart och mildt skinande lyste han tillika i sitt evangeliska wittnesbörd om Guds Lam, som borttager werldens synd. Men i stället att låta detta ljus leda sig till dess mål, woro de i allmänhet sådane, att de blott för en stund, eller en liten tid, wille fröjdas eller förlusta sig i dess sken. De handlade derutinnan så, som allt wore dermed uträttadt, att man på ett sinligt sätt förnöjde sig åt Guds tjenares utomordentliga gåfwor, utan angelägenhet att lyda Guds tjenares röst.
36 Men jag har ett wittnesbörd, som är större än Johannes’ wittnesbörd; ty de gerningar, som Fadren har gifwit mig, att jag skulle fullborda dem, desamma gerningar, som jag gör, wittna om mig, att Fadren har sändt mig. Joh. 10: 25.
37 Och Fadren, som har sändt mig, har sjelf wittnat om mig. I hafwen hwarken någonsin hört hans röst eller sett hans skepnad. Matt. 3: 17. 17: 5. Joh. 6: 27. 12: 28. 2 Petr. 1: 17. 2 Mos. 33: 20. 5 Mos. 4: 12. 1 Tim. 6: 16. 1 Joh. 4: 12.
Fadren har wittnat om Sonen redan i gamla testamentet, men ännu mer i det nya. Under Jesu werksamhet på jorden har Fadren wittnat om honom dels omedelbart, såsom wid Jesu dop, dels medelbart genom de werk, Jesus gjorde. Af dessa werk är hela återlösningswerket det största. Men alla Jesu underwerk woro Fadrens wittnesbörd, synnerligen de, som åtföljde Jesu kraftiga ord och åtföljdes af menniskors sinnesförändring. I dem, inför menniskors ögon och öron och genom deras inre werkan på menniskornas hjertan, wittnade Fadren om honom så tydligt, att alla borde förstå, att han war Guds Son. Men Judarne tillslöto sina hjertan för det wittnesbördet af Fadren. De hade hwarken någonsin hört hans röst eller sett hans skepnad, de hade det icke en gång så mycket som profeterna, t. ex. Hes. 1: 28, ännu mindre såsom Kristus sjelf. Han hade både hört Fadrens röst och sett hans skepnad, och det på ett sätt, som endast Sonen kunnat. Han wisste således, att Fadren wittnat om honom. Judarne skulle också kunnat fatta detta wittnesbörd om de hade låtit Guds Ande öppna deras ögon till att se och deras öron till att höra Jesu gerningar och Jesu ord, men ack! de wille icke!
38 Och hans ord hafwen I icke förblifwande i eder, ty den han har sändt, honom tron I icke.
De hade Guds ord. Men de hade det icke förblifwande i sig; de hade det blott likasom utom sig, såsom en ofruktbar bokstafskunskap. Det kom till deras öron, men fick icke tränga till deras hjertan. Detta wisade sig tydligast deri, att de icke trodde honom, som Gud har sändt, och genom hwilken han låtit höra och se sig. De hade icke med hjertats tro mottagit och anwändt det skrifna ordet; och detta war orsaken att de icke heller trodde Ordet, som blifwit kött. Johannes’ wittnesbörd, Fadrens wittnesbörd, gamla testamentets wittnesbörd: alla wittnade om Jesus, men alla hade de af Judarne blifwit okända eller misskända, och derföre kände de icke honom, som af Fadren blifwit sänd.
39 I ransaken skrifterna, emedan I menen eder hafwa ewigt lif i dem, och dessa äro de som wittna om mig. Luk. 16: 29. Ap. G. 17: 11. Es. 8: 20. 34: 16. 5 Mos. 18: 15. Jer. 23: 5. Dan. 9: 24. Joh. 1: 45.
Att ransaka eller forska är ett ord, som egentligen nyttjas om dem, hwilka leta i grufworna efter metaller. Skriften eller de heliga skrifterna äro såsom en metallgrufwa, i hwilkens djup den finner idel andeligt och himmelskt guld, som derefter troende söker; ty man finner der ewigt lif. Judarne ransakade nu i gamla testamentets skrifter, men på ett förwändt sätt. De menade sig hafwa ewigt lif i dem blott derigenom, att de ransakade med ögat och förståndet, utan att det tillika blef en hjertats ransakning. Ordets bokstafliga wittnesbörd war dem sålunda bekant, men för Guds wittnesbörd genom ordet förblef deras hjerta tillslutet. Just dessa skrifter, som de på ett så ytligt sätt ransakade, äro de som wittna om Jesus. Han är skrifternas kärna och hufwudämne.
40 Och I wiljen icke komma till mig, att I mån hafwa lif.
_254.jpg&oldid=347715){kind=link}