| 254 | Lifwets bröd. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 6. |
jag skall uppwäcka det på den yttersta dagen. Joh. 10: 28. 17: 12. 18: 9.
Uppwäcka det till lifwet på den yttersta dagen och således bewara det i all fara, till dess ingen fara mer återstår, då äfwen de trognas kroppar blifwit förhärligade.
40 Ty detta är dens wilja, som har sändt mig, att hwar och en som ser Sonen och tror på honom skall hafwa ewigt lif, och att jag skall uppwäcka honom på den yttersta dagen. Joh. 3: 15 f.
Judarne sågo Sonen med lekamliga ögon. De hade derigenom en synnerlig anledning till att tro. Och på tron hänger menniskans salighet. Oss tillbjudes nu att se Sonen med trons öga. Och det är äfwen Fadrens wilja, att hwar och en, som med trons öga ser Sonen, som således både ser Sonen och tror på honom, skall hafwa ewigt lif.
41 Då knorrade Judarne öfwer honom, derföre att han sade: Jag är det bröd, som har kommit ned från himmelen,
42 och de sade: Är denne icke Jesus, Josefs son, hwilkens fader och moder wi känna? Huru kan han då säga: Jag har kommit ned från himmelen? Matt. 13: 55. Luk. 4: 22. Joh. 7: 27.
43 Då swarade Jesus och sade till dem: Knorren icke eder emellan.
44 Ingen kan komma till mig, utan att Fadren, som har sändt mig, drager honom, och jag skall uppwäcka honom på den yttersta dagen.
Då det är Fadren, som genom den förekommande nåden drager menniskan, så kan det icke wara fråga om något twång, utan ”det är ett wänligt lockande och tillsigdragande, såsom då annars en huldrik man drager menniskorna till sig dermed, att han är nedlåtande, och en hwar gerna går till honom”. L. — I sin försyn, genom många anstalter och tilldragelsen, sjukdomar, förluster, smärtor, olycka, lycka, motgång, medgång o. s. w., räcker Fadren ut sin hand till menniskan, för att draga henne till Sonen. Men i synnerhet är det i och med sitt heliga ord, som han genom den Helige Ande gifwer sitt dragande tillkänna. We den, som drager sig undan (Ebr. 10: 39); wäl den, som låter sig dragas.
45 Det är skrifwet i profeterna: ”Och de skola alla warda lärda af Gud”. Derföre hwar och en som har hört af Fadren och lärt, han kommer till mig. Es. 54: 13. Jer. 31: 34. Joh. 1: 18. 1 Tess. 4: 9. Ebr. 8: 10.
De skola alla warda lärda af Gud, eller ”Guds lärda”. Fadrens dragande består således i lärande och är allmänt. Det består i lärande, icke i ett dunkelt känslowäsende, utan i ett klart förnimmande af Guds röst i hjertat genom ordet. Och alla skola warda så lärda af Gud, hwilka werkligen låta draga sig till Sonen; alla kunna således mottaga den lärdomen, hwilken Fadren drager. Men fastän Fadrens dragande är allmänt, så blifwa dock icke alla lärda af Gud, emedan icke alla låta draga sig till Sonen. Ty endast hwar och en, som har hört af Fadren och lärt, eller werkligen mottagit det, som Fadren lärer om Sonen, kommer såsom nådehungrande syndare till Sonen i tron.
46 Icke så, att någon har sett Fadren, utan ben som är af Gud; han har sett Fadren. Matt. 11: 27. Luk. 10: 22.
Det är: Icke så, att någon har sett och hört Fadren omedelbarligen samt utan och utom Sonen; utan den som är af Gud, nemligen Kristus, Guds Son, kap. 7: 29; han har i egentligaste och allra högsta mening samt af ewighet icke blott hört utan ock sett Fadren, i kraft af sin innerliga förening med honom. Den, som således skall se Fadren, skall se honom i och genom Sonen, som är Fadrens återsken och hans wäsendes afbild. Hör nu en menniska uppmärksamt på Sonens ord och skådar med trosbegärligt öga på hans person, så är just detta Fadrens dragande till Sonen; och med detsamma kan han sägas hafwa hört och sett Fadren och wara af Gud.
47 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror på mig, han har ewigt lif. Joh. 3: 36.
48 Jag är lifwets bröd.
49 Edra fäder åto mannat i öknen och dogo. Ebr. 3: 16 f.
Fäderna, på hwilka de förut (v. 31) åberopat sig, hade wisserligen ätit mannat i öknen; men det war dock en jordisk spis, den kunde icke fria dem från döden; fäderna dogo till en del på ett förskräckligt sätt, oaktadt de blifwit af mannabrödet delaktige. Annat är det med kraften och werkan af det himmelska brödet, som Jesus gifwer.
50 Detta är det bröd, som nedkommer från himmelen, på det att man må äta deraf och icke dö.
En sådan werkan har det af himmelen nedkommande sanna brödet, som är lifwets bröd, att den som deraf äter, icke dör den andeliga döden, och i så måtto icke en gång den lekamliga döden, som den blifwer en öfwergång till det ewiga lifwet, och kroppen skall uppwäckas på den yttersta dagen.
51 Jag är det lefwande brödet, som har kommit ned från himmelen. Om någon äter af detta bröd, skall han lefwa ewinnerligen, och det bröd, som jag skall gifwa, är mitt kött, hwilket jag skall gifwa för werldens lif. Joh. 3: 13.
Det lefwande brödet, det brödet, som ej utifrån erhållit sin närande kraft, utan har den i sig sjelf. Och det bröd, som jag skall gifwa till att äta, är mitt kött. Redan med dessa ord syftar Jesus på sin död. Han antog kött eller menniskonatur, för att deri lida och dö för menniskornas synder. Han gaf sitt kött i döden.
_258.jpg&oldid=347723){kind=link}