| Lifwets bröd. | Johannes' Evangelium. | Kap. 6. | 255 |
Han har dermed förwärfwat åt hela werlden, åt de genom synden i döden hemfallna menniskorna, lif, ewigt lif. Hwad Jesus sålunda har utgifwit i döden, det gifwer han nu för werldens lif. Han gifwer det i sitt ord och i den heliga nattwarden. Den som äter Jesu kött, han äter af det lefwande brödet, om någon äter af detta bröd, skall han lefwa ewinnerligen. Egentligen talar Kristus här ännu icke om det sakramenterliga ätandet i den heliga nattwarden, utan om det andeliga ätandet i tron. Men orden få likwäl sin uppfyllelse äfwen i den heliga nattwarden, och när framdeles nattwarden war instiftad, så förstodo Jesu rätte lärjungar tydligare, hwad Jesus menat med ätandet af hans kött och drickandet af hans blod.
52 Då twistade Judarne sins emellan, sägande: Huru kan denne gifwa oss sitt kött till att äta?
De twistade. De förslöte gifwa olika förklaringar af Jesu ord. Der måste således ibland dem funnits några, som läto Fadren draga sig till Sonen, som alltså läto lära sig af Gud, (v. 45), så att de, såsom sig borde, andeligen förstodo Jesu ord om hans kötts ätande, medan de andre fattade dem i groft sinlig mening. De frågade: huru, likasom Nikodemus (kap. 3: 4, 9), så länge han, likasom de, blott hade köttsliga föreställningar om andeliga ting.
53 Då sade Jesus till dem: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Utan att I äten Menniskosonens kött och dricken hans blod, hafwen I icke lif i eder. Mark. 16: 16. Joh. 1: 12.
Jesus swarar således icke på deras huru? Han framställer blott sakens nödwändighet, hwad de än måtte tänka om sakens möjlighet. Jemför Jesu swar till Nikodemus, kap. 3: 5. Det är för det köttsliga förnuftet obegripligt, att och huru Jesus kan gifwa sitt kött till att äta och sitt blod till att dricka. Men den ödmjuka tron, som först mottager ordet om sakens nödwändighet, twiflar icke om dess möjlighet, utan gläder sig deraf och erfar Jesu ords sanning. Jesu ord: sannerligen, sannerligen betyder i nåderikets hemligheter för henne mer än alla förnuftets frågor och inwändningar. Hon wet, att lika nödwändig och dagligt behöflig lekamlig mat och dryck är för det timliga lifwets näring, lika nödwändig och dagligt behöflig är den andeliga maten, Jesu kött, och den andeliga drycken, Jesu blod, för det andeliga lifwets näring och widmagthållande. Och den troende menniskan erfar, att så är, derigenom att hon har lif i sig, ty lif har den, åt hwilken Guds Son meddelat det ewiga lifwet, och hwilken lefwer i Guds Sons tro. Hon wet det just genom det andeliga lifwets underhåll och tillwäxt medelst det andeliga ätandet och drickandet, i det att hon dagligen brukar Guds ord och beder, då i och med Guds ord lifskraften af Jesu kött och blod meddelar sig; och det blir ännu mer befästadt genom det sakramenterliga ätandet och drickandet i den heliga nattwarden. Det är genom denna lifsgemenskap med Jesus, som den troende menniskan är Guds barn, delaktig af Guds natur, 2 Petr. 1: 4, förwandlas till hans bild, 2 Kor. 3: 18, och kroppen beredes till uppståndelse i härlighet.
54 Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har ewigt lif, och jag skall uppwäcka honom på den yttersta dagen.
”Här wisar det sig ännu tydligare, att Jesus har afseende på fulländningen af sin sjelfuppoffring för werldens lif; att han således har afseende på sin död, emedan han till ätandet af sitt kött särskildt tillägger drickandet af sitt blod. Blodet kan nemligen blott såsom utgjutet drickas. Detta häntyder således på hans blodiga offerdöd, hwartill från v. 51 talet mera bestämdt wänder sig.”
55 Ty mitt kött är sann mat, och mitt blod är sann dryck.
Mitt kött ar sann mat, i sanning en föda för tron, likasom det naturliga brödet för kroppen, och mitt blod är sann dryck. Ordet sann, eller i sanning, är detsamma som i fullaste bemärkelse, så att då det i annan spis och dryck alltid fattas något, så är Jesu kött den fullt närande födan, och Jesu blod den fullt wederqwickande drycken. Men allraförst är ordet sann här stäldt i motsats till det förebildliga i gamla testamentet. I gamla testamentets hushållning war sålunda mannaspisen och wattendrycken ur klippan (Se 2 Kor. 10: 4) något förebildande. Men i nya förbundet njuter man i sanning, i full werklighet, det som förebildades, då man får äta af Jesu kött och dricka af hans blod.
56 Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han förblifwer i mig och jag i honom.
57 Såsom lefwande Fadren har sändt mig, och jag lefwer för Fadrens skull, så skall ock den som äter mig lefwa för min skull.
Som wille Jesus säga: Såsom den lefwande Fadren, allt lifs urkälla, har sändt mig, och att göra hans wilja ar min mat (kap. 4: 34), och jag lefwer för Fadrens skull, i det att jag är i Fadren, och mitt lif är också hans lif; så skall ock den som genom tron äter mig, i det att han på ett lefwande andeligt sätt blifwer med mig införlifwad, lefwa för min skull, — lefwa genom mig, som är den lefwande och werksamt skapande lifsgrunden och meddelar andeliga lifskrafter i dem, som med mig äro förenade.
58 Detta är det bröd, som har kommit ned från himmelen, icke såsom edra fäder åto mannat och dogo; den som äter detta bröd, han skall lefwa ewinnerligen.
Här upprepas ännu en gång orden ur v. 49, 50. Här sammanfattar Jesus således, såsom i ett kraftigt slut, summan af sitt tal. Sju gånger säger Herren i detta tal, att icke jordisk, utan från himmelen kommen spis skänker ewigt lif åt den, som äter deraf; men de jordiskt sinnade, sjufaldt döfwa åhörarne af hans ord fattade intet af andan och lifwet i hans ord.}}
_259.jpg&oldid=347724){kind=link}