| 258 | Jesus wid löfhyddohögtiden. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 7. |
Jesus. Likwäl säger han: hwarföre söken I att döda mig? Ty alla hade de i wiss mån del i öfwerhetens tänke- och handlingssätt, icke heller hade öfwerstepresterna sedermera utan folkets bifall kunnat låta döda Jesus. Emellertid likasom okunniga om de öfwerstas uppsåt, tyckte folket Jesu beskyllning emot dem wara högst orimlig och ogrundad, samt swarade derföre som följer.
20 Folket swarade och sade: Du har en ond ande. Hwem söker att döda dig? Joh. 8: 48, 52. 10: 20.
Du har en ond ande, d. ä.: du är besatt och derigenom från dina sinnen, som så kan tala.
21 Jesus swarade och sade till dem: En gerning gjorde jag[1], och alla förundren I eder.
En gerning, ett werk bland många otaliga, det som berättas kap. 5: 1 o. f. Öfwer detta werk förundrade de sig ända till en sådan förargelse, emedan det skedde på sabbaten, att de förbisågo och förgåto alla hans öfriga werk. Detta ena förmenta sabbatsbrott stötte de sig på, änskönt de sjelfwa ofta bröto sabbaten. Ett exempel derpå anföres ifrån omskärelsen. Ty om helandet på sabbatsdagen wore ett sabbatsbrott, så wore omskärelsen det äfwen.
22 Fördenskull har Moses gifwit eder omskärelsen — icke så, att hon är från Moses, utan från fäderna — och I omskären en menniska på sabbaten. 1 Mos. 17: 10 f. Rom. 4: 11.
Omskärelsen war af fäderna före Moses, således ock före sabbatslagen, som gafs genom Moses. Men Moses har erkänt omskärelsen (1 Mos. 17: 10. 2 Mos. 12: 44. 3 Mos. 12: 3), äfwen deri att, om åttonde dagen war en sabbat, omskärelsewerket likwäl fick företagas enligt den gamla ordningen. Derigenom skulle nu Moses antagit något, som stode i strid med hans egen sabbatslag, derest lagen icke skulle förstås efter anden, utan blott i fariseernas ytligt bokstafliga förstånd.
23 Om nu en menniska mottager omskärelse på sabbaten, på det att Moses’ lag icke må brytas[2], hwarföre wredgens I då på mig, derföre att jag gjorde hela menniskan helbregda på sabbaten?
Moses’ lag om omskärelsen. — Hela menniskan, både till kropp och själ. Äfwen omskärelsen åsyftade hela menniskans wäl, i det att hon derigenom upptogs i Guds nådeförbund. Således bröts icke sabbaten, utan fastmer helgades derigenom. Och detta oaktadt omskärelsen skedde med arbete och smärta. Huru mycket snarare måste då hela menniskans helande wara icke ett sabbatsbrott, utan ett sabbatens helgande, då helbregdagörelsen genom honom syftade utan möda och smärta på hela menniskans räddning.
24 Dömen icke efter utseendet, utan dömen den rättwisa domen. Ords. 24: 23. Jak. 2: 1.
Efter utseendet, efter den yttre bokstafwen. — 'Den rättwisa domen, efter inre grunder och anden af Guds lag. Då upplösa sig alla motsägelser af sig sjelfwa.
25 Då sade några af folket i Jerusalem: Är icke denne den, hwilken de söka att döda? Joh. 5: 18.
26 Och se, han talar fritt, och de säga intet till honom. Icke kunna wäl rådsherrarne för wisso weta, att denne är Kristus?
27 Dock, wi weta hwarifrån denne är, men när Kristus kommer, wet ingen hwarifrån han är. Matt. 13: 55. Luk. 4: 22. Joh. 6: 42.
De, som så sade, hade en dunkel föreställning om Messias’ öfwermenskliga ursprung, men hade förbisett eller missförstått sådana tydliga profetior, som Mik. 5: 2, och kunde derföre icke finna, huru hans menskliga ursprung skulle rimma sig med det gudomliga.
28 Då ropade Jesus, under det han lärde i templet och sade; I både kännen mig och weten hwarifrån jag är; och af mig sjelf har jag icke kommit, utan den som har sändt mig är den sanne, och honom kännen I icke. Joh. 8: 26, 55. Rom. 3: 4.
Då ropade Jesus. Icke ofta har Jesus ropat, utan wid några särskildt wigtiga tillfällen, eller af särskildt wigtiga orsaker. Här skedde det af smärta öfwer deras blindhet och af brinnande nit för de talrika åhörarnes frälsning. I både kännen mig i anseende till det yttre af min person, och I weten äfwen i wiss måtto, hwarifrån jag är. Dock war det långt ifrån, att de kände honom rätt. De wisste, att han war från Nasaret; men att han war från Gud utgången, wisste de icke. Jesus swarar nu på ett sätt, att deras missförstånd borde häfwas wid minsta allwarliga eftertanke. Han säger dem intet om sin underbara födelse af jungfru Maria, ty den förblef under hans jordiska lif, för det oundwikliga missbrukets skull, en hemlighet; icke heller om sin gudom, annorlunda än så, att de genom Jesu tal och werk skulle kunna ledas till att förstå, hwem han war, och tro, att han icke war kommen af sig sjelf, så som de nu mente. Men orsaken till deras otro och förwända mening om Jesu person war den, att de icke kände den, som sändt honom. Han är den sanne, men de kände honom icke såsom den sanne, i det att de icke låtit föra sig till en sann kunskap om hans wäsende och wilja. Honom kände de lika litet som de kände Jesus.
29 Men jag känner honom, ty jag är från honom, och han har sändt mig. Matt. 11: 27. Joh. 10: 15.
30 Då sökte de att gripa honom; dock bar ingen hand på honom, ty hans stund hade ännu icke kommit. Mark. 11: 18. Luk. 20: 19. Joh. 8: 37.
- ↑ Jesus syftar på helandet af den lame mannen. Joh. 5: 2 f.
- ↑ Se 3 Mos. 12: 3.
_262.jpg&oldid=347730){kind=link}