| Jesus wid löfhyddohögtiden. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 7. | 259 |
31 Men många af folket trodde på honom och sade: När Kristus kommer, icke skall han wäl göra flera tecken än denne har gjort? Joh. 8: 30.
32 Fariseerna hörde folket mumla sådant om honom, och öfwerstepresterna och fariseerna utsände tjenare för att gripa honom.
33 Då sade Jesus: Ännu en liten tid är jag hos eder, och jag går bort till den som har sändt mig. Joh. 12: 35. 16: 16.
Jag går bort, genom döden och himmelsfärden.
34 I skolen söka mig och icke finna mig, och der jag är, dit kunnen I icke komma. Joh. 8: 21. 13: 33.
Der jag är, i himmelen. Dit kunna de otrogne icke komma, äfwen om de söka honom, då sökandet icke sker i tron. Jesus talar med flit hemlighetsfullt, för att wäcka dem till eftertanke, besinning och trosbegär. En del af dem skulle wäl wäckas till sann längtan efter den då nu försmådde. Men det gick dem, såsom så många, att de icke weta wärdera ljuset, förrän de förlorat det.
35 Då sade Judarne sins emellan: Hwart ämnar denne gå, eftersom wi icke skola finna honom? Icke ämnar han wäl gå till dem, som äro förskingrade bland Grekerna, och lära Grekerna?
Ämnar han begifwa sig till de länder, der Judar och sådana Greker, som blifwit proselyter, äro förspridda, och der blifwa hednalärare? I denna fråga låg ett stort hån, emedan de ansågo en sådan utwandring wara alldeles stridande mot Messias’ wärdighet, hans, som endast skulle wara bestämd för Judarna i Palestina.
36 Hwad war det för ord han sade: I skolen söka mig och icke finna mig, och: Der jag är, dit kunnen I icke komma?
37 Men på den sista, den stora dagen i högtiden stod Jesus och ropade, sägande: Om någon törstar, så komme han till mig och dricke! 3 Mos. 23: 36. Es. 55: 1. Joh. 4: 14. 6: 35. Upp. 22: 17.
Sista dagen, d. ä. den sjunde dagen i löfhyddohögtiden, war ock störst eller den stora. Den kallades af Judarna sjelfwa: ”den sista goda dagen”. Den war tillika den sista högtidsdagen på året, och firades derföre med särdeles glädje. Löfhyddohögtiden war en stor tacksägelsefest. Folket hembar då tillika sin tacksägelse till Gud för den just wid denna tid af året fulländade skörden. Men främst firades den högtiden till minne af wandringen genom öknen, och det i twå hufwudsakliga afseenden: a) att man bodde i löfhyddor, likasom fäderna bott i tält uti öknen; b) att man iakttog wattenösningens bruk, likasom wandringen genom öknen ofta war en tid, då fäderna plågades af törst och wattenbrist. Det senare bruket innebar således en tacksägelse för den stillade törsten. Det bestod deri, att en prest, enligt den tidens sed, i en gyllene kanna hemtade watten från den nära Jerusalem belägna källan Siloam. Han bar det derpå upp i templets inre förgård. De öfrige presterna mottogo honom med basunaljud, och jemte dem instämde det öfriga folket i en sång, hwars innehåll står i Es. 12: 3. Sedan bar presten wattnet upp till altaret, blandade det med winet af dryckesoffret, och båda delarne utgötos, så att det genom rör nedflöt i berget och ut i bäcken Kidron. Derunder uppstämde leviterna, under full musik, det stora Hallel eller lofsången i Ps. 113—118. Ordspråkswis sade den tidens Judar: ”Den som icke sett glädjen wid wattenösningen, han wet icke hwad glädje är.” Detta yttre wattenösningsbruk synes nu hafwa gifwit Kristus en yttre anledning att ropa, sägande: Om någon törstar, så komme han till mig och dricke! Jesus hade ett bättre watten att skänka än Siloawattnet. Och hans rop skulle och skall för de efter nåden törstande själarne wara ett större glädjerop än det, som eljes på denna högtidsdag hördes i templet, ty han gifwer lifwets watten för intet.
38 Den som tror på mig, af hans lif skola, såsom skriften har sagt, flyta strömmar af lefwande watten. Es. 12: 3. 44: 3.
Jemför Joel 3: 18. Hes. 47: 1, [et]c. Sak. 14: 8. Hwad som war profeteradt om wattuströmmen, som skall flyta från Jerusalem och templet, skulle sålunda andeligen gå i fullbordan. Och likasom wid löfhyddohögtiden strömmen af det från altaret flytande wattnet nedgjuter sig ur bergets inre i dalen Josafat, så skall den på Jesus troende blifwa ett Guds tempel, ur hwilket en andelig lifström framqwäller. Ty genom tron meddelas Jesu lifsfullhet åt den trogne. Af hans lif, d. ä. af eller ur hans innersta och dess rika fullhet. Orden syfta i synnerhet på Herren Jesus sjelf, som är det lefwande templet och den klippa, som följde Israel i öknen, af hwilken den klara strömmen af lefwande watten flödade.
39 Men detta sade han om Anden, hwilken de som trodde på honom skulle undfå, ty den Helige Ande war icke ännu gifwen, emedan Jesus ännu icke war förhärligad. Joel 2: 28. Ap. G. 2: 17. Joh. 16: 7.
Om anden, som ofta föreställes under bilden af ett rikt watten. Detta kunde först gå i fullbordan på pingstdagen, då Anden blef utgjuten. Ty likasom tron på Jesus icke kunde få sitt fulla innehåll före återlösningswerkets fullbordan och bekräftelse genom Jesu död och uppståndelse, så war före pingstdagen den Helige Ande icke ännu gifwen eller sänd. Således, ehuru den Helige Ande, af samma gudomswäsende med Fadren och Sonen, war af ewighet, och war werksam wid skapelsen och ingaf
_263.jpg&oldid=347732){kind=link}