| 260 | Jesus wid löfhyddohögtiden. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 7, 8. |
profeterna hwad de skrefwo o. s. w., så återstod just det som profeterna förutsagt om Andens utgjutande i nya testamentets tid på ett sätt och i ett mått, som förut icke egt rum. Joel 2: 28, 29. Och detta inträffade när Jesus war förhärligad och upphöjd på Guds högra hand såsom menniskoslägtets segerrike återlösare.
40 Då nu många af folket hörde detta tal, sade de: Denne är för wisso profeten. 5 Mos. 18: 15, 18. Luk. 7: 16. Joh. 6: 14.
Profeten, enligt 5 Mos. 18: 15, 18, på hwilket skriftställe så ofta syftas tillbaka.
41 Andra sade: Denne är Kristus. Men andra sade: Icke kommer wäl Kristus från Galileen? Joh. 1: 46.
42 Säger icke skriften, att Kristus kommer af Davids säd och från den lilla staden Betlehem, der David war? 1 Sam. 16: 1. Ps. 132: 11. Mik. 5: 2. Matt. 2: 5. Luk. 2: 4.
43 Då wardt en söndring bland folket för hans skull. Joh. 9: 16. 10: 19.
44 Och några af dem wille gripa honom, men ingen bar händer på honom.
45 Då gingo tjenarne till öfwerstepresterna och fariseerna, och dessa sade till dem: Hwarföre hafwen I icke fört honom hit?
46 Tjenarne swarade: Aldrig har någon menniska så talat, som denne man talar.
Ett exempel derpå, att de jordiskt ringare menniskorna ofta förr känna kraften af Kristi ord, än de högt uppsatte och jordens wise.
47 Då swarade fariseerna dem: Icke ären wäl äfwen I förwillade?
48 Icke har wäl någon af rådsherrarne eller af fariseerna trott på honom? Joh. 12: 42. 2 Kor. 1: 20. 2: 8.
Desto wärre! Således är det en ytterst ogrundad och förderflig mening, som många hysa, att man icke skall tro mer eller annat, än hwad de högt uppsatte, särdeles de högt uppsatte presterna tro. Man pröfwe andarne!
49 Men detta folk, som icke känner lagen, är förbannadt.
Så bittert döma ofta de, som anse sig högt upplyste. De tillmäta sig allena domsrätten i andeliga ting. Med alla fel i lära eller lefwerne, wilja de dock anses ofelbara. Så uppblåsas de af bokstafslärdomen, att de ej blott anse dem såsom förförde, då någon har allwar med tron på Jesus, utan kallar dem rent af förbannade. Jemför Hes. 34: 2–8.
50 Då sade till dem Nikodemus, som war en af dem, han som hade kommit till honom om natten: Joh. 3: 2.
51 Icke dömer wäl wår lag någon menniska, med mindre man först förhör henne och får weta hwad hon gör? 5 Mos. 1: 16 f. 17: 4, 8. 19: 15 f.
Denna regel, att man först skall göra sig wäl underrättad om en sak, innan man dömer, är så sjelfklar, att äfwen ett barn måste erkänna den. Och likwäl handla ofta de anseddaste män deremot. En stor del af den orättwisa, hwaraf werlden är full, skulle förekommas, om man betänkte den regeln. Dock iakttages den ingenstädes mindre, än der Kristi sak är i fråga.
52 De swarade och sade till honom: Icke är wäl ock du från Galileen? Ransaka och se, att från Galileen har ingen profet uppstått.
Tidigt blef det ett smäde- eller öknamn att säga om Jesu lärjungar, att de woro Galileer eller från Galileen. Eftersom de förste af dem bodde i Galileen, fingo de så heta. Så mycket woro öfwerstarne förblindade af högfärd, att de icke blott glömde de profetior (t. ex. Es. 9: 1, 2), af hwilka de kunnat sluta, att Kristus skulle uppträda i Galileen, utan äfwen, att flera profeter, såsom Elias och Jonas, härstammade från Galileen.
53 Och hwar och en gick hem till sitt[1].
8 Kapitlet.
Berättelse om en äktenskapsbryterska. Jesus wittnar om sig sjelf och bestraffar Judarne.Men Jesus gick till oljeberget.
2 Och bittida om morgonen begaf han sig åter till templet, och allt folket kom till honom, och han satte sig och lärde dem.
3 Då förde de skriftlärde och fariseerna till honom en qwinna, som hade blifwit beträdd med hor, och när de hade ledt henne fram,
4 sade de till honom: Mästare, denna qwinna har å bar gerning blifwit beträdd med hor.
5 Och Moses hat bjudit oss i lagen, att sådana skola stenas. Hwad säger då du? 3 Mos. 20: 10. 5 Mos. 22: 22.
Moses hade blott bestämt dödsstraff i allmänhet för ett sådant brott. Men stening blef det wanligaste sättet att werkställa det. Jemför ock 5 Mos. 22: 24.
6 Men detta sade de för att fresta honom, på det att de måtte kunna anklaga honom. Då böjde Jesus sig ner och skref med fingret på jorden.
Jesus inlåter sig icke med dem i denna rättsfråga, som dels icke angick dem (jemför Luk. 12: 14), dels ju redan war afgjord i lagen ock hörde till domstolens ompröfning. Men betecknande war Jesu handlingssätt, att han skref på
- ↑ I de äldsta handskrifterna och de äldsta öfwersättningarna af nya testamentet saknas den berättelse, som innehålles i afdelningen 7: 53–8: 11. Berättelsens historiska sanning är dock af flera kyrkofäder bestyrkt.
_264.jpg&oldid=347734){kind=link}