| Jesus den gode herden. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 10. | 269 |
21 Andra sade: Sådana ord talar icke en som är besatt af en ond ande; icke kan wäl en ond ande öppna blindas ögon?
22 Men i Jerusalem firades tempelinwigningens högtid, och det war winter.
Denna högtid eller fest hade blifwit instiftad af Judas Mackabeus, 1 Mack. 4: 56, 59. 2 Mack. 1: 18, till åminnelse af templets och altarets återinwigning, sedan det blifwit oskäradt genom den syriske konungen Antiokus Epifanes (den namnkunnige), och firades i december månad åtta dagar å rad. Denna högtid firades således omkring twå månader efter löfhyddohögtiden, om hwilken evangelisten senast berättade.
23 Och Jesus gick af och an i templet i Salomos pelargång.
Salomos pelargång, en af de gångar, som omgåfwo templet. Den hade blifwit qwarstående efter templets förstöring af Nebukadnesar.
24 Då omringade Judarne honom och sade till honom: Huru länge håller du oss i owisshet? Om du är Kristus, så säg oss det fritt ut.
Längre hade de icke kommit, oaktadt allt Jesu tal om sin person. Det hade synts dem dunkelt och obegripligt. De wille nu hafwa ett bindande swar på hufwudfrågan. Om du är Kristus, så säg oss det en gång fritt ut, d. ä. frimodigt, rent ut och utan omswep.
25 Jesus swarade dem: Jag har sagt eder det, och I tron icke; de gerningar, som jag gör i min Faders namn, de bära wittne om mig. Joh. 5: 36.
26 Men I tron icke, ty I ären icke af mina får, såsom jag sade eder.
Jesus hade i sjelfwa werket sagt dem detta; ty af de kännetecken, han gifwit på sina får, hade be kunnat klart förstå, att de sjelfwa icke hörde till hans fårahjord.
27 Mina får höra min röst, och jag känner dem, och de följa mig.
28 Och jag gifwer dem ewigt lif, och de skola icke förgås ewinnerligen, och ingen skall rycka dem ur min hand.
Ewigt lif, som är oskiljaktigt förbundet med Jesu efterföljd, och således tillfaller dem, hwilka äro Jesu får och följa honom, hwart han går. Ingen skall heller med wåld rycka dem ur Jesu hand. Jesus beskrifwer sina fårs salighet. Deraf borde fariseerna ännu låta locka sig att i tron erkänna Jesus och börja följa honom såsom herden. Jesus beskrifwer sina fårs trygghet. Deraf skulle fariseerna förstå, att äfwen om de tänkte bruka wåld, så skulle de i hufwudsaken intet uträtta mot hans får.
29 Min fader, som har gifwit mig dem, är större än alla, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand. Joh. 14: 28.
30 Jag och Fadren äro ett. Joh. 17: 11, 22.
Jesus, som säger, att hans magt att förwara de sina, är så stor, emedan den är enahanda med Fadrens magt, och att de, som äro i Jesu hand, äro i Fadrens hand, angifwer nu grunden derför, nemligen att han och Fadren äro ett. Han säger icke: Jag och Fadren äro en; ty det gick icke an, i anseende till den personliga åtskillnaden, som är emellan Fadren och Sonen; utan han säger: Jag och Fadren äro ett, ty de äro af samma gudomswäsende. De äro ett, icke allenast i anseende till wiljan, utan ock i anseende till naturen, så att Fadrens magt och andra härliga egenskaper äfwen höra Sonen till.
31 Då togo Judarne åter upp stenar för att stena honom. Joh. 8: 59.
En sådan Messias wille de icke hafwa, utan en werldslig härförare, för att blifwa frie från det romerska herrawäldet.
32 Jesus swarade dem: Många goda gerningar har jag wisat eder från min Fader; för hwilken af dem stenen I mig?
33 Judarne swarade honom: För god gernings skull stena wi dig icke, utan för hädelses skull och emedan du, som är en menniska, gör dig sjelf till Gud.
34 Jesus swarade dem: Är det icke skrifwet i eder lag: ”Jag sade: I ären gudar”? Ps. 82: 6.
Det ställe, Jesus anför, finnes i Ps. 82: 1, 6. Men likwäl heter det: i eder lag; ty uttrycket lag har stundom en så widsträckt betydelse, att det äfwen innefattar hwad som är skrifwet i psalmerna och profeterna.
35 Har han nu kallat dem gudar, till hwilka Guds ord kom, och kan skriften icke warda om intet,
36 sägen då I till honom, hwilken Fadren har helgat och sändt i werlden: du hädar, derföre att jag sade: jag är Guds Son?
öfwerhetspersoner kallas i den anförda psalmen gudar, såsom de der utöfwa Guds domareembete på jorden. Om nu dessa, som äro menniskor, ja straffwärda menniskor, såsom de i samma psalm beskrifwas, likwäl kallas gudar och Guds söner, för det höga embetets skull (till hwilka Guds ord skedde, i det de genom hans, den högsta Herrens, ord blifwit insatte i sitt embete), så kunde Judarne sjelfwa sluta, huru orimligt det wore, att säga det wara en hädelse, när han, som Fadren sändt i werlden, kallar sig Guds Son.
37 Om jag icke ger min Faders gerningar, så tron mig icke.
38 Men om jag gör dem, så tron gerningarna, om I än icke tron mig, på det att I mån förstå och tro, att Fadren är i mig och jag i honom. Joh. 14: 10 f. 17: 21 f.
Att tro gerningarna war en ringare grad af
_273.jpg&oldid=347750){kind=link}