| 270 | Lasarus sjuk. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 10, 11. |
tro, än att tro Jesus för hans ords skull. Wille de nu icke det senare, så borde de det förra, och om de en gång gåfwo rätt akt på Jesu gerningar, så att de trodde det de sågo med sina lekamliga ögon, så skulle de derigenom ofelbart föras till att tro hans ord, som de hörde.
39 Då sökte de åter att gripa honom, men han undgick deras hand. Joh. 7: 30.
40 Och han gick åter bort till andra sidan Jordan, till det ställe, der Johannes först döpte, och förblef der.
41 Och många kommo till honom och sade: Johannes gjorde wäl intet tecken, men allt det Johannes har sagt om denne är sant.
42 Och många trodde der på honom.
11 Kapitlet.
Jesus uppwäcker Lasarus från de döda. Det stora rådet i Jerusalem rådslår om Jesu död.Och en wid namn Lasarus från Betania, Marias och hennes syster Martas by, låg sjuk.
Betania, de båda systrarna Marias och Martas by, eller en by, der dessa båda systrar bodde, låg omkring 1⁄4 mil från Jerusalem, på andra sidan om oljeberget.
2 Och Maria war den som smorde Herren med smörjelse och torkade hans fötter med sitt hår, och hennes broder Lasarus låg sjuk. Matt. 26: 7. Mark. 14: 3. Joh. 12: 3. Luk. 10: 88.
3 Då sände hans systrar till honom och sade: Herre, se, den du har kär ligger sjuk.
Sjuk, och behöfwer din hjelp.
4 Och när Jesus hörde det, sade han: Denna sjukdom är icke till döds, utan till Guds förhärligande, på det att Guds Son må derigenom warda förhärligad.
Icke till döds. ”Döden är icke sjukdomens ändamål. Dock gick det genom döden till lif, ehuru döden icke behöll magten.” Jesu wänners död är ingen död. — Förhärligad: detta förhärligande, medelst Lasari uppwäckande, wans dels genom den deraf hos många föranledda tron på Guds Son, dels äfwen genom de öfrigas fattade beslut, att döda Jesus, hwarigenom de, utan att weta deraf, kommo att bana wägen till hans förhärligande. I wisst afseende blef alltså Lasarus en förebild och ett förebud till Jesu död och uppståndelse.
5 Och Jesus älskade Marta och hennes syster och Lasarus.
6 När han nu hörde, att han war sjuk, förblef han wäl ännu twå dagar på det ställe, der han war,
Jesus älskade Marta, lika så mycket som han älskade Maria. Och likwäl dröjde han i twå dagar. Detta syntes strida mot kärlekens natur. Men det war twärtom. Jesu kärlek skulle blott så mycket härligare bewisa sig, och Johannes, den lärjungen, som Jesus älskade, berättar här i lefwande erinring af hwad han sjelf erfarit om arten af Jesu kärlek. Detta dröjsmål bidrog för öfrigt att öka storheten af det derefter skeende undret och af Jesu förhärligande.
7 men derefter sade han till lärjungarne: Låtom oss åter gå till Judeen.
8 Lärjungarne sade till honom: Rabbi, nyss sökte Judarne att stena dig, och åter går du dit? Joh. 10: 31.
9 Jesus swarade: Är det icke tolf timmar på dagen? Om någon wandrar om dagen, stöter han sig icke, emedan han ser denna werldens ljus.
10 Men om någon wandrar om natten, stöter han sig, emedan ljuset icke är i honom.
Lärjungarne insågo först sanningen af dessa ord i det timliga. Dagarne i det landet äro icke mycket olika långa. De indelas året om i tolf timmar. Den, som wandrar om dagen, stöter sig icke, wore det ock den sista timmen. Solen, som kallas denna werldens ljus, wisar honom wägen, så att han kan undwika stötestenarna. För faran att stöta emot är åter den blottstäld, som wandrar om natten. Sanningen af dessa ord i det andeliga skulle nu lärjungarne ock inse och erkänna: och det först hwad Jesus sjelf widkommer. Hela sin lefnadsdag werkade han till Guds ära. Den tolfte eller sista timmen af denna dag nalkades, då det nu skred till hans bortgång genom döden. Men den allsmägtige Fadrens wilja och råd war den sol, som upplyste alla stunder af hans werksamhetsdag. Han kunde således wandra frimodigt fram och utan fruktan för Judarnas stenar och försåt öfwerallt, dit hans kallelse förde honom. Likaså behöfde icke heller lärjungarne frukta sig. Så länge de wandrade med Jesus, wandrade de om dagen, ty de wandrade i hans sken, som är werldens ljus (kap. 8: 12). Denna Jesu lärjungars kallelse skall göra dem trygga. Den deremot, som wandrar utom Jesu gemenskap, wandrar om natten, i syndens, otrons och dödens natt. Den mörka menniskofruktan gör hans gång osäker och wacklande. Han förirrar sig, stöter emot och faller. Emedan ljuset icke är i honom, hans öga är tillslutet för ordets sanning, och han har icke upptagit ljuset i sig genom tron.
11 Detta talade han, och sedan sade han till dem: Lasarus, wår wän, sofwer, men jag går för att uppwäcka honom af sömnen.
Sofwer, egentligen är insomnad.
12 Då sade hans lärjungar till honom: Herre, sofwer han, så blifwer han återstäld.
_274.jpg&oldid=347752){kind=link}