| 272 | Lasarus uppwäckes. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 11. |
ena gången efter den andra, att Jesus gråtit, att han blifwit skakad och bedröfwad? På det att wi måtte lära, att han i sanning iklädt sig wår natur. Ty då denne evangelist uppenbarligen förtäljer så mycket större saker om honom, än de andra, så framställer han honom här för oss i lekamliga ting också mycket lägre, än de. Ty denne berättar icke, såsom de andra, att hans själ blifwit bedröfwad intill döden, att han kämpat med döden, utan just motsatsen, att han upprättat de nedslagna. Hwad han nu der utelemnar, det bifogar han här genom beskrifningen af Jesu smärta. Ty då Jesus talar om sin död, säger han: Jag har magt att låta mitt lif (kap. 10: 18), och man hör der ur hans mun ingenting om förnedring. Derföre wisa honom då de andra evangelisterna uti lidandet helt och hållet i hans mensklighet, och bewisa dermed, att hans nedlåtande till oss warit ett werkligt. Och så betygar Lukas det af dödsångesten, twekan och blodsswetten; men denne af smärtan”. (Krysost.)
36 Då sade Judarne: Se, huru kär han hade honom!
37 Men somlige af dem sade: Kunde icke han, som öppnade den blindes ögon, äfwen hafwa så gjort, att denne icke hade dött? Joh. 9: 6 f.
38 Då wardt Jesus åter förbittrad inom sig och gick till grafwen. Och det war en grotta, och en sten låg framför henne.
39 Jesus sade: Tagen bort stenen. Den dödes syster, Marta, sade till honom: Herre, han luktar redan, ty han har warit död i fyra dygn.
40 Jesus sade till henne: Sade jag dig icke, att om du trodde, skulle du få se Guds härlighet?
Guds härlighet, som wisar sig så mycket större, ju större förgängelsens magt warit, som öfwerwinnes. Detta hade Jesus sagt, v. 25.
41. Då togo de bort stenen. Och Jesus upplyfte sina ögon och sade: Fader, jag tackar dig, att du har hört mig.
42 Jag wisste wäl, att du alltid hör mig, men för folkets skull, som står här omkring, sade jag detta, på det att de skola tro, att du har sändt mig.
Wisste, innan detta tal börjades. För folkets skull: Jesu bön är här tillika en bekännelse, och derföre beder han uppenbarligen, på det Guds ära (v. 4) skulle så mycket härligare uppenbaras genom underwerket.
43 Och då han hade sagt detta, ropade han med hög röst: Lasarus, kom ut!
Jemför Rom. 4: 17.
44 Och den döde kom ut, lindad om fötter och händer med bindlar, och hans ansigte war ombundet med en duk. Jesus sade till dem: Lösen honom och låten honom gå.
Kom ut ur grafwen och från den öppna båren, på hwilken han war lagd, enligt det landets sed, hwarest liken icke inneslutas i så kallade likkistor, såsom hos oss.
45 Då trodde på honom många af Judarne, de som hade kommit till Maria och sett hwad Jesus hade gjort.
Det är märkwärdigt, att Johannes är den ende evangelist, som omtalar Lasari uppwäckande, hwilket många i alla tider räknat såsom det största af Jesu underwerk. Man har trott orsaken wara den, att Lasarus lefde ännu, då de tre första evangelisterna skrefwo sina böcker, och att de ej wille blottställa Lasarus för fiendernas ytterligare hat (se kap. 12: 10), genom att omnämna det under, som med honom skett. Andra hafwa trott, att denna historia derföre icke inkommit i de tre första evangelisternas berättelser, att de icke welat blottställa honom för en andelig fara. Ty då deras evangelier förelästes i församlingarna, så skulle äfwen hans uppwäckelsehistoria hafwa blifwit föredragen, så att han sjelf skulle hört det, och detta kunde lätt hafwa warit menligt för det ödmjuka sinnet hos honom. Hwilkendera af dessa orsaker, som må hafwa egt rum, så war den icke för handen, när Johannes skref sitt evangelium, ty då war Lasarus redan borta från jorden och således ifrån all både kropps- och själsfara.
46 Men somliga af dem gingo bort till fariseerna och sade dem hwad Jesus hade gjort.
Till fariseerna, som hade öfwerwigten i det stora rådet.
47 Då församlade öfwerstepresterna och fariseerna det stora rådet och sade: Hwad skola wi göra? Ty denne man gör många tecken. Matt. 26: 3.
48 Om wi låta honom så fortfara, så skola alla tro på honom, och Romarne skola komma och taga både wårt land och wårt folk.
De erkänna således, att Jesus gjorde många tecken. Dessa Judar äro derföre ett bewis, att man kan erkänna Jesu magts och kärleks under och likwäl hata honom. Äfwen Guds högsta härlighetsuppenbarelser hjelpa intet dem, som icke wilja tro. Jemför Luk. 16: 31. En af deras efterkommande, en Jude i ett af de senare århundradena, som war en af de lärdaste och största tänkare på sin tid, sade, att om han blott kunde tro detta undret, om Lasari uppwäckande, så skulle han tro på hela evangelium. Men han kunde icke, ty han wille icke ödmjuka sig under sanningens magt, och föredrog derföre att utbreda i werlden de tröstlösaste läror, som hans menskliga wishet förestafwade honom. De fariseiske Judarnes otro hade ock sin näring i fruktan för Romarne. De menade, att Jesus genom sina många tecken skutte kunna upphäfwa sig till Israels konung och derigenom föranleda
_276.jpg&oldid=347756){kind=link}