| Kaifas profeterar. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 11, 12. | 273 |
Romarne att, af fruktan för ett judiskt uppror, taga ifrån dem deras land och folk. Så hafwa statsskäl, eller blotta förewändningen af sådana, ofta blifwit missbrukade af kristendomens förföljare. Hwad Judarne här fruktade, det ådrogo de sig just genom sitt mot Kristus fiendtliga förhållande. Wid Jerusalems jemmerliga förstöring, 40 år derefter, undgingo nästan blott de förderfwet, hwilka trodde på Kristus. Så bringas de alltid på skam, hwilka i sin blindhet mena, att den lefwande kristendomen är skadlig för det borgerliga samhället, då twärtemot just sanna kristna äro de bästa medborgare, och de af hwilka samhället har sin största wälsignelse. Men de blifwa aldrig hållna för hwad de äro, utan för partimän och fridstörare, emedan deras bekännelse af Jesu namn störer både orättfärdigheten och egenrättfärdigheten.
49 Men en af dem, Kaifas, som war öfwersteprest för det året, sade till dem: I förstån intet,
Kaifas war en kall, i jordiska ärenden slugt beräknande man, till öfwertygelsen en sadducé, således en af de särdeles groft otrogna. Han war likwäl öfwersteprest, såsom han hade warit redan flera år, men här står det särskildt anmärkt, att han war det också för det året, som war det märkwärdigaste af alla år på jorden, det märkwärdigaste ej blott i Judarnes, utan i hela werldens historia, det året, som blef Jesu dödsår. Han sade nu till dem med besfraffande och ganska myndig ton: I förstån intet.
50 ej heller besinnen I, att det är bättre för oss, att en man dör för folket, än att hela folket förgås. Joh. 18: 14.
51 Men detta sade han icke af sig sjelf, utan såsom öfwersteprest för det året profeterade han, att Jesus skulle dö för folket,
Så kan ett embete hafwa wigt, änskönt personen, som har embetet, är en ogudaktig menniska. Öfwerstepresterna hade fordom haft gåfwan att profetera. Den hade blifwit utöfwad genom Urim och Tummim, eller Ljus och Fullkomlighet, se 2 Mos. 28: 30. Men denna gåfwa war i allmänhet för dem längesedan förlorad. Den återstäldes nu i detta wigtiga ögonblick, då det gälde ej en jordisk räddning, som Kaifas blott tänkte på, utan en andelig och ewig frälsning, som Gud i sitt råd beslutit från begynnelsen, 1 Petr. 1: 20, och som nu skulle fullbordas, Ap. G. 2: 23. Det låg således mera i Kaifas’ profeterande råd, än han sjelf wisste eller kunde ana. Han, som eljest war en försmädare af Guds namn, war i detta ögonblick Guds mun. Han liknade Bileam, som måste uttala en wälsignelse, just då han wille förbanna. Så kunna ofta de, som för ingen del äro Guds menniskor (1 Tim. 6: 11), likwäl wara hans hands menniskor (Ps. 17: 14).
52 och icke allenast för folket, utan äfwen för att till att församla Guds förskingrade barn. Joh. 10: 16.
Icke allenast för det judiska folket, skulle Jesus dö, såsom Kaifas talade, utan äfwen för att till ett församla Guds förskingrade barn, som dertill woro i Guds råd förut med upptagna i räkningen. Kaifas menade, att om blott Jesus såsom hufwudmannen undanröjdes, så skulle Jesu lärjungar lätt skingras och den föregifna faran afwändas; men twärtom; Herrens rådslut war, att nu skulle genom Jesu död grunden läggas till den stora församlingen, i hwilken Guds barn skulle församlas ej allenast bland Judar, utan ock hedningar. Och det skedde så.
53 Från den dagen rådslogo de nu sins emellan, att de skulle döda honom.
54 Derföre wandrade Jesus nu mera icke öppet bland Judarne, utan gick bort derifrån till landsbygden i närheten af öknen, till en stad, som heter Efraim, och der wistades han med sina lärjungar.
55 Och Judarnes påsk instundade, och många från landsbygden foro upp till Jerusalem före påsken för att rena sig.
Före påsken måste alla genom mångahanda offer och ceremonier rena sig från allt, som kunde hafwa gjort dem orena för deltagandet i påskmåltiden.
56 Då sökte de efter Jesus och talades wid, stående i templet: Hwad synes eder? Skall han alls icke komma till högtiden?
57 Och öfwerstepresterna och fariseerna hade utfärdat ett påbud, att om någon wisste, hwar han wore, skulle han gifwa det tillkänna, på det att de måtte gripa honom.
12 Kapitlet.
Jesus begjutes med smörjelse, inrider i Jerusalem, får ett wittnesbörd från himmelen, uppmanar till tro, warnar för otro.Sex dagar före påsken kom nu Jesus till Betania, der Lasarus war, som hade warit död, och hwilken han hade uppwäckt från de döda. Matt. 26: 6 f. Mark. 14: 3 f.
Sex dagar före påsken, d. ä. lördagen före wår palmsöndag. Här inleder oss nu evangelisten i den stora lidandesweckan. Derom handla alltså alla de följande kapitlen.
2 Der gjorde de då åt honom en aftonmåltid, och Marta tjenade; och Lasarus war en af dem som sutto till bords med honom.
Marta tjenade, d. ä. hade bestyret med måltiden.
3 Då tog Maria ett skålpund dyrbar smörjelse af oförfalskad nardus och smorde Jesu fötter och torkade hans fötter med
_277.jpg&oldid=347758){kind=link}