| 278 | Fotatwagningen. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 13. |
att den troende menniskan genom rättfärdiggörelsen, då den bibehållits eller efter skedt affall återwunnits, är hel och hållen ren. Men ehuru den rättfärdiggjorda menniskan är sålunda worden ren inför Gud, emedan der icke är någon brist i den en gång skedda rättfärdiggörelsen, så är der dock mycken brist i hennes wandring på lifwets wäg. Under denna wandring, som dock är en wandring genom den orena werlden, widlåder mycket syndastoft hennes fötter, d. w. s. hennes tankar och begär, känslor, sinnesrörelser o. s. w. För att derföre bibehålla sin rättfärdiggörelse och hela själens rening och således fortfarande hafwa del med Jesus samt delaktighet i hans rike och härlighet, behöfwes att hon dagligen twår sina fötter eller genom en daglig förnyelse winnlägger sig att göra sig ren från all köttets och andens besmittelse. Det är egentligen Herren Jesus sjelf, som sålunda tjenar ännu och dagligen förrättar andelig fotatwagning på sina lärjungar. Under den dagliga bättringen renar hon dem i sitt blod, 1 Joh. 1: 7, helgar och förnyar dem genom sin Ande, så att de bewaras och tillwäxa i nåden. 1 Petr. 3: 18. Ännu tjenar han sjelf med denna tjenst. När Jesus derföre, med afseende på Judas, tillägger: I ären rene, dock icke alla, så wisar det, att lika litet som någon genom blotta fotatwagningen blifwer helt och hållet ren till kroppen, lika litet blifwer en menniska andeligen ren genom blotta yttre bortläggandet eller likasom aftwåendet af wissa synder, då der saknas den inre reningen genom tron.
11 Ty han wisste, hwem som skulle förråda honom; derföre sade han: I ären icke alla rene.
12 Sedan han nu hade twagit deras fötter och tagit på sig sin öfwerklädnad och åter satt sig ned, sade han till dem: Färstån I hwad jag har gjort eder?
13 I kallen mig Mästare och Herre, och I sägen rätt; ty jag är det. Matt. 23: 8, 10. 2 Kor. 8: 6.
Egentligen: ”Mästaren och Herren.”
14 Har nu jag, Herren och Mästaren, twagit edra fötter, så bören ock I twå hwarandras fötter.
15 Ty jag har gifwit eder ett föredöme, på det att ock I skolen göra såsom jag har gjort eder. 1 Petr. 2: 21.
Föredöme, nemligen ej blott af ödmjukt nedlåtande, utan ock af hjelpsam kärlek. Detta föredöme är således ingalunda inskränkt till upprepande af fotatwagningshandlingen. Wisserligen måste äfwen det af Herren gifna föredömet efterföljas genom fotatwagningstjensten i bokstaflig mening, der kärleken sådant kräfwer. Detta war i synnerhet fallet uti de heta länderna, såsom förut blifwit nämndt. Derpå, att så bokstafligen skedde, lägger ock aposteln stor wigt, 1 Tim. 5: 10. Men icke öfwer allt behöfwes en sådan tjenst. Allestädes deremot kräfwer Jesu föredöme, att så som han gjorde, så ödmjukt, så willigt, så sjelfuppoffrande som han wid fotatwagningen tjenade dem, skola hans lärjungar tjena hwarandra. Ingen tjenstbewisning, wore den ock förbunden med en så förödmjukande handling som fotatwagningen, skall derföre wara dem för ringa. De skola wara willige till allt, äfwen det för naturen mest påkostande kärlekswerk. Der nu en sådan willighet finnes och bewisar sig, att i det timliga bispringa sin nästa, det må wara att werkligen twå nästans fötter, eller ehwad lekamlig kärlekstjenst omständigheterna fordra, och att i det andeliga hjelpa henne med råd, tillrättawisning, tröst o. s. w., der följer en kristen det föredöme, hans Herre och Mästare lemnat honom. I den romersk-katolska kyrkan har detta Jesu bud, lika som de flesta andra, blifwit missförstådt. Der råder werkheligheten såsom i allt, så äfwen i detta stycket, att de tagit det helt och hållet bokstafligen och göra det till en nödwändig kristendomspligt att twå andras fötter, äfwen der det alls icke behöfwes. Det har ock derföre blifwit en tom och innehållslös ceremoni. Men detta är icke att följa Jesu ”föredöme”, utan twärtom att för bokstafwen glömma evangelii anda. Hos dem, som detta göra, har ock derföre den sak, som skutte wara det största ödmjukhetsbewis, blifwit förwandlad till ett ämne för stort högmod och förmätenhet. Genom fotatwagningen har wår Frälsare wisat oss både nödwändigheten af den dagliga andeliga reningen och af den kärlek och ödmjukhet, hwarmed hans lärjungar skola älska och tjena hwarannan inbördes.
16 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: En tjenare är icke för mer än hans herre, icke heller ett sändebud för mer än den som har sändt det. Matt. 10: 24. Luk. 6: 40. Joh. 15: 20.
17 Om I weten detta, salige ären I, om I gören det.
18 Icke talar jag om eder alla; jag wet hwilka jag har utkorat; men på det att skriften må fullbordas: ”Den som åt brödet med mig, han lyfte mot mig sin häl.” Ps. 41: 10. Ap. G. 1: 16.
Den som åt brödet med mig, den således som låg med mig wid samma bord och njöt af mina wälgerningar, han lyfte mot mig sin häl, d. w. s. bewisade mig det största hat för min kärlek. Hwad som gälde om Akitofel. Davids bordswän, och om hans förräderi mot sin konung, det gälde i ännu högre grad om Judas och hans förräderi mot Jesus; det gäller ock om så många, som i ett fiendtligt sinne njuta Jesu wälgerningar, ända dertill att de äta hans bröd wid nattwardsbordet. Långt ifrån att twå brödernas fötter, trampa de twärtom både Mästaren och dem med sin fot.
19 Redan nu sager jag eder det, förr än det sker, på det att, när det har skett, I skolen tro, att det är jag.
Redan nu, egentligen ”ifrån nu”, d. ä. från denna stund. Efterhand och ju närmare Jesu lidandes stund nalkades, desto tydligare talar
_282.jpg&oldid=347768){kind=link}