| Jesus det sanna winträdet. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 14, 15. | 283 |
som redan war inlagdt i deras inre, men låg der till stor del ännu dunkelt och outredt, såsom ett himmelskt frö, som först i sinom tid kunde bringas till brodd och mognad i deras andeliga medwetande. Så blifwer månget Guds ord, ehuru ofta hördt, likwäl då först för en kristen rätt klart, när den Helige Ande, t. ex. i pröfningens stund, då det bäst behöfwes, påminner själen derom.
27 Frid efterlemnar jag åt eder, min frid gifwer jag eder; icke gifwer jag eder såsom werlden gifwer. Edert hjerta ware icke oroligt, ej heller försagdt.
Frid ware eder! war den wanliga afskedshelsningen bland Judarna, likasom det wanliga helsningsordet wid inträdet i ett hus (Matt. 10: 12, 13 m. fl.). Jesus höll nu sitt afskedstal till lärjungarna. Men han icke blott säger dem fridsordet till afsked, han efterlemnar åt dem sin frid såsom ett dyrt testamente; han gifwer dem sin frid, den nytestamentliga, barnsliga friden. Och Jesu frid är inbegreppet af allt godt, som hon genom sin bortgång till Fadren åt dem förwärfwat. Men han gifwer dem sin frid, likasom sin glädje (kap. 17: 13), och kärlekens bud (kap. 13: 34), och uppmuntran till tro (v. 1): icke såsom werlden gifwer. Werlden har ock en frid att gifwa, men en falsk frid, en sömnens frid, en frid för en kort tid, en frid, som blott yttrar sig i tomma ord och önskningar, en frid, som blott består i yttre wälgerningar. Men Jesus gifwer sin frid; det är en frid af annat slag, en frid, som är sann, en frid i den Helige Ande, en frid för all tid, en frid i werklig meddelning, en frid, som är underpant på andeliga och himmelska wälgerningar. Denna frid behöfde de emot de stormande anfallen af en fiendtlig werld. Men med denna frid, som Jesus efterlemnar och gifwer dem, skola de wid Jesu bortgång finna sig uppmuntrade, så att deras hjerta icke skulle wara oroligt inwertes, ej heller försagdt för yttre farors skull.
28 I hafwen hört, att jag har sagt eder: Jag går bort och kommer åter till eder. Haden I mig kär, så skullen I hafwa gladt eder, att jag går till Fadren, ty min Fader är större än jag. Joh. 10: 29.
Ty min Fader är större än jag. Så länge Jesus befann sig i sitt förnedringsstånd, war Fadren större än han, ehuru äfwen derunder han och Fadren woro ett, i anseende till Kristi gudomliga natur. Men denna skilnad, att Fadren war större än Sonen, skulle upphöra genom Sonens bortgång till Fadren i upphöjelse. Först då detta skett, kunde Anden sändas, genom hwilken alla nåderikets gåfwor meddelades lärjungarna. I stället för att wara ett ämne till sorg, borde derföre Jesu bortgång wara för dem ett glädjeämne, ej blott för Jesu skull, som gick sitt önskade mål till mötes, utan ock för deras egen skull, då det ock war för deras salighet han gick till Fadren.
29 Och nu har jag sagt eder det, förr än det sker, på det att I skolen tro, när det har skett.
Tro, med frid och fröjd tro, och således icke taga anstöt af den djupa förnedring, som ännu skutte föregå hans upphöjelse.
30 Härefter skall jag icke tala mycket med eder, ty werldens furste kommer, och i mig har han intet. Joh. 12: 31. 16: 11.
Icke mycket: de skulle desto sorgfälligare taga det till hjertat, som Jesus redan talat. Werldens furste, djefwulen, kommer. Han hade förut kommit med sina mångfaldiga frestelser. Han kom nu snart, då han dref fiendeskaran att gripa Jesus. Men i Jesus hade han intet haft, hade ock nu i honom intet, intet med sig beslägtadt, intet, som wore underkastadt hans magt och wälde. Jesus hade öfwerwunnit alla hans föregående frestelser och skulle i sin död, då werldsfurstens magt på det allra häftigaste bröt löst mot honom, krossa hans wälde.
31 Men på det att werlden må förstå, att jag har Fadren kär och gör såsom Fadren har bjudit mig: statt upp, låtom oss gå härifrån. Joh. 10: 18.
De sista uppmaningsorden wisa, att Jesus nu stod upp med de sina från nattwardsbordet, och talade, sedan de uppstått, det som står skrifwet i 15:de och 16:de kapitlen samt slutade med den härliga öfwerstepresterliga bönen, som står i 17:de kapitlet, och sedan de sjungit den stora lofsångens sista del: psalmerna 115—118, gick Jesus med sina lärjungar ut öfwer Josafats dal till Getsemane.
15 Kapitlet.
Fortsättning af Jesu afskedsord till lärjungarne.Jag är det sanna winträdet, och min Fader är wingårdsmannen. Rom. 6: 5. 11: 24.
Nyligen hade Jesus med sina lärjungar för sista gången njutit af winträdets frukt. Uti den heliga nattwarden hade han i winet gifwit dem sitt blod såsom den sanna drycken. Nu liknar han sig sjelf wid ett winträd. Han hade, en späd telning (Es. 11: 1), uppwuxit till en winträdsstam, från hwilken det ewiga lifwets saft flödar till grenarna, som äro hans trogne. Judarne satte mycket wärde på winodlingen. Utan twifwel såg Jesus på den wäg, han nu beträdde med sina lärjungar, någon af landets många wingårdar. Blicken eller tanken på winträden erbjöd honom anledning till en af hans lärorikaste liknelser. Men det bästa och rikaste winträd war dock blott en swag bild af hwad han war och är för de sina. Han är det sanna winträdet.
2 Hwar och ett gren i mig, som icke bär frukt, den tager han bort, och hwar och ett som bär frukt, den rensar han, att den må bära mera frukt.
_287.jpg&oldid=347778){kind=link}