| 302 | Mattias wäljes till apostel. | Apostlagerningarna. | Kap. 1. |
Dessa qwinnor woro de, som följt Jesus från Galileen. Maria, Jesu moder, nämnes här för sista gången i den heliga skrift och icke med någon särskild utmärkelse, utan såsom tillhörande den trogna församlingen. Dessa bröder, se Matt. 12: 46, hade nu kommit till tron på honom såsom Messias.
15 Och i dessa dagar stod Petrus upp ibland lärjungarne — och hopen af de församlade war omkring ett hundra tjugu — och sade:
16 I män och bröder! Den skrift måste fullbordas, hwilken den Helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas, som wardt en wägledare för dem som grepo Jesus. Ps. 41: 10. Joh. 13: 18. Matt. 26: 47 f. Mark. 14: 43 f. Luk. 22: 47 f. Joh. 18: 3 f.
I dessa dagar, nemligen emellan himmelsfärds- och pingstdagen. Ett hundra tjugu war antalet af de församlade, men i Jerusalem och Galileen woro flera, som trodde. Jesus hade uppenbarat sig för mer än femhundra bröder på en gång, se 2 Kor. 15: 6. Att Judas skulle förråda Jesus, hade Guds Ande förutsagt i Ps. 41: 10. Men i denna förutsägelse låg ingalunda någonting, som twingade Judas att blifwa förrädare, utan twärtom hade den bort lända honom till warning, såsom han också blef af Jesus sjelf så uttryckligen warnad, Matt. 20: 24, 50. Luk. 22: 43. Joh. 13: 21. Skriften kunde ej blifwa om intet, men Guds allwetande har intet inflytande på menniskors frihet. Hade Judas låtit warna sig och bekänt sitt syndiga uppsåt och bedt Jesus om nåd, så hade han icke blifwit förrädare, och då hade Satan drifwit någon annan obotfärdig att begå denna synd.
17 Ty han war räknad bland oss och hade fått sin lott i detta embete.
18 Denne förwärfwade sig nu en åker för orättfärdighetens lön, och han föll framstupa ned och remnade midt itu, och alla hans inelfwor föllo ut. Matt. 26: 15. 27: 5 f.
Antingen brast snaran sönder, så att han störtade ned, eller kastades han såsom sjelfmördare utför en klippa. De silfwerpenningar, som woro lönen för hans orättfärdighet och som han kastade tillbaka i templet, anwändes till inköp af denna åker, se Matt. 27: 10.
19 Och det wardt kunnigt för alla dem som bo i Jerusalem, så att den åkern blef på deras tungomål kallad Akeldama, det är blodsåker.
Denna åker med sitt namn blef ett beständigt minne af Judas’ förskräckliga gerning. För sig sjelf hade Judas alldeles intet, blott en begrafningsplats för främlingar förwärfwade han, en åker, som köptes med Jesu blod. Det war troligen samma ställe, der Judas hade hängt sig, och der han också sjelf blef begrafwen. Hwar och en, som förråder sin frälsare, mördar sin egen själ och får till arf blott en torfwa jord till begrafningsplats, och den är i dubbel mening en blodsåker. Jesu blod är för den menniskan förspildt, och hennes eget blod skall utkräfdt warda utur hennes hand. Hwar och en, som aldrig tror på Jesus, blifwer genom sin otro både förrädare och sjelfmördare!
20 Ty det är skrifwet i psalmernas bok: ”Hans gård warde öde, och ingen ware som der bor” och ”Hans embete tage en annan”. Ps. 69: 26. 109: 8.
Psalmernas bok, d. ä. Psaltaren. Denna profetia står i Ps. 69: 26 och Ps. 109: 8. Deras gård, som korsfäste Jesus, blef öde, och templet och staden förstördes, och till apostlaembetet waldes en annan i stället för Judas, se v. 25.
21 Så måste nu en bland de män, som hafwa följt med oss under hela den tid Herren Jesus ingick och utgick ibland oss,
22 från Johannes’ döpelse till den dagen, då han wardt upptagen från oss, med oss blifwa ett wittne om hans uppståndelse.
För att blifwa wald till apostlaembetet war det nödwändigt att hafwa warit med Herren Jesus ifrån den tid, då han inträdde i sitt läroembete efter sin döpelse genom Johannes, och att hafwa warit wittne till hans tal, hans underwerk, hans lidande, död och uppståndelse. Framför allt war det nödwändigt att hafwa warit åsyna wittne till uppståndelsen, ty många hade warit wittnen till mycket af det föregående; men efter sin uppståndelse uppenbarade han sig blott för sina lärjungar, och uppståndelsen är hela försoningswerket krona och insegel och trons grund. 2 Kor. 15: 13–19. Uppståndelsen war det fullkomliga bewiset, att Jesus war Guds son, att allt hwad han talat, war fullkomlig sanning, att tillfyllestgörelsen war fullkomlig och en tillräcklig salighetsgrund för alla, som tro på hans namn.
23 Och de föreslogo twenne, Josef, som kallades Barsabas, med tillnamnet Justus, och Mattias.
Dessa båda hade de egenskaper, som förut blifwit nämnda.
24 Och de bådo och sade: Herre, du som känner allas hjertan, utwisa, hwilkendera af dessa twå du har utwalt
25 till att få sin lott i denna tjenst och i det apostlaembete, från hwilket Judas afwek för att gå bort till sitt rum.
Apostlarne wågade icke afgöra denna wigtiga sak, utan de öfwerlemnade walet åt honom, som är hjertats ransakare. Om lotten, se äfwen Ords. 16: 33. Detta sätt war nu också derföre nödwändigt, på det den, som blef apostel, måtte hafwa den fullkomliga wisshet, att han till detta embete war kallad af Herren sjelf. Märkwärdigt är bet uttryck, hwarmed Petrus betecknar det
_306.jpg&oldid=347815){kind=link}