| 306 | Petrus predikar. | Apostlagerningarna. | Kap. 2. |
och de andra apostlarne: I män och bröder, hwad skola wi göra? Ebr. 4: 12.
Förskräckelse, ångest, samwetsförebråelse, frälsningsbegär genomborrade nu såsom en pil deras hjertan. Se Ps. 45: 6.
38 Och Petrus sade till dem: Gören bättring, och hwar och en af eder låte döpa sig i Jesu Kristi namn till syndernas förlåtelse; och I skolen undfå den Helige Andes gåfwa. Luk. 24: 47.
39 Ty åt eder är löftet gifwet och åt edra barn och åt alla som fjerran äro, så många som Herren wår Gud skall kalla härtill. 1 Mos. 17: 7. Joh. 10: 16.
I det föregående har Petrus framstält hufwudsaken af trons lära, nemligen läran om Kristus, och då de nu fråga, hwad de skola göra, så wisar han dem, huru de skulle blifwa införlifwade med Kristus och delaktige af nådegåfworna, som han åt alla förwärfwat, och som genom profeterna redan blifwit utlofwade både åt dem af Judafolket och äfwen åt hedningarna, se Es. 44: 3; kap. 49: 6. Joel 2: 28. Gören bättring! detta är den förändring i själ och sinne, som kommer af syndens kännedom, att de wille frälsas från synden genom Kristus. Till denna bättring är stynget i hjertat den början, werkad af Guds Ande, som tillstoppar en menniskas mun, så att hon warder brottslig för Gud, Rom. 3: 19, och tuktar henne till Kristus och gör henne willig att warda rättfärdig utan förskyllan, af Guds nåd, genom återlösningen i Kristus Jesus. Genom det heliga dopet skulle de upptagas i församlingen och i Jesu Kristi gemenskap till syndernas förlåtelse, och undfå den Helige Andes gåfwa, hwars underbara werkan de nu hade sett. Och åt alla som fjerran äro, d. ä. hedningarna. Dock kände aposteln ännu icke sättet för hedningarnas kallelse, huruwida de först skulle genom omskärelse upptagas i judaskapet och derefter i nya förbundet. Kap. 10 wisar, att aposteln behöfde en särskild uppenbarelse härom.
40 Och med många andra ord beswor han och förmanade dem, sägande: Låten frälsa eder från detta wrånga slägte.
Med detta wrånga (förwända) slägte menas här i synnerhet fariseerna och de skriftlärde och hela den delen af Judafolket, som förhärdade sig emot nåden.
41 De som då gerna mottogo hans ord, läto döpa sig; och på den dagen förökades församlingen med omkring tre tusen själar.
”Se, dessa blifwa fromma genom ordet, utan gerningar, och måste då bättra sin förra helighet.” L. — Detta war den stora förstlingsskörden för himmelriket på pingstdagen. Märkom: den Helige Ande werkade icke hela denna stora omwändelse omedelbarligen, utan genom det ord, som Petrus predikade; icke heller war det denna predikan, som ensam werkade omwändelsen, utan med ordet werkade den Helige Andes kraft. Anden utan ordet har Herren icke lofwat, och ordet utan Anden är en död bokstaf. Ännu är salighetens ord i församlingen. Och i ordet är Herrens Ande och werkan, der han med ordet får rum. Hela det nya testamentets tid är en skördetid för himmelen, och den skörd, som på pingstdagen började, fortfar ännu och skall fortfara, till dess Herren kommer.
42 Och de woro beständiga i apostlarnes lära och i gemensamheten och i brödsbrytandet och i bönerna.
Den nya församlingen war angelägen att blifwa widare underwisad och stadfäst i Kristi kunskap. Gemensamheten syftar på den inbördes kärleken i församlingen. Brödsbrytandet syftar på de gemensamma måltider, som höllos, och hwaruti äfwen de fattiga af församlingen deltogo, fastän de intet dertill kunde bidraga. Sådana måltider kallades kärleksmåltider. Stundom anammades derefter den heliga nattwarden. Till gemensam bön församlades de stundom i bönerum i tempelgården, stundom i enskilda hus.
43 Och fruktan kom öfwer hwarje själ, och många under och tecken gjordes genom apostlarne.
Dessa stora under, som skett, det mägtiga troslif, den ande och kraft och den himmelska kärlek, sam uppenbarade sig i församlingen, satte folket i allmänhet i förwåning och fruktan; dertill bidrogo ock mycket de underwerk, som gjordes af apostlarna. Genom allt detta, som så mägtigt inwerkade på otaliga wittnen, hade hela Judafolket kunnat komma till sann omwändelse, om de icke gjort motstånd.
44 Och alla de troende woro tillsamman och hade allt gemensamt. Ap. G. 4: 32 f.
45 och sina egodelar och sitt gods sålde de och delade med sig deraf åt alla, efter hwars och ens behof.
Församlingen war nu i Kristus förbunden i sådan andelig gemenskap, att hwar och en älskade den andre som sig sjelf; de deltogo i hwarandras angelägenheter och buro hwarandras börda. Egodelarnes gemenskap war icke befald af någon, utan alldeles friwillig, och angick på detta oinskränkta sätt endast församlingen i Jerusalem. I sådan kärlek är den rätta rikedomen, och härmed wisade denna församling, huru rik den war i tron på Kristus och i besittningen af en oförgänglig skatt! — huru rik den war i kärleken, i det den betraktade allt det timliga såsom Herrens och hela församlingens tillhörighet. Här står för öfrigt icke, huru långt denna gemenskap i det timliga sträckte sig, utan det ordet: efter hwars och ens behof, war härutinnan måttstocken för den inbördes kärleken. Så måste det också ännu alltid wara i församlingen, i den mån Kristi kärlek råder. Kärleken till behöfwande bröder måste hos en sann kristen nödwändigt öfwerwäga det naturliga begäret att
_310.jpg&oldid=347823){kind=link}