| De första kristnas enhet. | Apostlagerningarna. | Kap. 2, 3. | 307 |
behålla för sig sjelf hwad man kan meddela. Se Jak. 2: 13–17.
46 Och hwar dag woro de ständigt och endrägtigt i templet och bröto bröd i hemmen och åto med hwarandra i fröjd och hjertats enfald och prisade Gud
47 och hade ynnest hos allt folket; och Herren förökade hwar dag församlingen med dem som blefwo frälsta.
En del af templets förgård war betäckt, och der församlades wid de offentliga bönestunderna icke blott fromma Judar, utan äfwen dessa kristna, fastän de också hade gemensamma bönesammankomster i enskilda rum. Blott hos folket hade de ännu ynnest, men wisserligen icke hos de judiska presterna, fariseerna och de skriftlärda. Församlingen war uppfyld af salig fröjd i den innerligaste gemenskap med Gud och i sann brödrakärlek. Det war den andeliga trolofningsfröjd, som hwarje själ i mer eller mindre mån får erfara under den första tiden af sin förening med sin frälsare. Församlingens tillwäxt fortfor dagligen, och hwarje själ, som kom till tron på Kristus, war frälst och salig i tron och i hoppet.
3 Kapitlet.
Petrus botar en ofärdig, predikar om Kristus.Och Petrus och Johannas gingo tillsamman upp i templet wid den bönestund, som war wid nionde timmen.
Den nionde timmen motswarar efter wår tidräkning klockan 3 eftermiddagen och war den faststälda tiden för aftonoffret och aftonbönen, likasom den tredje timmen war tiden för morgonoffret och morgonbönen, se kap. 2: 15. De fromma Judarne höllo dagligen tre bönestunder. Se Dan. 6: 10–13.
2 Och der bars en man, som hade warit ofärdig ända från moderlifwet, hwilken de hwar dag satte wid den tempelport, som heter den sköna, att han skulle begära almosa af dem som ingingo i templet.
Denna ofärdiga menniska war känd af alla dem, som brukade besöka templet. Den port af tempelgården, som kallades den sköna, war af glänsande Korintisk metall och mycket praktfullt utarbetad.
3 När han fick se Petrus och Johannes, som wille gå in i templet, bad han att få en almosa.
4 Då fäste Petrus och Johannas ögonen på honom och sade: Se på oss.
Petrus wille på detta sätt förbereda honom, att emottaga helbregdagörelsen.
5 Och han gaf akt på dem, wäntande att få något af dem.
6 Då sade Petrus; silfwer och guld har jag icke; men hwad jag har, det gifwer jag dig: I Jesu Kristi, Nasareens, namn, stå upp och gå!
Fastän de första kristna hade allting gemensamt, så finna wi, att apostlarna ingalunda begagnade sig häraf till någon egen timlig fördel, utan woro medellöse, såsom de förut hade warit.
7 Och han fattade honom wid högra handen och reste upp honom, och strax blefwo hans fötter och fotknölar stärkta,
8 och han sprang upp och stod och gick och följde dem in i templet, gick och sprang och prisade Gud.
Att han prisade Gud war en bekännelse, att han icke af menniskor, utan af Gud hade undfått denna stora wälgerning. Så uppfyldes i nya testamentet på flera sätt det gamla löftet genom profeten, Es. 35: 6.
9 Och allt folket såg honom gå och prisa Gud,
10 och de kände igen honom, att han war den som, för att få almosa, plägade sitta wid den sköna tempelporten. och de uppfyldes med häpnad och bestörtning öfwer det som hade wederfarits honom.
11 Och då han höll sig till Petrus och Johannes, lopp allt folket till dem wid den så kallade Salomonska pelargången och woro häpna. 1 Kon. 6: 3. Ap. G. 5: 12.
12 Då Petrus såg det, swarade han folket:
I män af Israel! Hwarföre undren I häröfwer, eller hwarföre fästen I ögonen på oss, likasom hade wi af egen kraft eller gudaktighet åstadkommit, att denne går?
13 Abrahams och Isaks och Jakobs Gud, wåra fäders Gud, har förhärligat sin tjenare Jesus, hwilken I hafwen utlemnat och förnekat inför Pilatus, då denne dömde, att man skulle gifwa honom lös. 2 Mos. 3: 6.
14 Men I förnekaden den helige och rättfärdige och begärden, att en mandråpare skulle skänkas eder. Matt. 27: 20. Mark. 15: 11. Luk. 23: 18. Joh. 18: 40.
15 Och lifwets förste dräpten I, honom, hwilken Gud har uppwäckt från de döda, hwarom wi äro wittnen. Ap. G. 2: 24, 32. Ef. 1: 20.
Om Salominska pelargången, se Joh. 10: 23. Folkets förundran war så mycket större, emedan apostlarne öppet bekände, att de gjort detta underwerk i Jesu Kristi Nasareens namn, hwilken hade blifwit korsfäst och dödad, och öfwer hwilken folket hade instämt i det ropet korsfäst,
_311.jpg&oldid=347825){kind=link}