| 310 | De troendes bön och endrägt. | Apostlagerningarna. | Kap. 4. |
förnummo, att de woro olärde och okunnige män, förundrade de sig och kände igen dem, att de hade warit med Jesus.
14 Och när de sågo mannen, som hade blifwit botad, stå bredwid dem, hade de intet att säga deremot,
15 utan bådo dem gå ut från rådet och öfwerlade sins emellan,
16 sägande: Hwad skola wi göra med dessa män? Ty ett bekant tecken är gjordt af dem, uppenbart för alla som bo i Jerusalem, och wi kunna icke neka det.
17 Men på det att det icke må komma ännu mer ut bland folket, så låtom oss strängeligen förbjuda dem att härefter tala i detta namn för någon menniska.
18 Och de kallade in dem och tillsade dem att alldeles icke tala eller lära i Jesu namn. Ap. G. 5: 28 f.
Så wille dessa prester och den judiska kyrkans öfwerste förbjuda och förhindra evangelii predikan. Detsamma hafwa påfwen och många af kyrkans byggningsmän gjort i alla tider och göra det ännu!
19 Men Petrus och Johannes swarade och sade till dem: Om det är rätt inför Gud att höra eder mer än Gud, derom mån I döma;
20 ty wi kunna icke förtiga hwad wi hafwa sett och hört.
Öppet inför hela rådet uttala apostlarne sin afsigt att predika i Jesu namn; de woro dertill kallade af honom sjelf, och de måste och de wille mera lyda Gud än menniskor.
21 Och de hotade dem ännu mer och läto dem gå, emedan de icke funno, huru de skulle kunna straffa dem, för folkets skull, eftersom alla prisade Gud för det som hade skett.
Rådsherrarne kunde icke finna någon tillräcklig förewändning att nu straffa dem, ty de fruktade för folket.
22 Ty den man, på hwilken detta läkedomsunder hade blifwit gjordt, war öfwer fyratio år.
Mannens ålder gjorde underwerket så mycket större, och det war ingen möjlighet att påstå, att han blott på naturligt sätt hade blifwit helbregda.
23 Sedan de hade blifwit lösgifne, begåfwo de sig till de sina och berättade för dem allt hwad öfwerstepresterna och de äldste hade sagt dem.
Till de sina, d. ä. till de andra apostlarna och till sina medbröder i tron.
24 Och när de hade hört detta, upphofwo de endrägtigt sin röst till Gud och sade: Herre, du är Gud, som har gjort himmelen och jorden och hafwet och allt hwad i dem är,
25 som genom din tjenares, wår fader Davids, mun genom den Helige Ande har sagt: ”Hwarföre larmade hedningar och tänkte folk fåfänglighet? Ps. 2: 1.
26 jordens konungar reste sig upp, och furstarna församlade sig tillhopa mot Herren och hans Smorde.
27 Ty i denna stad hafwa i förening mot din helige tjenare Jesus, hwilken du har smort, både Herodes och Pontius Pilatus, jemte hedningarne och Israels stammar, förenat sig
28 för att göra allt hwad din hand och ditt råd förut hade beslutit, att det skulle ske.
29 Och nu, Herre, se till deras hotelser och gif dina tjenare att med all frimodighet tala ditt ord,
30 i det att du uträcker din hand till att bota sjuka och för att tecken och under må göras genom din helige tjenare Jesu namn.
Med denna härliga bön prisade nu församlingen med förenade hjertan himmelens och jordens Herre för hans nåd och bistånd, och anropade honom, att fortfarande låta ordet förkunnas med mägtiga krafter och tecken, på det hans rike måtte upprättas, och Messias blifwa hyllad såsom Herre och konung, oaktadt konungar och furstar församlade sig emot honom. I motståndet sågo de en fullbordan af profetian i Ps. 2, och i samma psalm hade de äfwen det säkra löftet om Jesu rikes fullkomliga seger.
31 Och då de hade bedit, skakades rummet, der de woro församlade, och de blefwo alla uppfylda med den Helige Ande och talade Guds ord med frimodighet. Ap. G. 2: 47.
Så mägtigt bewisade sig den Helige Andes närwarelse, till tecken att denna bön war hörd. Fastän icke med samma yttre tecken, få i alla tider de, som församlas och bedja i tron i Jesu namn, erfara att Herden hörer bön. Stundom blifwa de derwid uppfylde af en sådan frid och fröjd i den Helige Ande, att de deruti hafwa liksom ett omedelbart swar på sina bönerop.
32 Men i hela hopen af dem som trodde war ett hjerta och en själ, och icke en enda sade något wara sitt af det han egde, utan allt war för dem gemensamt. Ap. G. 2: 44 f.
Se kap. 2: 44. Så snart den sanna brödrakärleken i Kristus blifwer rådande, så upphör all twist om mitt och ditt, dessa ord, som eljest förorsaka så mycken oro, strid och orättfärdighet.
_314.jpg&oldid=347831){kind=link}