| Apostlarne i fängelse. | Apostlagerningarna. | Kap. 5. | 313 |
befriade ur fängelset. Denna befrielse war ett härligt bewis, att Herren war med dem. Det war i sig sjelf en kraftig uppmuntran och tillika blefwo de af ängeln uppmuntrade att oförskräckt förkunna evangelium eller detta lifwets ord. De orden detta lifwet betyda här det andeliga, det ewiga lifwet, och bewisa, att den första församlingen lefde just i detta lifwet, de lefde i anden, de hade sin umgängelse i himmelen, Kristus sjelf war deras lif, deras ett och allt.
21 Och sedan de hade hört detta, gingo de i dagningen in i templet och lärde. Och öfwerstepresten och de som woro med honom kommo och sammankallade rådet och alla de äldste bland Israels barn och sände till fängelset för att hemta dem.
Apostlarne lydde utan fruktan, de gingo bittida upp i tempelgården och förkunnade Kristi evangelium, på det wanliga ställe, der man plägade föreläsa Herrens lag. Detta bewisar en stor trons frimodighet: de aktade hwarken motstånd eller fängelse för evangelii skull. Det synes tydligt, att det höga rådet nu hade den afsigt, att om möjligt döma apostlarna till döden såsom fridstörare.
22 Och rättstjenarne kommo dit och funno dem icke i fängelset, och de återwände och berättade det,
23 sägande: Fängelset funno wi stängdt med all omsorg och wäktarne stående utanför dörrarna, men när wi öppnade, funno wi ingen der inne.
24 Och när befälhafwaren öfwer tempelwakten och öfwerstepresterna hörde dessa ord, wisste de icke, hwad de skulle tänka om dem och hwad häraf skulle blifwa.
Evangelii motståndare blefwo nu willrådiga, hwad de skulle säga för folket; ty om de wille säga, att menniskor befriat dem, så hade hwar och en insett, att detta war omöjligt, ty dessa fängelser woro ganska fasta och wakterna säkra; men om de wille säga, att Gud hade befriat de fängslade apostlarne, så hade de derigenom fält domen öfwer sig sjelfwa. De insågo nu, att allmagtens hand war med i detta werk, och ändå wille de icke gifwa wika. Hwad warda deraf? Månne de eller den uppståndne Kristus skall winna segren? Detta är den stora fråga, som skall afgöras.
25 Då kom någon och berättade för dem: Se, de män, hwilka I haden insatt i fängelset, de uppträda i templet och lära folket.
Se v. 20.
26 Då gick befälhafwaren tillika med tjenarne och hemtade dem, dock utan wåld; ty de fruktade för folket, att de skulle blifwa stenade.
Icke för Gud, utan blott för folket woro de rädda. Menniskofruktan går framför gudsfruktan hos denna werldens barn.
27 Och sedan de hade hemtat dem, instälde de, dem för rådet, och öfwerstepresten tillfrågade dem,
28 sägande: Hafwa wi icke allwarligen bjudit eder att icke lära i detta namn? Och se, I hafwen uppfylt Jerusalem med eder lära och wiljen draga öfwer oss denne mannens blod. Ap. G. 4: 18 f.
I detta namn, nemligen i Kristi namn. Enligt Kristi evangelium, som apostlarne förkunnade, hade de, som korsfäst Kristus, gjort sig skyldiga, icke blott till utgjutelsen af oskyldigt blod, utan de hade korsfäst och dödat Messias, Israels konung, och hwarje predikan om honom och hwarje underwerk, som gjordes i hans namn, war en anklagelse emot dem. Men oaktadt sanningens och samwetets magt wille de icke göra bättring, icke gifwa Gud äran, utan om möjligt nedtysta alla wittnesbörd.
29 Men Petrus och apostlarne swarade och sade: Man måste lyda Gud mer än menniskor.
30 Wåra fäders Gud har uppwäckt Jesus, hwilken I hafwen upphängt på trä och dödat. Ap. G. 2: 21, 32. 3: 15.
31 Honom har Gud med sin högra hand upphöjt till en höfding och en frälsare för att gifwa Israel bättring och syndernas förlåtelse; Ebr. 2: 10. Luk. 24: 47.
Apostlarne förkunna frimodigt, att det höga rådet hade gjort sig skyldigt till Jesu blods utgjutelse, men att ännu bättring för Israel wore möjlig, och att de kunde få syndernas förlåtelse af denne salighetshöfding. Om de wille emottaga, så wille han gifwa Israel nåd till bättring och syndernas förlåtelse.
32 och wi äro wittnen om allt detta, så ock den Helige Ande, hwilken Gud har gifwit dem som lyda honom. Joh. 15: 26 f.
Apostlarne woro ögonwittnen titt det de om Kristus förkunnade, och den Helige Andes synbara utgjutelse och werkningar woro wittnesbörd från himmelen. Detta wittnesbörd af Guds Ande kunde äfwen desse motståndare få erfara, om de wille blifwa sanningen lydaktige.
33 Och när de hade hört detta, skar det dem i hjertat, och de rådslogo om att rödja dem ur wägen.
Samma wittnesbörd af apostlarna werkade på pingstdagen ett styng i hjertat till ånger och bättring hos flera tusen menniskor, så att de kommo till tron och blefwo frälste; men hos det höga rådet och alla andra motståndare werkade det en skärande förbittring, ökad förhärdelse och mordanslag, såsom det sker än i dag. Så fortfara ännu Kristi fiender att korsfästa honom, i det de förfölja dem, som tillhöra Kristus.
34 Då stod en farisé upp i rådet,
_317.jpg&oldid=347837){kind=link}