| Stefanus anklagas. | Apostlagerningarna. | Kap. 6. | 315 |
äro fulle af den Helige Ande och wisdom, hwilka wi kunna anställa för detta behof.
4 Men wi wilja egna oss ständigt åt bönen och ordets tjenst.
Apostlarne hade icke sjelfwe haft tid att ombesörja det dagliga betjenandet, v. 1, i det timliga, nemligen utdelningen af det, som hwar och en behöfde, kap. 4: 35, utan denna utdelning hade warit öfwerlemnad åt andra, dock utan att denna tjenst utgjorde ett bestämdt embete. Nu finna de det nödwändigt, att till denna tjenst inrätta ett nytt embete. I hög grad lärorikt är det att se, huru apostlarne, som hade en så stor magt, att de hade kunnat sjelfwe göra denna inrättning, likwäl framlägga förslaget för församlingen och öfwerlemna åt församlingen sjelf att ibland sig utwälja sådana fromma och wisa män, som hade allmänt förtroende.
5 Och det talet behagade hela hopen; och de utwalde Stefanus, en man full af tro och den Helige Ande, och Filippus och Prokorus och Nikanor och Timon och Parmenas och Nikolaus, en proselyt från Antiokia, Ap. G. 8: 26. 21: 8.
6 och dem framstälde de för apostlarne. Och de bådo och lade händerna på dem.
Af apostlarna blefwo dessa män inwigda till sitt embete med händernas påläggning och bön om den Heliga Andes särskilda nådegåfwor till det embete, som de nu mottogo. Dessa sju män blefwo nu tjenare, grek. diakoner, i församlingens tjenst och skulle bistå apostlarna, i synnerhet i timliga angelägenheter i församlingen, såsom fattigwård, sjukwård o. s. w., men också i själawården. Dessa embetsmän äro de som i 1 Tim. 3: 12 kallas diakoner, d. ä. tjenare. Af denna inrättning är det ganska tydligt, att lärarne i församlingen icke böra förspilla sin dyrbara tid och sina krafter med timliga angelägenheter, utan de böra akta på bönen och förkunna Guds ord, v. 4.
7 Och Guds ord wäxte, och lärjungarnes antal förökades mycket i Jerusalem, och en stor hop af presterna blefwo tron lydaktige.
Evangelii ord utbredde sig nu med magt, så att en stor församling uppstod, och äfwen en mängd af de judiska presterna blefwo omwände, men icke öfwerstepresterna.
8 Och Stefanus, som war full af nåd och kraft, gjorde stora under och tecken bland folket.
Det wisade sig således, att icke blott apostlarne, utan äfwen andra i församlingen, kunde i Kristi kraft och i hans namn göra underwerk.
9 Då uppstodo några af dem som woro från den synagogan, som kallades Libertinernas, och af Cyreneerna och Alexandrinerna och af dem som woro från Cilicien och Asien, för att twista med Stefanus.
Denna synagoga eller skola war förmodligen uppbyggd och underhållen af sådana Judar, som här nämnas. Libertiner eller frigifna woro sådana fria Judar, hwilkas föräldrar warit slafwar hos Romarne, men blifwit frigjorda. Cyreneer kallades sådana Judar, som bodde i Cyrene i Afrika; Alexandriner, de som woro hemma i Alexandria i Egypten. Widare woro der Judar af dem som bodde i Cilicien och i det landskap, som särskildt kallades Asien, se kap. 2: 9. Den grekiska bildningen och lärdomen hade haft stor inflytelse på sådane Judar, som warit eller ännu woro bosatte i dessa länder. Utan twifwel war derföre äfwen underwisningen i deras synagoga mycket blandad med hedendomens läror. De hade lust till disputerande, likasom Grekerna.
10 Och de förmådde icke stå emot den wisdom och den ande, hwarmed han talade.
11 Då bestälde de några män, som sade: Wi hafwa hört honom tala hädiska ord mot Moses och mot Gud.
Kristi evangelium blef sålunda misstydt, såsom om det wore en motsägelse emot Moses’ lag och emot Gud sjelf, som gifwit denna lag. De bestälde sådana falska wittnen, likasom det skedde emot Kristus sjelf.
12 Och de uppeggade folket och de äldste och de skriftlärde, och de öfwerföllo honom och släpade honom med sig och förde honom inför rådet
13 och framstälde falska wittnen, som sade: Denna menniska låter icke af att tala hädiska ord mot detta heliga rum och mot lagen,
14 ty wi hafwa hört honom säga: Jesus, denne Nasaré, skall nedbryta detta rum och förändra de stadgar, som Moses har gifwit oss,
Hwad Kristus sjelf hade sagt angående templet och gudstjensten, Matt. 24: 2, hade wäl både Stefanus och apostlarna till warning anfört, i det de förkunnade evangelium och uppmanade till bättring och tro, och detta blef nu af dessa falska wittnen förwrängdt och wanstäldt, för att uppreta rådet och folket emot Stefanus.
15 Och alla som sutto i rådet fäste ögonen på honom och sågo hans ansigte likasom en ängels ansigte.
I stället för att få se detta sanningens wittne nedslagen och willrådig, sågo de ett lugnt och fridfullt ansigte, fullt af himmelsk fröjd och heligt allwar. Själens klarhet afspeglade sig i ansigtet, ty han war full af den Helige Ande, och Kristus gaf honom i detta ögonblick förökad kraft, fröjd och frimodighet.
_319.jpg&oldid=347841){kind=link}