| Stefanus stenas. | Apostlagerningarna. | Kap. 7, 8. | 319 |
hjerta och öron! I stån alltid emot den Helige Ande; såsom edra fäder, så ock I. Jer. 6: 10. 9: 25. Hes. 44: 9.
52 Hwilken af profeterna hafwa icke edra fäder förföljt? De hafwa ock dräpt dem som förutsade den Rättfärdiges tillkommelse, hwilkens förrädare och dråpare I hafwen blifwit, 1 Kon. 19: 10. Matt. 23: 29 f. Ap. G. 3: 14.
Deras fäder hade förföljt profeterna, som talat om Messias; nu hade detta folk korsfäst Messias sjelf och gjorde hårdnackadt motstånd emot hans Ande och evangelium.
53 I Som hafwen fått lagen genom änglars medwerkan, men icke hållit honom. 2 Mos. 19: 3 f. Gal. 3: 19.
Wid lagens utgifwande woro änglar werksamma, och Guds Son uppenbarade sig i det gamla testamentet såsom Herrens ängel, och förbundets ängel. Se Gal. 3: 19. Ebr. 2: 2. De wille icke hålla och lyda lagen, de hade oomskurna hjertan, och det kunde då icke hjelpa dem, att de hade den yttre omskärelsens tecken. Se Jer. 6: 10. Es. 63: 10.
54 Och när de hörde detta, skar det dem i deras hjertan, och de beto samman tänderna mot honom.
Så långt fick Stefanus tala, men nu blef han afbruten genom deras högljudda förbittring. Se kap. 5: 33.
55 Men han, full af den Helige Ande, såg upp mot himmelen och fick se Guds härlighet och Jesus, stående på Guds högra sida,
56 och sade: Se, jag ser himmelen öppen och Menniskosonen stå på Guds högra sida.
Stefanus war redan förut uppfyld af den Helige Ande, kap. 6: 5, och nu förökade sig i honom Andens ljus och kraft och gemenskapen med himmelen ända derhän, att han kunde blicka in i härligheten och se den förklarade Kristus på Guds högra hand. Hos Stefanus blef det inre ljuset och den saliga frimodigheten större, i samma mån som fiendernas bitterhet steg till sin höjd.
57 Då ropade de med hög röst och höllo för sina öron och rusade samfäldt mot honom
58 och drefwo honom ut ur staden och stenade honom; och wittnena lade af sig sina kläder wid en ung mans fötter, som hette Saulus. 5 Mos. 17: 7. Ap. G. 9: 1. 22: 20.
Någon dom af det höga rådet afbildades nu icke, utan de förde Stefanus wåldsamt utur staden, och stenade honom, såsom om han hade hädat Gud, se 5 Mos. 17: 2–7. 3 Mos. 24: 14–22. Denna judiska domstol kunde wäl fälla en dödsdom, men den kunde ej werkställas utan stadfästelse af den romerske landshöfdingen. Att de nu stenade Stefanus war således stridande mot både gudomliga och borgerlig lag. Den, som skulle stenas, blef wanligtwis först afklädd, och derpå skulle wittnena kasta de första stenarna på honom, hwarefter äfwen folket stenade honom. Wittnena lade först ifrån sig sina wida ytterkläder, för att deraf icke hindras, då de skulle upplyfta och kasta stenarne. Saulus såg till, att kläderna woro i förwar, till dess gerningen war gjord.
59 Och de stenade Stefanus, som åkallade och sade: Herre Jesus, mottag min ande!
60 Och han böjde sina knän och ropade med hög röst: Herre, tillräkna dem icke denna synd! Och när han hade sagt detta, afsomnade han. Matt. 5: 44. Luk. 6: 27 f.
En dubbel bön beder detta trogna Jesu wittne, innan han afsomnar; han beder till Guds Son: Herre Jesus, mottag min ande, och i denna bön ligger på en gång den saliga tillförsigt, att Jesus skulle taga emot honom, och tillika en öppen bekännelse i döden inför alla de församlade, att Jesus war den frälsaren, som allena kan hjelpa i lifwet och i döden. Stefanus bad för sina fiender och mördare, innan han uppgaf anden. Så hämnas en kristen! Denna bön hade han lärt af sin Herre och frälsare. Denna bön måste hafwa warit en wäldig predikan för alla de närwarande, och det trogna blodswittnet Stefanus talat mägtigt i Kristi församling ända till denna dag. Han war den förste i församlingen, som med sitt blod beseglade sin tro på Jesus, men han har haft och skall ännu hafwa ett stort antal efterföljare. Ordet martyr betyder wittne, men brukas blott om dem, som få dö eller åtminstone lida mycket för sanningens skull. Likasom om Abels, så kan det äfwen sägas om Stefani blod, att det ropar. Och genom sin tro och sin bön i den blodiga döden talar han ännu, fastän han är död.
8 Kapitlet.
De troende i Jerusalem förföljas och förskingras. Samariternas omwändelse. Trollkarlen Simon. En Etiopisk man döpes.Och Saulus samtyckte till hans död. Och samma dag wardt en stor förföljelse mot församlingen i Jerusalem, och alla, utom apostlarne, blefwo förskingrade till olika trakter af Judeen och Samarien. Ap. G. 22: 20.
Kristendomens motståndare blefwo nu mycket djerfwa i sin förföljelse, då de sågo, att öfwerheten icke drog dem till answar för det de stenat Stefanus. Saulus war af Benjamins stam, född i staden Tarsus i Cilicien, som hade romersk borgarerätt. Han war en farisé, och lefde strängt efter lagens bud i det yttre lefwernet, och tillika en lärd man, som blifwit uppfostrad i Jerusalem af Gamaliel. Till yrket war han en
_323.jpg&oldid=347849){kind=link}