| 320 | Trollkarlen Simon. | Apostlagerningarna. | Kap. 8. |
tältmakare. Hans nit för lagen war stort, men evangelium wille han icke fatta, utan hade samtyckt till Stefani död, och war hufwudpersonen i den förföljelse, som nu uppstod. Denna förföljelse, som war ämnad att qwäfwa kristendomen i dess första början, bidrog fastmera att utbreda den, i det de kristna nu blefwo förströdda, likasom ett utsäde. De wittnade om Kristus både med sin bekännelse och med sitt hela wäsende och lefwerne, hwarthän de kommo, se Matt. 10: 23. Apostlarne qwarblefwo ännu i Jerusalem, som ännu fortfor att wara församlingens medelpunkt.
2 Och gudfruktige män begrofwo Stefanus och höllo stor klagolåt öfwer honom.
3 Men Saulus förödde församlingen, gick omkring i husen och släpade ut både män och qwinnor och lät sätta dem i fängelse. Ap. G. 22: 1, 19. 26: 10 f.
4 Men de förskingrade gingo nu omkring och förkunnade evangelii ord.
Så blef redan då af den första martyrens blod ett utsäde för kyrkan, och förföljelsen måste tjena till att förhärliga Kristi namn, stadfästa de kristna i tron och utbreda Kristi rike.
5 Och Filippus kom ned till en stad i Samarien och predikade Kristus för dem.
Här menas icke aposteln Filippus, utan en af de sju diakonerna, kap. 6: 5; kap. 21: 8. Sannolikt menas här den stad i Samarien, som bar samma namn, se 2 Kon. 17: 6.
6 Och folket aktade endrägtigt på det som sades af Filippus, när de hörde och sågo de tecken, som han gjorde.
7 Ty från många, som hade orene andar, foro dessa ut, ropande med hög röst, och många lama och halta wordo botade.
Icke blott apostlarne, utan ock andra trogna hade gåfwan att göra underwerk; men ingen annan än apostlarne kunde förläna denna gåfwa åt andra, se v. 15–17. Då de orena andarne blefwo utdrifne, yttrade de, genom de plågade menniskorna, höga rop af ångest och förskräckelse, innan de öfwergåfwo dem. Äfwen häruti bewisade sig, att Kristus i sin kyrka nedlagt kraft att öfwerwinna Satans magt, och att dödsrikets portar icke kunna wara kyrkan öfwermägtiga.
8 Och i den staden wardt stor glädje.
Evangelium bewisade sig såsom ett ljufligt och gladt budskap. De, som kommo till tron, fröjdade sig i Herren öfwer den stora förlossning och salighet, hwaraf de blifwit delaktige, och många blefwo äfwen förlossade från stora lekamliga lidanden. Kristus bewisade sig såsom helbregdagöraren, båda för själ och kropp.
9 Men i staden war före honom en man, wid namn Simon, som öfwade trolldom och förwånade det Samaritiska folket, sägande sig wara en stor man;
Trolldomswäsendet har i alla tider i hedendomen warit en ganska wanlig synd, och är det ända till denna dag. För det mesta är det bedrägeri, men skriften lärer oss, att det kan bero på en hemlighetsfull förfärlig gemenskap med djefwulen eller orena andar. Denne Simon sade sig wara en stor man, d. ä. han påstod att en stor Guds kraft uppenbarade sig i honom. Detta föregifwande berodde på en wanstäld lära om Guds uppenbarelse och om den wäntade Messias, om hwilken många profetior, fastän i wanstäldt skick, hade från judendomen öfwergått till Samariterna och äfwen till hedningarna.
10 och till honom höllo sig alla, både små och stora, sägande: Denne är Guds stora kraft.
11 Och de höllo sig till honom, emedan han under en lång tid hade förwånat dem med sina trolldomskonster.
12 Men när de trodde Filippus, som förkunnade evangelium om Guds rike och om Jesu Kristi namn, läto de döpa sig, både män och qwinnor.
13 Och äfwen Simon trodde, och när han wardt döpt, slöt han sig till Filippus, och då han såg tecken och stora krafter ske, wardt han förwånad.
Denne Simon trodde icke med någon sann tro i hjertat, så att han kom till andelig förening med Kristus, utan med en wiss öfwertygelsetro, emedan han såg de tecken och under, som Filippus gjorde, och som woro wida större än Simon kunde åstadkomma. Hwarken apostlarne eller andre lärjungar, som predikade evangelium och döpte, kunde ransaka hjertat hos dem, som döptes, så framt det icke blef genom Guds Andes ingifwelse uppenbaradt, se kap. 5: 3. De, som anammade evangelii ord, så att de bekände sig till tron på Kristus, blefwo döpte. Genom dopet skedde den nya födelsen hos dem, som i hjertat wille emottaga den Helige Andes pånyttfödande nåd.
14 Då nu de apostlar, som woro i Jerusalem, fingo höra, att Samarien hade mottagit Guds ord, sände de till dem Petrus och Johannes,
15 hwilka foro ned och bådo för dem, att de måtte få den Helige Ande;
16 ty han hade ännu icke fallit på någon af dem, utan de woro allenast döpta till Herren Jesu namn.
Nemligen den Helige Andes undergåfwor, såsom wi se af v. 16, 18, 19; se Joh. 7: 39. I Samarien hade de icke undfått den Helige Andes gåfwa på synbart sätt, såsom lärjungarne på pingstdagen. Se kap. 2: 38.
17 Då lade de händerna på dem, och de fingo den Helige Ande.
Endast apostlarne kunde meddela denna gåfwa, och efter deras död kunde den aldrig meddelas genom någon menniska, men wäl kunna
_324.jpg&oldid=347851){kind=link}