| Trollkarlen Simon. | Apostlagerningarna. | Kap. 8. | 321 |
menniskor genom ordet och sakramenten föra andra menniskor till delaktighet af nåden i Kristus, till rättfärdiggörelse och en ny födelse, och äfwen wara medel att föra dem till närmare förening med Herren och till en större kraft i tron o. s. w.
18 Och när Simon såg, att den Helige Ande gafs derigenom att apostlarne lade sina händer på dem, bar han fram penningar till dem
19 och sade: Gifwen ock mig denna magt, att hwar och en, på hwilken jag lägger mina händer, får den Helige Ande.
Simon önskade att få denna gåfwa, icke så mycket för sig sjelf, utan magten att meddela sådana gåfwor åt andra, för att derigenom upphöja sig sjelf.
20 Men Petrus sade till honom: Fördömd ware du och dina penningar, emedan du trodde, att du kunde förwärfwa Guds gåfwa för penningar!
Så talade Petrus i helig ifwer, för att så mycket eftertryckligare wisa sin afsky för de fördömliga afsigter, som Simon hyste, se 2 Kor. 16: 22. Gal. 1: 8, 9. Det är icke en fördömelseönskan öfwer Simon, utan ett bestämdt tillkännagifwande, att han war på fördömelsens wäg, så länge detta sinne hos honom fick råda. Inga penningar, ingen lärdom, inga menskliga anslag, ingen blott yttre bekännelse kunna göra en menniska till en sann kristen, detta kan blott Herren allena, då menniskan will lyda hans råd och köpa af honom på det sätt han sjelf lärer, se Upp. 3: 18. Efter denne Simon har att egennyttig handel i andeliga ting blifwit kallad med namnet Simoni. Att gifwa befordran åt prester, eller förmåner i kyrkan för penningar eller skänker, eller för wänskaps och slägtskaps skull, eller af andra egennyttiga afsigter, är simoni, det är en sådan synd, som trollkarlen Simon begick, då han bjöd penningar för en Herrens gåfwa, och öfwer all sådan synd gäller den stränga dom, som aposteln uttalade öfwer Simon. I alla tider har sedan dess denna synd ofta blifwit utöfwad, och är tywärr ganska wanlig i kyrkans förfallna skick äfwen i wår tid.
21 Du har ingen del eller lott i denna sak, ty ditt hjerta är icke rätt inför Gud.
För att kunna emottaga den Helige Andes gåfwa och blifwa född på nytt, måste hjertat wara rätt, d. ä. rätt upprigtigt, se Joh. 1: 47, och detta werkas af den wäckande nåden, då menniskan icke står den emot. Således är menniskan icke delaktig af lifwet i Kristus, så länge hjertat hänget fast wid denna werlden.
22 Bättra dig derföre från denna din ondska och bed Gud, om möjligen ditt hjertas tanke kan warda dig förlåten.
23 Ty jag ser, att du är stadd i bitterhets galla och orättfärdighets band.
Denna förmaning af Petrus bewisar tydligen, att han icke önskade Simon något ondt, utan önskade, att han måtte blifwa frälst ifrån det onda och få sina synders förlåtelse. Wi se också häraf, att äfwen onda tankar och uppsåt äro en fördömlig synd. Synden är ett gift för själen och kallas äfwen drakaetter, huggormaetter, och här bitterhets galla. I synnerhet kallas synden så, då den wisar sig på särdeles giftigt och farligt sätt, såsom i afguderi, trolldom, otukt, afund, hat o. s. w. Se 5 Mos. 29: 18.
24 Då swarade Simon och sade: Bedjen I Herren för mig, att intet må öfwergå mig af det I hafwen sagt.
Simon fruktade nu för det straff, hwarom aposteln hade talat, och bad om förbön, att det måtte blifwa afwända, men han wisar ingen angelägenhet om bättring och syndernas förlåtelse. Hos de obotfärdiga kan wäl stundom uppstå en fruktan för straffet, och denna fruktan misstages ofta för upprigtig syndaånger. Simon blef efter den tiden en ännu större förförare, än han hade warit förut, och stiftade en sekt med de allra afskywärdaste irrläror.
25 Och sedan de hade wittnat och talat Herrens ord, wände de tillbaka till Jerusalem och förkunnade evangelium i många byar i Samarien.
De båda apostlarne återwände till Jerusalem, men predikade mångenstädes på återwägen. Nu upphörde fiendskapen emellan Judar och Samariter, då de blefwo förenade i Kristi kärlek.
26 Men en Herrens ängel talade till Filippus och sade: Stå upp och gå söder ut den wägen, som går ned från Jerusalem till Gasa; den är öde.
Gasa war en stad i de gamla Filisteernas land, sydwest från Jerusalem.
27 Och han stod upp och gick. Och se, en Etiopisk man, en hofman och mägtig herre hos drottning Kandace i Etiopien, som war satt öfwer hela hennes skattkammare, hade kommit till Jerusalem för att der tillbedja,
Etiopien låg söder om Egypten. Denne hofman war således från det land, som nu kallas Abyssinien, en hedning, som dock hade lärt känna den judiska läran, antagit den och nu warit i Jerusalem, för att offra i Herrens tempel och söka näring för sin själ. Således gjorde denne man en lång resa, för att komma i gemenskap med Israels Gud och tillbedja honom.
28 och han war nu stadd på hemwägen och satt i sin wagn och läste profeten Esaias.
Så sökte denne man ljus och wägledning för sin själ i den heliga skrift, och det blef honom gifwet, ty hwar och en som beder, han får, och den som söker, han finner!
29 Då sade Anden till Filippus: Gå fram och följ med denna wagn.
Huru märkwärdigt och tröstande är icke detta exempel på den Helige Andes omsorg om denna nådehungriga själ! Att Guds Ande mycket
_325.jpg&oldid=347853){kind=link}