| 334 | Trollkarlen Elymas. | Apostlagerningarna. | Kap. 13. |
Matt. 2: 1), wid namn Barjesus, hwilken för att pråla med österländsk wishet gaf sig det arabiska namnet Elymas (Alim) d. ä. den wise, v. 8.
7 som war hos ståthållaren Sergius Paulus, en förståndig man. Denne kallade till sig Barnabas och Saulus och begärde att få höra Guds ord.
Denne Sergius Paulus, som war öns prokonsul eller ståthållare under den romerske kejsaren, måste hafwa erfarit Guds förekommande nåd i någon likhet med Kornelius i Cesarea. Af åstundan efter sanningen hade han hos sig förenämnde Elymas, som föregaf sig ega stor wishet. Många af hedningarna hade på den tiden ett djupt behof af ljus och sanning och wände sig till Judendomen i hopp att finna hwad de behöfde.
8 Men Elymas, trollkarlen — ty det betyder hans tillnamn — satte sig upp mot dem och sökte att afwända ståthållaren från tron.
Denne man war nu rädd om sitt anseende, och Satan, som höll detta folk i mörkrets fångenskap genom honom, wille nu utestänga evangelii ljus.
9 Men Saulus, som ock kallas Paulus, uppfyldes med den Helige Ande och fäste ögonen på honom
10 och sade: O du, som är full af allt bedrägeri och all arglistighet, du djefwulens barn, fiende till all rättfärdighet, skall du icke upphöra att förwända Herrens räta wägar?
11 Och se, nu är Herrens hand öfwer dig, och du skall warda blind och icke se solen till en tid. Och strax föll töcken och mörker öfwer honom, och han gick omkring och sökte wägledare.
Saulus eller Saul war ett ebreiskt namn, men för hedningarna, bland hwilka denne store apostel nu skulle predika, war namnet Paulus mera bekant, derföre antog han detta namn. Paulus betyder liten eller ringa, och öfwerensstämmer med apostelns ödmjuka sinne. Elymas fick nu höra, att han war ett djefwulens barn, och att i stället för att wara en wis, war han full med bedrägeri och list och en fiende till Guds rättfärdighet och sanning. Derföre fick han nu erfara magten af Herrens hand, och han, som hade utgifwit sig sjelf, såsom ett ljus för andra, blef nu sjelf blind, till ett tecken, att hans själ war blind och alla hans konster idel mörker.
12 När då ståthållaren såg hwad som hade skett, trodde han och förundrade sig öfwer Herrens lära.
Både sanningens magt af apostelns mun och det stora underwerk, som skett, bewisade för den tänkande hedningen, att Paulus war ett Herrens sändebud och Elymas en bedragare. Denne hedning, som war öppen för sanningen, kom nu till tron på evangelium, men Juden Barjesus, som inbillat sig wara ett stort ljus, blef slagen med blindhet.
13 Och Paulus och hans följeslagare afseglade från Pafos och kommo till Perge i Pamfylien. men Johannes skilde sig från dem och for tillbaka till Jerusalem. Ap. G. 15: 38.
Om Johannes Markus, se widare kap. 15: 38.
14 Och från Perge foro de widare och kommo till Antiokia i Pisidien, der de gingo in i synagogan på sabbatsdagen och satte sig.
15 Och sedan lagen och profeterna hade blifwit förelästa, sände synagogans föreståndare till dem, sägande: I män och bröder, hafwen I något förmaningsord till folket, så talen.
Det war ett stående bruk i Judarnas synagogor, att bestämda afdelningar i lagen och profeterna lästes för församlingen. Lagen war delad i 54 afdelningar, som kallades parasker, och profeterna i 54 delar, som kallades hastarer. Det som blifwit läst, blef stundom förklaradt, eller eljest ett tal hållet, och om någon främmande lärare war närwarande, blef han uppmanad att tala till församlingen. Se Luk. 4: 16, 17.
16 Då stod Paulus upp, gaf tecken med handen och sade: I män af Israel, och I, som frukten Gud[1], hören!
Paulus och Barnabas woro Israeliter, som kommo från Jerusalem, och stodo derföre i högt anseende. Wi hafwa här det första upptecknade tal, som Paulus hållit. Han talar här både till män af Israel och till andra, som fruktade Gud, således till proselyter.
17 Detta folks, Israels, Gud utwalde wåra fäder och upphöjde folket, då de såsom främlingar bodde i Egyptens land, och förde dem derutur med hög arm. 2 Mos. 6: 6. 13: 14.
Med hög arm, se 5 Mos. 7: 8.
18 Och under en tid af omkring fyratio år fördrog han deras seder i öknen 2 Mos. 16: 8. 4 Mos. 14: 34. Ps. 95: 10.
19 och utrotade sju folk i Kanaans land och skiftade dessas land mellan dem med lott. 5 Mos. 7: 1. Jos. 14: 1 f.
Detta tålamod och den barmhertighet, som Gud bewisade detta motsträfwiga folk, skedde för Messias’ skull. De sju folk, som innehade Kanaan, och som för Israels folk blefwo utrotade, woro Heteerna, Gergeseerna, Amoreerna, Kananeerna, Fereseerna, Heweerna och Jebuseerna, se 5 Mos. 7: 1. De hade uppfylt måttet af sina synder. Se 1 Mos. 15: 16–21.
20 Och sedan, under wid pass fyra
- ↑ Med orden ”de som frukta Gud” betecknas på flera ställen i Apostlagerningarna de till Judendomen öfwergångna s. k. portens proselyter.
_338.jpg&oldid=347878){kind=link}