| 338 | Paulus stenas. | Apostlagerningarna. | Kap. 14. |
15 och sägande: I män, hwarföre gören I detta? Äfwen wi äro menniskor, af samma natur som I, och förkunna eder evangelium, att I skolen omwända eder från dessa fåfängliga gudar till den lefwande Guden, som har gjort himmelen och jorden och hafwet och allt som är i dem, Ap. G. 10: 26. 1 Mos. 1: 1.
16 hwilken i de förgångna tidsåldrarna har tillåtit alla hedningar att gå sina egna wägar, Ps. 81: 13. Ap. G. 17: 30.
17 och likwäl har han icke låtit sig wara utan wittnesbörd, görande godt, från himmelen gifwande oss regn och fruktbara tider och mättande wåra hjertan med mat och glädje. Ps. 104: 27 f.
Offringen hade blifwit föranstaltad, utan att apostlarne wisste det, och då de nu märkte dessa hedningars afsigt, blefwo de fulle af helig ifwer, och skyndade att afstyra denna hedniska handling, se 2 Sam. 13: 31. Jer. 36: 24. Barnabas kallas här, v. 14, äfwen apostel, nemligen i widsträcktare mening, likasom Andronikus och Junias. Rom. 16: 7. Afgudarne kallas fåfängliga, v. 15. De äro döda ting, och den sanne, lefwande Guden är han allena, som har gjort himmel och jord. Allt slags afguderi är hedningarnes egna wägar, hwarmed Gud så länge haft tålamod, fastän hedningarne både i sitt samwete och hela skapelsen hafwa wittnesbörd om Gud, om hans magt, hans rättfärdighet, hans godhet, o. s. w., så att de kunnat förstå, att afguderiet war en falsk wäg, se Rom. 1: 20. Nu förmanar aposteln dessa hedningar att omwända sig och anamma evangelium till frälsning och salighet. Wi kunna taga för afgjordt, att salighetens wäg blifwit utförligt förkunnad för detta folk.
18 Och då de sade detta, stillade de med möda folket, så att de icke offrade åt dem.
19 Men från Antiokia och Ikonium kommo Judar dit, och de öfwertalade folket och stenade Paulus och släpade honom ut ur staden, menande, att han war död. 2 Kor. 11: 25.
Se kap. 13: 14, 51.
20 Men sedan lärjungarna hade slutit en ring omkring honom, reste han sig upp och gick in i staden, och dagen der efter gick han ut derifrån, med Barnabas, till Derbe.
21 Och sedan de hade förkunnat evangelium i den staden och gjort många till lärjungar, wände de tillbaka till Lystra och till Ikonium och till Antiokia,
22 styrkande lärjungarnas själar, förmanande dem att förblifwa i tron och sägande, att genom många bedröfwelser måste wi ingå i Guds rike. Matt. 10: 38. Ap. G. 11: 23. 13: 43. 2 Tim. 3: 12.
Då den uppretade folkhopen hade öfwergifwit honom, v. 19, i den tanke, att han war död, så samlades de trogna omkring honom, och nu gaf Gud honom kraft och helsa att stå upp och gå till Derbe, och äfwen der predika evangelium. Fastän apostlarne hade rönt en så swår misshandling i Lystra, begåfwo de sig dock tillbaka genom samma stad och genom Ikonium till Antiokia, för att styrka lärjungarne i tron. Både för apostlarna och för alla kristna i alla tider gäller denna stora sanning: att genom många bedröfwelser måste wi ingå i Guds rike. Apostlarne försökte icke att undandraga sig bedröfwelsen genom den stora magt, de af Herren hade undfått, icke heller anwände de gåfwan att göra underwerk, för att göra wägen till himmelriket fri från bedröfwelse för lärjungarna, ehuru mycket de älskade dem. Kristus har sjelf wisat att wägen till himmelen är korsets wäg.
23 Och sedan de hade utwalt åt dem äldste för hwarje församling, anbefalde de dem, under bön och fastor, åt Herren, på hwilken de trodde. Tit. 1: 5.
Så hade Herren genom sitt mägtiga ord och sin Andes kraft planterat församlingar i hedniska länder på många ställen inom ett kort tid, och föreståndare och lärare blefwo förordnade af apostlarna, som gåfwo dem inwigningens wälsignelse med fasta och bön och händers påläggning, efter det apostoliska bruket, se Ap. G. 6: 6; kap. 8: 17; kap. 13: 3. Här anwändes om församlingsföreståndare samma ord äldste som i kap. 11: 30. Jemför kap. 20: 17. 1 Tim. 4: 14. Tit. 1: 5–7. Af dessa föreståndare fortsattes apostlarnes werksamhet i församlingarna.
24 Och de togo wägen genom Pisidien och kommo till Pamfylien. Ap. G. 13: 13.
25 och sedan de hade förkunnat ordet i Perge, foro de ned till Attalia
26 och seglade derifrån till Antiokia, hwarifrån de hade blifwit öfwerlemnade åt Guds nåd till det werk de hade fullbordat. Ap. G. 13: 2 f.
Se kap. 13: 13, 14. Attalia war en stad i landskapet Pamfylien, belägen wid Medelhafwet. Efter denna wälsignelserika apostoliska resa återwände de nu till Antiokia i Syrien, kap. 13: 1—3.
27 Och sedan de hade kommit dit och kallat församlingen tillhopa, berättade de, huru stora ting Gud hade gjort med dem, och huru han hade upplåtit trons dörr för hedningarne.
Tron kan liknas wid en dörr, genom hwilken den menniskan, som tror, kommer in i Guds
_342.jpg&oldid=347886){kind=link}