| Paulus i Troas. | Apostlagerningarna. | Kap. 16. | 343 |
sändebud i ett annat land, der den rätta tiden war kommen och många hjertan öppna för Guds ord. Evangelium blef dock sedan predikadt i dessa länder i Asien, och många blefwo omwända till Herren. Se 1 Petr. 1: 1.
7 Och när de hade kommit fram emot Mysien, försökte de taga wägen till Bitynien, men Jesu Ande tillstadde dem det icke.
Häruti kunna wi se ett härligt bewis på Guds Andes ledning i allt det som hör till evangelii predikan och kristendomens utbredande öfwer jorden. Hwarje folk har sin tid, i hwilken det sökt warder, och så har hwarje enskild själ.
8 Men då de hade farit förbi Mysien, foro de ned till Troas.
Troas war en sjöstad i mindre Asien, i den trakt, der det gamla Troja warit beläget.
9 Och en syn wisade sig för Paulus om natten: En Macedonisk man stod och bad honom och sade: Far öfwer till Macedonien och hjelp oss.
Genom denna syn framstäldes för aposteln det stora behofwet af och den längtan efter frälsning, som Guds förberedande nåd werkat i Macedonien, såsom om Macedoniens folk uträckte sina händer efter evangelium. Dessa uppenbarelser och denna ledning af den Helige Ande wisar, huru Herren sjelf leder sin kyrkas angelägenheter. Det är såsom om förlåten här wore lyft, så att wi få blicka in i Guds styrelse i nådens rike. Huru nödwändigt derföre för kristna och i synnerhet för lärare, att i allt bedja om den Helige Andes ledning!
10 Och när han hade sett synen, sökte wi strax att fara derifrån till Macedonien, emedan wi deraf förstodo, att Herren hade kallat oss att predika evangelium för dem.
Det ordet ”wi” kan här wisa oss, att evangelisten Lukas, som skrifwit detta, sjelf war med på denna resa.
11 Wi afseglade således från Troas och foro raka wägen till Samotrace och dagen derefter till Neapolis
Samotrace, nu Samondraki, en ö i Medelhafwet, beryktad för sin afgudadyrkan. Neapolis låg i Macedonien wid hafskusten.
12 och derifrån till Filippi, som är den första staden i den delen af Macedonien och ett nybygge; och i den staden wistades wi några dagar.
Filippi, nu Filiba, war ett nybygge, en grekisk koloni eller fristad, d. ä. den egde romersk borgerlig frihet.
13 Och på sabbaten gingo wi utom porten längs med en flod, der man plägade bedja, och satte oss ned och talade med de qwinnor, som hade sammankommit.
Floden hette Gangas eller Gangites. De Judar, som woro bosatte i Filippi, woro ej så talrika, att de hade en synagoga, utan ett böneställe, och dertill waldes wanligtwis en plats wid något watten, emedan Judarne plägade twå sina händer omedelbart före gudstjensten. Stundom hade de icke något bönehus, utan blott en plats, omplanterad med träd, der de församlade sig. På detta böneställe i Filippi samlades nu flera qwinnor än män.
14 Och en qwinna, som fruktade Gud, wid namn Lydia, en purpurkrämerska från staden Tyatira, hörde på, och Herren öppnade hennes hjerta, så att hon gaf akt på det som talades af Paulus.
Staden Tyatira i mindre Asien war berömd för tillwerkning af purpur, och män och qwinnor derifrån idkade handel dermed på många ställen. — Menniskans hjerta är af naturen tillslutet för Guds ord, men Lydias hjerta blef af Herren öppnadt genom nåden. Så will han ock öppna hwarje menniskas hjerta, som icke gör motstånd mot den förekommande nåden. — Det är ett Guds werk med ordet, att en menniska gifwer akt på Guds ord. Att en menniska icke gifwet akt på Guds ord, är deremot ett Satans werk i henne.
15 Och sedan hon och hennes husfolk hade blifwit döpta, bad hon och sade: Om I ansen mig wara en på Herren troende, så kommen in i mitt hus och blifwen der. Och hon nödgade oss.
Då det står i v. 14, att hon fruktade Gud, så wisar detta att hon hade kunskap i den heliga skrift, såsom fromma Judar på den tiden, och att den förberedande nåden längre tid hos henne warit werksam.
16 Och det begaf sig, att då wi gingo till bönstället, mötte oss en tjensteflicka, som hade en spådomsande, och som skaffade sina herrar mycken inkomst med sin spådom.
17 Hon följde efter Paulus och oss och ropade, sägande: Dessa menniskor äro Guds, den högstes, tjenare, som för oss förkunna frälsningens wäg.
Denne spådomsande, grt. Pytonsande, war en ond ande. Hedningarne gåfwo detta namn åt sin afgud Apollos’ ande, som de påstodo talade genom en qwinna, kallad Lydia, hwilken underhölls i hans tempel. Af afgudapresterna sattes hon på ett wisst ställe i templet, då man wille fråga afguden, och der föll hon uti ett tillstånd af yrsel. Hwad hon i detta tillstånd talade, ansågs wara afgudens tal genom henne, och deraf uppgjorde presterna swar på de frågor, som framstäldes; ty många kommo för att fråga denna afgud, emedan de tänkte, att han kunde uppenbara förborgade och förutsäga tillkommande ting. Sådana spådomstempel funnos på många ställen bland hedningarna. Till en stor del war det afgudapresternas bedrägeri, men här wisar
_347.jpg&oldid=407601){kind=link}