| Paulus predikar i Miletus. | Apostlagerningarna. | Kap. 20. | 355 |
talat länge med dem, ända till dagningen, for han så derifrån.
Se v. 7. 2 Kor. 11: 21, 22.
12 Och de förde fram pilten lefwande och blefwo icke litet tröstade.
Det underwerk, som skett med denne gosse, bidrog mycket att i tron styrka dessa kristna. Hade han förblifwit död, så hade hedningarne, och i synnerhet Judarne deraf tagit sig anledning att framställa kristendomen såsom en farlig sak, farlig för sjelfwa lifwet.
13 Men wi gingo i förwäg ombord och afseglade till Assos i afsigt att der taga Paulus ombord, ty så hade han förordnat, ämnande sjelf fara landwägen.
Staden Assos låg wid hafwet, icke långt från Troas.
14 Och när han sammanträffade med oss i Assos, togo wi honom ombord och foro till Mitylene.
Mitylene war hufwudstaden på en ö, kallad Lesbos.
15 Och dagen derefter seglade wi derifrån och kommo midt för Kios, och nästa dag lade wi till wid Samos, och sedan wi hade legat öfwer i Trogyllium, kommo wi dagen derefter till Miletus;
Kios och Samos äro betydliga öar i samma haf; Trogyllium war en stad på en udde i landskapet Jonien, och Miletus en stor stad i samma provins. Den är nu en liten by.
16 ty Paulus hade beslutit att segla förbi Efesus för att icke fördröja sig i Asien, ty han skyndade för att, om det wore honom möjligt, inträffa pingstdagen i Jerusalem. Ap. G. 21: 4, 12.
Både för den stora högtidens skull och för att träffa många kristna församlade, wille aposteln anlända till Jerusalem före pingstdagen. Han skulle då också hafwa det bästa tillfälle att rätt utdela de gåfwor af kristlig kärlek, som åtskilliga församlingar i Macedonien och annorstädes skickat med honom till de kristna i Judalandet.
17 Men från Miletus sände han bud till Efesus och kallade till sig församlingens äldste.
18 Och när de kommo till honom, sade han till dem: I weten, huru jag, ända från den första dagen af min ankomst till Asien, alltid har umgåtts med eder,
19 tjenande Herren i all ödmjukhet under många tårar och frestelser, som hafwa träffat mig genom Judarnes försåt,
20 och huru jag icke har undandragit mig något som kunnat wara till gagn, utan offentligen och i hemmen predikat och lärt eder,
21 wittnande för både Judar och Greker om bättringen till Gud och tron på wår Herre Jesus Kristus. Mark. 1: 15. Luk. 24: 47.
22 Och nu, se, bunden i anden går jag till Jerusalem, icke wetande hwad der skall wederfaras mig,
23 utom att den Helige Ande i alla städer betygar och säger, att bojor och bedröfwelser wänta mig. Ap. G. 21: 4, 11, 33.
24 Dock för egen del aktar jag icke lifwet något wärdt, på det att jag må fullborda mitt lopp och det embete, hwilket jag har mottagit af Herren Jesus, att betyga evangelium om Guds nåd. Ap. G. 21: 13. Gal. 1: 1. Tit. 1: 3.
25 Och se, nu wet jag, att I icke mera skolen se mitt ansigte, I alla, bland hwilka jag har gått omkring och predikat om Guds rike.
26 Derföre betygar jag för eder på denna dag, att jag är oskyldig till allas blod, Ap. G. 18: 6.
27 ty jag har icke undandragit mig att förkunna eder allt Guds råd.
28 Så hafwen nu akt på eder sjelfwa och på hela hjorden, i hwilken den Helige Ande har satt eder till biskopar[1], att wårda Guds församling, hwilken han har förwärfwat sig med sitt eget blod. 1 Tim. 4: 16. 1 Petr. 5: 2. 1 Tim. 3: 1 f. Ef. 1: 7. Kol. 1: 14.
29 Ty jag wet, att efter min bortgång skola swåra ulfwar inkomma bland eder, hwilka icke skola skona hjorden, Matt. 7: 15. 2 Petr. 2: 1.
30 och ur eder egen krets skola män uppstå, som skola tala det förwändt är för att draga lärjungarne efter sig. 1 Joh. 2: 19.
31 Waken derföre, förglömmande, att jag i tre års tid, natt och dag, icke har låtit af att under tårar förmana hwar och en. Ap. G. 19: 10.
32 Och nu anbefaller jag eder, mina bröder, åt Gud och åt hans nåds ord, som förmår uppbygga eder och gifwa eder arfwet bland alla dem som äro helgade. Ef. 1: 18.
33 Silfwer eller guld eller kläder har jag af ingen begärt. 2 Kor. 9: 12. 2 Kor. 11: 9. 12: 13.
- ↑ Tillsyningsmän, föreståndare.
_359.jpg&oldid=347920){kind=link}