| Judarnes upplopp emot Paulus. | Apostlagerningarna. | Kap. 21, 22. | 359 |
som allestädes lärer alla mot folket och mot lagen och mot detta rum, och dessutom har han ock infört Greker i templet och orenat detta heliga rum.
I templet, d. ä. i Israeliternas förgård. Dessa Judar af Asien woro således sådana, som kände Paulus, och förut warit hans motståndare på de ställen, der han predikat evangelium för Judarna i mindre Asien.
29 Ty de hade förut sett Efesiern Trofimus i staden med honom och menade, att Paulus hade infört honom i templet. Ap. G. 20: 4.
30 Och hela staden kom i rörelse, och folket sammanskockade sig, och de fasttogo Paulus och drogo honom ut ur templet, och strax stängdes portarna.
Tempelportarna blefwo tillslutna, på det Paulus icke måtte kunna söka en friskad i templet, genom omfattandet af altarets horn, 1 Kon. 1: 50, eller ock på det templet icke måtte orenas genom blodsutgjutelse, v. 31.
31 Och under det de sökte döda honom, kom en anmälan till öfwersten öfwer krigsskaran, att hela Jerusalem war i uppror.
Det hade blifwit en wana bland Judarna att utan att laglig ransakning och dom taga lifwet af dem, som öfwerträdde Moses’ lag eller blefwo anklagade för något sådant brott. Så ofördragsamma woro Judarne öfwerallt, der de trodde sig kunna wåga det, utan straff af Romarne. Med öfwersten menas här den romerske kommendanten eller befälhafwaren öfwer besättningen på borgen Antonia, som låg nära inwid templet.
32 Då tog denne med sig krigsmän och befäl och lopp genast emot dem, och när de fingo se öfwersten och krigsmännen, upphörde de att slå Paulus.
33 Öfwersten gick då fram och fasttog honom och befalde, att man skulle binda honom med twå kedjor, och sporde hwem han wore och hwad han hade gjort.
Denne befälhafware tog nu Paulus i förwar, han räddade honom ifrån att blifwa mördad af Judarna, men lät binda honom i den tanke, att han war en brottsling.
34 Och bland folket ropade den ene så och den andre så; och då han för larmets skull intet säkert kunde få weta, befalde han, att man skulle föra honom till lägret.
Lägret, d. ä. fästningen, högwakten.
35 Och när han kom till trappan, måste han bäras af krigsmännen för folkets wåldsamhets skull,
Trappan, som förde från tempelförgården till fästningen.
36 ty folkhopen följde efter och ropade: Bort med honom! Ap. G. 22: 22.
Bort med honom, d. ä. döda honom.
37 Och som nu Paulus skulle införas i lägret, sade han till öfwersten: Tillåtes det mig att säga något till dig? Och han sade: Kan du grekiska?
38 Är du då icke den Egyptier, som för en tid sedan uppwiglade och förde ut i öknen de fyra tusen lönmördarne?
Denne egyptiske man, som en kort tid förut gjort detta uppror, hade blifwit öfwerwunnen af Felix och flytt undan. Han hade ett anhang af 30,000 man, med hwilka han lägrade sig på oljeberget, för att derifrån intränga i staden, ty han hoppades att blifwa understödd af de missnöjda i landet. Han wille fördrifwa Romarne och göra sig sjelf till konung. Öfwersten tänkte nu, att Paulus kunde wara denne man, emedan Judarna gjorde ett så förskräckligt buller. Judalandet war då fullt af röfwarehopar, och 4,000 sådane mördare hade denne falske profet samlat omkring sig.
39 Då sade Paulns: Jag är en Judisk man, från Tarsus, borgare i en icke obetydlig stad i Cilicien, och jag beder dig: tillstäd mig att tala till folket.
40 Och då han tillstadde det, winkade Paulus, stående på trappan, med handen åt folket, och då det blifwit mycket tyst, talade han på ebreiska och sade:
Paulus talade ebreiska eller syro-kaldeiska, både för att wisa, att han icke war den egyptiske mannen, och för att genom det heliga tungomålet så mycket mera winna Judarnas uppmärksamhet.
22 Kapitlet.
Pauli tal till Judarne. Deras förbittring.I män, bröder och fäder, hören hwad jag nu talar till mitt förswar inför eder.
Aposteln Petrus förmanar: Waren alltid redo att swara hwar och en som af eder begär skäl till det hopp, som är i eder, och det med saktmodighet och fruktan. 1 Petr. 3: 15. Aposteln Paulus gifwer oss här ett skönt föredöme och exempel, huru ett sådant swar skall wara beskaffadt, och med hwad ton och ande det skall gifwas. Bittra fiender hade han framför sig, med mildhet och kärlek tilltalar han dem och kallar dem fäder och bröder. Han gör dem ingen tillwitelse för den wåldsamhet han erfarit, utan aflägger blott en öppen bekännelse om Guds nåd och sanning i Kristus Jesus. Aldrig böra kristna strida på annat sätt; ty då de strida i egen kraft och med wrede och häftighet, så
_363.jpg&oldid=347928){kind=link}