| 370 | Paulus i sjönöd. | Apostlagerningarna. | Kap. 27. |
16 Men då wi kommo under en holme, wid namn Klauda, förmådde wi med möda berga skeppsbåten.
Klauda war en liten ö, sydwest om Kreta Stormen war nu så häftig, att de knappt kunde upptaga på skeppet den båt, som eljest gick bakefter skeppet, bunden med ett tåg.
17 Då de hade dragit den upp, anwände de nödhjelpsmedel och ombundo skeppet, och då de fruktade att drifwas på sandbanken[1], ströko de seglen och läto så drifwa.
De ströko segel, refwade de största seglen, på det skeppet icke måtte drifwas så häftigt af winden, och ombundo skeppet med starka tåg, att det icke måtte blifwa sönderslaget af wågorna.
18 Och då wi hårdt ansattes af stormen, wräkte de dagen derefter lasten öfwer bord,
19 och på tredje dagen kastade wi med egna händer ut skeppets redskap.
Egentligen: gjorde de en utkastning (af godset), v. 18, dernäst skeppets redskap, d. ä. hwad hwar och en medförde såsom behöfligt till sjöresan, och den tredje utkastningen bestod deruti, att de äfwen utkastade lifsmedlen, v. 38.
20 Och då hwarken sol eller stjernor syntes på flera dagar och stormen låg hårdt uppå, betogs oss slutligen allt hopp om räddning.
21 Då de nu på länge intet hade ätit, trädde Paulus midt ibland dem och sade: O män, I haden bort lyda mig och icke afsegla från Kreta, och spara eder detta trångmål och denna fara.
22 Och nu uppmanar jag eder att wara wid godt mod, ty bland eder skall intet lif gå förloradt, utan endast fartyget.
23 Ty denna natt har en ängel från den Gud, hwilken jag tillhör och hwilken jag äfwen dyrkar, stått hos mig och sagt: Ap. G. 23: 11.
24 Frukta icke, Paulus; för kejsaren skall du inställas, och se, Gud har skänkt dig alla dem som segla med dig.
Så uppenbarade Guds ängel för Paulus, huru både han och hela resesällskapet skulle blifwa räddade från denna lifsfara, och detta skedde för Pauli skull, ty åt honom woro de gifna såsom en nådens gåfwa. Detta förkunnade Herren genom sin ängel. Pauli böner och förböner woro hörda.
25 Waren derföre wid godt mod, I män; ty jag tror på Gud, att det skall så ske, som det har blifwit taladt till mig;
Paulus trodde det, som war honom tillsagdt af Herren, och allt kan ske för den som tror.
26 men på en ö måste wi stranda.
Denna förutsägelse af Paulus gjorde hans ord till en fullständig och bestämd profetia, ty icke blott förutsäger han i den yttersta lifsfara en räddning för alla, utan han förkunnar den bestämdt jemte sättet huru den skulle ske, och detta måste för alla, som woro på skeppet, också wara ett fullkomligt bewis, att Paulus war den allsmägtige Gudens tjenare och budskap. Allt detta war för dem ett wittnesbörd från himmelen om det evangelium, som Paulus förkunnade.
27 När wi nu den fjortonde natten drefwo omkring på det Adriatiska hafwet, förmodade sjömännen wid midnatten, att de woro nära något land.
Adriatiska hafwet betyder här hafwet emellan de Joniska öarne och Sicilien.
28 Då lodade de och funno tjugu famnars djup, och när de hade kommit ett litet stycke derifrån, lodade de åter och funno femton famnars djup,
29 och då de fruktade, att wi tilläfwentyrs skulle stöta på skarpa grund, kastade de ut fyra ankare från akterskeppet och önskade, att det måtte dagas.
30 Då nu sjömännen sökte fly från skeppet och firade skeppsbåten ned i hafwet, under förewändning att de ämnade nedsläppa ankare från förskeppet,
31 sade Paulus till höfwitsmannen och krigsmännen: Om dessa icke stanna qwar på skeppet, så kunnan I icke räddas.
Paulus förstod skeppsfolkets listiga uppsåt att öfwergifwa skeppet, för att söka rädda sig sjelfwa.
32 Då afhöggo krigsmännen tågen till skeppsbåten och läto den falla ned.
Det blef nu för sjöfolket omöjligt att öfwergifwa skeppet.
33 Men till dess det wardt dag, uppmanade Paulus alla att taga sig föda, sägande: Det är i dag den fjortonde dagen I biden och förblifwen fastande, utan att hafwa tagit något till eder.
34 Derföre uppmanar jag eder att taga eder föda; ty detta hör till eder räddning, ty på ingen af eder skall ett hufwudhår gå förloradt.
Det hörde till deras räddning att uppehålla krafterna och göra bruk deraf. Då Gud lofwar hjelp och räddning, så will han tillika, att menniskan skall dertill anwända den kraft och de medel, som han gifwit.
35 När han hade sagt detta, tog han ett bröd, tackade Gud i allas åsyn och bröt det och började äta.
Denna tacksägelse till Gud för den lekamliga
- ↑ En af de så kallade ”Syrterna”, twenne för skeppsfarten farliga sandbankar wid Afrikanska kusten.
_374.jpg&oldid=347950){kind=link}