Pauli Bref till Romarne.
Inledning.
Såsom wi ofwan sett, skref Paulus detta bref före sin första fångenskap i Rom. Det war således icke någon af honom der på stället grundad församling, han skref till. Men redan tidigt bildades der en församling. Wid pingstdagen hade flera ”resande från Rom” warit närwarande i Jerusalem. Utan twifwel utgjorde dessa efter hemkomsten förstlingen af en Guds församling i det hedniska Rom, hwilken sedermera mer och mer förökades. Af helsningarne i det sextonde kapitlet synes dock, att Paulus hade i Rom många personligen bekanta, som genom honom blifwit i Grekland omwända. Ty de flesta namnen, som förekomma i de helsningarne, äro grekiska. Rom war werldens hufwudstad. Dit reste menniskor alltjemt från olika trakter af jorden. Således war det icke underligt, att der träffa Greker af alla stånd och folkklasser, och således äfwen hedningkristna, som från de grekiska städerna kommo dit och anslöto sig till de kristna, som woro der förut. Hit skref nu hedningarnas apostel detta bref, i hwilket han, på ett fullständigare sätt än i något annat, genomgår stycke för stycke den kristliga trons läror, hwilkas hufwudpunkt är läran om rättfärdiggörelsen genom tron. Den hufwudsakligaste anledningen till detta bref war den misshällighet, som rådde mellan de judekristna och de hedningkristna, som funnos i Rom. De förre wille hänga fast wid ceremonilagen och föraktade de från hedendomen omwände, som derifrån woro frie, men råkade i fara att yfwas öfwer sin frihet eller att missbruka den. För att nu nedslå ett sådant sinne, så opassande å båda sidor, skref aposteln detta bref. Han wisar de judekristna, att de hade intet att berömma sig af inför Gud, utan hwad de hade, såsom delaktige af kristendomens ljus, hade de af nåd och gemensamt med hedningarna. Han wisar de hedningkristna detsamma, hwilket de borde desto djupare erkänna, ju mer de besinnade i hwilket mörker de förut legat försänkte. I sammanhang härmed wisar han, att Judarne dock hade stora företrädesrättigheter framför hedningarna. Å ömse sidor skulle de således ödmjukt prisa Gud för den öfwerswinneliga nåd, hwartill de blifwit kallade, och wara ens till sinnes i behjertandet af den gemensamma nådeskallelsen.
1 Kapitlet.
Paulus helsar de Kristna i Rom och uttalar sin åtrå att der förkunna evangelium samt beskrifwer hedningarnes afguderi och dess följder.Paulus, Jesu Kristi tjenare, kallad till apostel, afskild för Guds evangelium — Ap. G. 9: 15. 13: 2. 2 Kor. 1: 1. Gal. 1: 15.
Afskild (utkorad) först från moderlifwet, sedan genom Guds uttryckliga befallning. Ap. G. 9: 15; kap. 13: 2.
2 hwiIket han förut genom sina profeter har utlofwat i heliga skrifter — 1 Mos. 3: 15. 22: 18. 26: 4. 49: 10. 5 Mos. 18: 15. Ps. 132: 11. Es. 4: 2. 7: 14. 9: 6. Jer. 23: 5 f. Dan. 9: 24. Mik. 7: 20.
3 om sin Son, hwilken efter köttet föddes af Davids säd Matt. 1: 1. Luk. 1: 32. Ap. G. 2: 30. 13: 23. 2 Tim. 2: 8.
Efter köttet, d. ä. efter den menskliga naturen.
4 och efter helighetens Ande blifwit kraftigt förklarad wara Guds Son genom uppståndelse från de döda, Jesus Kristus, wår Herre, Joh. 10: 30 f. Ebr. 1: 5. 5: 5 f. Ap. G. 13: 32 f.
Aposteln prisar Guds Sons härlighet med särskildt eftertryck, när han skrifwer till sådana, för hwilka han icke hade tillfälle att muntligen föredraga det stora ämnet. Han kan icke heller strax i början af sitt bref eftertryckligare prisa wigten af sitt apostlaembete (v. 5), än då han wisar, att han fått det af honom, som är Guds Son och allas Herre. Sjelf ”afskild” till detta embete (v. 1), har han det af honom, som är förklarad, eller egentligen ”afskild”, framstäld och insatt (Ps. 2: 6) till Guds Son. Hwad detta senare afskiljande innebär, ligger redan uttryckt i Dav. Ps. 2: 7. Kristus, som blifwit född af Davids säd efter fottet, är af ewighet Guds Son, efter helighetens Ande, d. ä. efter sin
_381.jpg&oldid=347962){kind=link}