| Alla menniskor äro syndare. | Till Romarne. | Kap. 1. | 381 |
besinna, wälsignad i ewighet. Amen, det är wisserligen sant, trots allt sanningens utbytande mot lögn af de ogudaktige.
26 Fördenskull har Gud öfwerlemnat dem åt skamliga lustar, ty deras qwinnor hafwa utbytt det naturliga umgänget mot det som är mot naturen. 3 Mos. 18: 23. Ef. 5: 11 f.
27 Sammalunda hafwa ock männen öfwergifwit det naturliga umgänget med qwinnan och brunnit i sin lusta till hwarandra, och män bedrifwit styggelsen med män och satt sin willas rätta lön på sig sjelfwa. 1 Mos. 19: 5. 3 Mos. 18: 22.
Härmed påpekas den synd, som bedrefs i Sodom, således en af de s. k. ropande synderna, hwilka begingos till en oerhörd grad just bland den tidens mest bildade folk, Greker och Romare. Det wisar, att den menskliga bildningen, då den är utblottad på ljuset af Guds uppenbarelse, ingalunda innebär någon borgen eller förmur mot alla slags utswäfningar. Twärtom måste dessa syndautbrott, ju högre de stego, destomer ådagalägga behofwet af evangelium, som allena förmår omskapa menniskorna, så att de undandragas lustarnas herrawälde och winnlägga sig om renlefnad.
28 Och likasom de icke hafwa aktat wärdt att hafwa Gud i kunskap, så har Gud öfwerlemnat dem till ett owärdigt sinnelag, så att de hafwa gjort det otillbörliga,
Eller: Likasom de icke hafwa aktat bewändt att hafwa Gud i kunskap, så har Gud öfwerlemnat dem till ett förwändt sinnelag o. s. w. Ett sådant owärdigt, förwändt eller wrångt sinne är ett sådant, som är odugligt att pröfwa hwad rätt är och derföre gillar hwad som är förkastligt. Till ett sådant sinnelag har Gud öfwerlemnat dem, som icke gillat det mest bepröfwade och antagliga, nemligen det, att hafwa Gud i kännedom eller erkännande. Gud har enligt sin rättfärdiga wedergällningsrätt öfwerlemnat eller öfwergifwit' dem åt det förwända sinnet, d. ä. likasom läkaren måste öfwergifwa en sjuk, som förkastar eller trotsigt missbrukat läkemedlen.
29 uppfylda med all orättfärdighet, skörlefnad ondska, girighet, elakhet, fulla af afund, mordlust, trätgirighet, swek, wrånghet;
Uppfylda med all orättfärdighet.' Likasom ordet rättfärdighet omfattar och under sig inbegriper alla dygder, så är orättfärdigheten det omfattande ordet för alla syndarter. Af dessa uppräknar nu aposteln de mest framstående, och det i en wiss ordning, och hwar och en af dem är så med den föregående och efterföljande sammanhörande, som maskorna i ett nät. I detta syndanät nämnas först nio arter, som höra till lustarna och affekterna, och främst skörlefnad, som war den i hedendomen mest öfwade orättfärdighetsarten; widare ondska, som består deri, att en menniska gläder sig af att kunna skada andra, äfwen utan någon annan winst deraf för sin egen del än sjelfwa skadeglädjen; girighet, då hon söker sin ro i de timliga egodelarna, äfwen med så mycken winst som möjligt af det som andra tillhörer; elakhet, som gör, att den ene icke kan bidraga till den andras bästa; fulla af afund, mordlust: dessa båda framställas i grundtexten med så nästan lika uttryck, som wisa, att sjelfwa afunden är ett slags mord eller den synd, då man så ifrigt missunnar andra deras fördelar, att den lätteligen bryter ut i mord; wrånghet, egentligen illwilja, lömskhet.
30 örontasslare, förtalare, gudsföraktare, wåldswerkare, högfärdiga, stortaliga, illfundiga, mot föräldrar olydiga,
Örontasslare, d. ä. hemliga förtalare; förtalare, sådana som göra det offentligen, d. ä. offentliga förtalare; gudsföraktare, som röja sig wara hatfulle emot Gud; wåldswerkare, öfwersittare, som öfwermodigt och hånfullt förorätta andra; högfärdiga, som förhäfwa sig öfwer andra och yfwas öfwer det de hafwa framför andra; stortaliga, skrytsamme, som äfwen pråla med hwad de icke ega, ”hwilka mycket prisa och wilja warda prisade, såsom wore de något synnerligt och äro dock icke” (L.); illfundiga, egentligen ”uppfinnare af det onda”, af nya wälluster, nya winningar, nya skadekonster, hwilka ”dag och natt icke tänka på annat, än att göra andra menniskor skada och ledsamheter, äro ock skicklige och behändige att sådana praktiker uppfinna” (L.); man upptänkte på den tiden ständigt nya förfiningar af wällust och yppighet, äfwensom nya plågor och marteringar, hwilket de kristne, särdeles i Rom, i synnerhet fingo förnimma; de största weklingar och wällustingar äro ofta de illfundigaste och grymmaste.
31 oförnuftiga, trolösa, kärlekslösa, obarmhertiga,
Oförnuftiga, som icke låta säga sig, utan öfwerdådigt rusa åstad i det onda; trolösa, som ej hålla sitt ord och äro opålitlige i hwad de säga, egentligen förbundsbrytare.
32 sådana som, fastän de wäl känna Guds rättfärdiga dom, att de som göra sådant äro wärda döden, dock icke allenast göra det, utan ock båda med dem som göra det. Os. 7: 3. Ps. 50: 18.
Likasom rättfärdigheten har med sig lifwet, v. 17, så har orättfärdigheten, v. 29—32, med sig döden. Detta, säger aposteln, weta äfwen hedningarne. De känna Guds rättfärdiga dom eller hans rättfärdighets kraf, i så måtto, att huru djupt de ock sjunkit i orättfärdighet, deras samwete likwäl wittnar, att de, som utöfwa sådana gerningar, som nyss blifwit beskrifna, äro wärda döden. Desto mindre blir ursäkten, desto större answaret, desto förfärligare domen, då de, mot bättre wetande, icke allenast göra det, utan ock hålla med och gifwa sitt bifall åt dem, som göra det.
_385.jpg&oldid=347970){kind=link}