| Guds dom öfwer syndare. | Till Romarne. | Kap. 2. | 383 |
hedningarne saknade. Desse saknade dock icke samwetets wittnesbörd. Alltså: Alla som utan skrifwen lag hafwa syndat, skola ock utan lag warda förtappade, i det de syndat mot Guds i samwetet uppenbarade wilja; och alla som med lag, egentligen ”uti lag”, eller begåfwade med den genom Moses gifna lagen, hafwa syndat, skola genom lag warda dömda, och få desto strängare dom, ju klarare kännedom de haft om Guds bud och wilja, och likwäl gjort deremot.
13 Ty icke äro lagens hörare rättfärdiga inför Gud, men lagens görare skola dömas rättfärdiga — Matt. 7: 21. 1 Joh. 3: 7. Jak. 1: 22, 25.
Alltså skulle Judarne förstå, att de kunde blifwa fördömde, änskönt de hade lagen och hörde lagen i sina synagogor, enär de icke woro ”lagens görare”, utan endast ”lagens hörare”. Ty då de wisste, att blott lagens görare skola dömas rättfärdige, så borde de ock förstått, att de sjelfwe icke kunde dömas rättfärdige, emedan till och med deras sträfwan att fullgöra lagen wisade, att de det icke förmådde, och lagen således bort drifwa dem att söka den rättfärdiggörelse af nåd, som de icke kunde winna genom lagens gerningar.
14 ty när hedningarne, som icke hafwa lagen, af naturen göra det lagen bjuder, så äro dessa, ehuru de icke hafwa lagen, sig sjelfwa en lag,
Med det, som aposteln här säger om hedningarna, will han bewisa det, som sades i v. 12, nemligen på hwad grund de ”utan lag warda förtappade”. Den förwända dom, som Judarne fälde öfwer hedningarna, har aposteln wederlagt. Han framställer nu, hwari Guds rättwisa dom mot hedningarna består. Han dömer dem wäl icke efter den skrifna lagen, som de icke haft, men efter det wittnesbörd om rätt och orätt, som de i samwetet egt. Ty när hedningarne, som icke hafwa lagen, af naturen göra det lagen bjuder, icke så, att de någonsin fullgöra Guds lag, men så, att en och annan af dem följt Guds röst i samwetet till att undwika det, som Gud i lagen förbjudit, och eftersträfwa det, som Gud i lagen befalt: hwad bewisa de dermed? Jo, att de skulle kunnat gå längre i lydnaden för Guds bud, om de troget följt samwetets wittnesbörd, och att de, ehuru de icke, såsom Judarne, hafwa lagen, äro sig sjelfwa en lag.
15 och de wisa, att lagens werk är skrifwet i deras hjertan, då deras samwete tillika bär wittnesbörd och deras tankar inbördes anklaga eller ock ursaka —
De wisa, att fastän de icke haft lagens ord på stentaflor, de likwäl haft lagens werk. d. ä. hwad lagen fordrar, skrifwet i deras hjertan, då deras hjertan warit likasom de taflor, på hwilka Gud skrifwit lagens innehåll; då eller i det deras samwete, d. ä. deras medfödda medwetande af hwad som är rätt och orätt, tillika bär wittnesbörd eller wittnar tillsamman, och deras tankar inbördes anklaga eller ock ursaka, d. ä. förswara sig. — Allt föreställes här under bilden af en domstol. Dertill hörer en domare, en anklagad, en åklagare och wittnen, samt en lag, efter hwilken dom fälles. Äfwen hos hedningen finnes en sådan domstol och domshandling. Men här menas, att Gud är domaren. Syndaren är den anklagade. Samwetet är på en gång domstol, lag och wittne. Naturen och synden äro wittnen. Samwetet wittnar ock med dem tillsamman. Ur samwetet utweckla sig tankar eller förnuftsslut, hwartgenom menniskan kommer att öfwerwäga hwad hon gjort. De tankar, hwarigenom hon öfwerwäger det onda, hon gjort, äro hennes åklagare; de anklaga henne. De tankar, hwarmed hon öfwerwäger något, som hon gjort eller tycker sig hafwa gjort i öfwerensstämmelse med Guds fordringar i samwetet, wittna till hennes ursäkt eller förswar. Men förswaret blir derefter. Försöket att förswara sig i sin synd, blir omsider fåfängt. Genom samwetsdomen blir syndaren fäld och hemfaller åt fördömelsen, om han icke i tron winner förswar genom Jesus.
16 på den dag, då Gud skall döma menniskornas hemligheter, efter mitt evangelium, genom Jesus Kristus. Matt. 25: 31 f. Ap. G. 17: 31. 2 Kor. 4: 5.
I den öfwersättning som har i texten är gifwen, äro verserna 13 och 16 satta i det sammanhang med hwarandra, att den i v. 13 omnämnda domen skall ega rum på den i v. 16 omnämnda dagen. Då måste man fatta verserna 14 och 15 som en inskjuten mellansats. Men man kan ock fatta v. 16 i sammanhang med v. 15 i den meningen, att samwetets och tankarnas wittnesbörd skall göra sig fullt kändt och erkändt på denna dag som nämnes i v. 16. Redan här i tiden bewisa samwetet och tankarna, att lagens werk eller fordringar warit inskrifna i menniskornas hjertan. Men samwetet får blott sällan komma till sin rätt. Mycket blir fördoldt både till en del för menniskan sjelf och ännu mer för andra. Men till fullo och inför hela werlden skola de bewisa det (att lagens werk warit skrifwet i deras hjertan), på den dag, då Gud skall döma menniskornas, äfwen hedningarnas, hemligheter, eller det af dem här fördolda, och döma dem efter mitt evangelium, det jag, Paulus, för hedningar predikar, och Gud skall werkställa denna dom genom Jesus Kristus, Ap. G. 17: 31, så att, då de på den dagen erkänna den fullt uppenbarade samwetsdomen, de i och med detsamma skola erkänna domen enligt apostelns lära, hwilken bekräftar sanningen af samwetets wittnesbörd.
I den följande versen börjar aposteln mera bestämdt wända sig till de dömande Judarna. De hade stora företräden framför hedningarna, men i stolt egenrättfärdighet missbrukade och misskände de dessa företräden, hwadan aposteln bewisar, huru de, alla sina företräden oaktadt, woro swårt förtjente af Guds dom.
17 Men om du kallas Jude och förlitar dig på lagen och berömmer dig af Gud Joh. 8: 33, 41.
18 och känner hans wilja och, underwisad af lagen, pröfwar hwad bäst är
_387.jpg&oldid=347974){kind=link}