| 396 | Nytt lefwerne. | Pauli Bref | Kap. 7. |
lagen, nemligen ifrån dess fördömande magt, emedan det är den gamla menniskan, som är under lagens hot och twång och förbannelse. Gal. 3: 13. Och så äten då I, som tron, dödade ifrån lagen genom Kristi kropp, i det att I tillegnat eder den död, som Kristus i sin kropp för oss lidit. Och I ären så dödade eller frigjorda från lagen, för att I skolen tillhöra en annan, nemligen honom, som är uppstånden från de döda, på det att I och wi alle, i denna nya andeliga äktenskapsförbindelse med den uppståndne Herren Kristus, må bära frukt åt Gud, sådan frukt, som icke kunde frambringas i det förra tillståndet under naturens öfwerwälde och under lagen, utan just endast af den inwertes menniskans äkta förening i tron med den uppståndne Kristus. Wi äro således icke dödade ifrån lagen i den mening, att wi skulle wara befriade från dess efterlefnad; twärtom hör just lust och lydnad för Guds lag till den rätta Gud behagliga frukt, som wi nu skola frambringa. Guds wilja, som är lagens ande, ät inplantad i de pånyttföddas hjertan.
5 Ty då wi woro i köttet, woro de syndiga lustar, som wäcktes genom lagen, werksamma i wåra lemmar till att bära frukt åt döden. Rom. 6: 20 f.
”Ty då wi woro i köttet, d. ä. helt och hållet köttsliga, woro syndernas lustar, som wäcktes genom lagen, werksamma i wåra lemmar, dem de begagnade såsom werktyg, till att alstra syndiga werk och bära frukt åt döden.” De syndiga werken kallas ock ”döda gerningar”, Ebr. 9: 14. De äro den frukt, som frambringas af syndalustarne i det opånyttfödda hjertat. Och denna frukt frambringas åt döden, som är timligt och ewigt förderf.
6 Men nu äro wi lösgjorda från lagen, döda från den, i hwilken wi höllos fångna, så att wi skola tjena i Andens nya wäsende och icke i bokstafwens gamla wäsende. 2 Kor. 3: 6.
Men nu äro wi lösgjorda från lagen, nemligen från dess fördömande herrawälde; och wi äro så friade från lagen, derigenom att wi genom Kristi död äro döda från den, denna samma lag, i hwilken wi höllos fångna och kufwade, så att wi skola tjena den genom Kristi uppståndelsekraft oss i tron meddelade och lifgifwande Andens nya wäsende och icke bokstafwens gamla wäsende eller den gamla lagsträldomen. Lagen, ehuru den i sig sjelf är andelig och lefwande, kan likwäl åt menniskan, som är död i otro och synd, icke gifwa Ande och lif och ingen kraft till att hålla lagens bud. Derföre är lagen för menniskan icke lifgifwande Ande, utan död bokstaf, men tillika en hotande, twingande och fördömande magt öfwer henne, så länge hon är död i otro och bunden under lagens träldom.
7 hwad skola wi då säga? Är lagen synd? Bort det! Men synden kände jag icke utan genom lagen, ty jag hade icke wetat af begärelsen, om icke lagen hade sagt: ”Du skall icke begära”. Rom. 3: 20. 2 Mos. 20: 17.
Hwad skola wi då säga? Så kunde någon inwända och fråga: Är lagen synd? Enär det, hwarifrån man måste frigöras, synes wara synd, och då genom lagen de syndiga lustarne wäckas (v. 5), kunde det synas, som om lagen sjelf wore syndig. Bort det! Ty deraf att en kraft finnes, som wäcker synden och bringar den till medwetande, följer för ingen del, att den kraften sjelf är syndig. I hjertat fans således synden redan förut, om ock än så förborgad. Men hwar och en, som har erfarit hela det nådewerk, som med en menniska föregår wid öfwergången från synden till nådaståndet, måste bekänna: Synden i mig kände jag icke grundligen, i anseende till dess djup, storhet och wåda, utan genom lagen; ty, om jag också genom blotta samwetet förstod, att de, som begå uppenbara styggelser, äro skyldiga till döden, så blefwo likwäl några ursäkter och försök till egen hjelp öfriga, och syndens rot och källa förblef mig fördold, ty jag hade icke wetat af begärelsen, att den war synd, om icke lagen, som tränger till hjertats grund, med eftertryck hade sagt till mig: ”Du skall icke begära.” ”Detta ena bud, som går tillbaka till alla synders innersta källa i menniskohjertat, framhåller aposteln här framför alla andra. Detta är i synnerhet wigtigt äfwen derföre, emedan man deraf ser, huru alldeles den missförstår honom, som will förstå ordet lag hos honom om rituallagen allena.”
8 Men synden tog anledning och werkade genom budordet i mig all begärelse, ty utan lag är synden död. Joh. 15: 22. Rom. 4: 15. 5: 13, 20.
Men synden eller hela det inneboende syndaförderfwet, tog sig nu, likasom en magt, tillfälle eller anledning af den bestämda lagen och werkade just genom budordet, genom förbjudandet, i mig all begärelse; sjelfwa förbudet blef för min inneboende syndighet en retelse att uppwakna och bryta ut i allahanda onda begärelser; syndigheten liknade elden i ett glödgadt jern, hwilken af wattnet, som gjutes derpå och är honom emot, får anledning att fräsa och sålunda wisa sig werksam. Ty man har att anse det såsom en oneklig grundsats, att utan lagen är synden död. Utan lag, som uppwäcker synden till medwetande, är synden såsom en i dödsslummer stadd magt, och i så måtto owerksam, att den icke så häftigt bryter ut genom lustar, som då budordet kommer och straffar och dömer den; hwadan också den syndsäkra menniskan ofta utöfwar synden fullkomligt bekymmerslös, likasom skulle det så wara.
9 Och jag lefde en gång utan lag, men när budordet kom, lefde synden upp,
Och jag lefde en gång eller fordom utan lag; jag lefde så ett bekymmerslöst syndalif, så länge jag war utan insigt i lagens kraf; men när det i lagen innehållna budordet med sina inskränkningar, befallningar, förbud och hotelser kom öfwer mig, så att jag fick rätt känna och
_400.jpg&oldid=348001){kind=link}