| Nytt lefwerne. | Till Romarne. | Kap. 7. | 397 |
erfara dess genomträngande kraft, då lefde synden upp, som förut war såsom död, så att den blef så lefwande och werksam, som den war, då den genom Adam inträngde i werlden.
10 och jag wardt död, och budordet, som war gifwet till lif, befans wara mig till död. 3 Mos. 18: 5. Hes. 20: 11, 13.
Och jag wardt i mitt uppwäckta medwetande, hwad jag tillförene war utan att weta det, andeligen död, så att jag kände mig död och oförmögen till allt godt: och följden war den att budordet, som, å ena sidan efter Guds första afsigt, och å den andra efter min inbillning i mitt laglösa tillstånd och då jag sträfwade efter rättfärdighet af lagen, war gifwet till lif, eller till gladt och werksamt lif och salighet, det befans wara mig till död och försatte mig i ångest och i oförmåga till det goda.
11 Ty synden tog anledning och förförde mig genom budordet och dödade mig genom det.
12 Alltså är wisserligen lagen helig och budordet heligt och rättfärdigt och gott. 1 Tim. 1: 8.
Alltså är wisserligen hela lagen helig, till sitt ursprung, wäsen och ändamål, och det enskilda budordet, således hwart och ett bud, heligt, emedan det är uttrycket af den helige Gudens wilja, och rättfärdigt, särskildt emedan det fordrar fullkomlig rättfärdighet, och godt, ty dermed will Gud wisa oss wårt förtappade tillstånd för att tukta oss till Kristus, och godt i sig sjelf såsom gifwet af Gud.
13 Har då det som är godt blifwit mig till död? Bort det! Men synden har blifwit det, på det att hon skulle wisa sig wara synd, derigenom att hon medelst det som war gott werkade min död, på det att synden skulle blifwa öfwermåttan syndig genom budordet
Har då det som är godt blifwit mig till död, eller egentligen ”blifwit mig en död”, och följaktligen det goda blifwit för mig det högsta onda och en orsak till det högsta onda? Bort det! Men synden är det som för mig blifwit en död, och hon har blifwit det, på det att hon skulle rätt uppenbart wisa sig wara synd, derigenom att hon till och med medelst det som war godt werkade det högsta onda, nemligen min död, werkade döden i eller åt mig, på det att synden skulle blifwa känd och erkänd såsom öfwermåttan syndig och det genom det heliga budordet, som, ju mer det kräfwer och ju mindre dess kraf hos menniskan finnes tillfredsstäldt, desto mer uppwäcker och upptäcker synden i dess afskywärda skepnad. ”Likasom en snabbt flytande ström, så länge icke något motstånd hämmar honom, i stillhet framströmmar, men skummar och brusar, så snart ett hinder uppehållet honom: likaså framgår i stillhet syndens ström genom menniskan, så länge hon icke uppreser sig deremot; men will hon, den opånyttfödda menniskan, sätta Guds bud i werkställighet, så begynner hon röna syndens magt, hwars herrawälde hon dittills icke anade.”
14 Ty wi weta, att lagen är andelig, men jag är köttslig, såld under synden. 1 Kon. 21: 20, 25.
Ty wi weta, att lagen är andelig, d. ä. sådan att såsom den har sitt ursprung af Gud, som är en Ande, så fordrar den hos menniskan andeligt lif och ett sinnelag, som öfwerensstämmer med Guds finne; 'men jag är af naturen köttslig (v. 5), såsom det i synnerhet under bättringsstriden, wid öfwergången från synden till nåden wisar sig, att jag är såld under synden; ty likasom fordom den i striden öfwerwunne wanligen såldes till slaf, så befinnes det i det uppwäckta tillståndet, att jag såsom besegrad i striden mot det onda, ej allenast gifwit mig till friwillig tjenare åt synden, utan är rent af såld åt henne till träl; hwadan också Frälsaren kallas den som köpt oss, emedan wi i oss sjelfwe genom synden på detta sätt woro sålda. Det är således omöjligt för menniskan, som är köttslig, utan ande, att hålla lagen, som är andelig, så att hon inför lagen skulle hafwa någon rättfärdighet; utan lagen måste oupphörligt fördöma och döda henne. 2 Kor. 3: 7, 9. — Hittills har aposteln talat om det förflutna, men i det följande innefattar han tillika det tillstånd, hwaruti han nu war.
15 Ty jag wet icke hwad jag gör, ty hwad jag will, det gör jag icke, utan hwad jag hatar, det gör jag. Gal. 5: 17.
Icke blott i tillståndet under lagen måste menniskan klaga öfwer denna brist på ljus och kraft, utan äfwen sedan hon kommit till tron, finner hon oupphörligt, att hon behöfwer framgå till nådens tron och bekänna många fel och brister, och att hon behöfwer mera ljus, mera nåd, mera kraft till det goda. Men äfwen det, som den trogna själen wet och erkänner för godt och gerna will göra samt wara fullkomlig efter Guds wilja, det förmår hon icke; den gamla menniskan är qwar, så att hon dagligen måste afkläda sig den och korsfästa sitt kött tillika med dess lustar och begärelser.
16 Men om jag gör hwad jag icke will, så medgifwer jag, att lagen är god.
I striden mot synden ligger ett medgifwande åt lagen och en bekännelse, att den är god.
17 Men nu är det icke mera jag, som gör det, utan synden, som bor i mig.
18 Ty jag wet, att i mig, det är, i mitt kött, bor icke något gott; ty wiljan har jag, men att göra det goda finner jag icke. 1 Mos. 6: 5. 8: 21.
Så länge menniskan står under lagen, är det blott samwetet, som gifwer lagen bifall, men ännu fattas det nya sinne, den nya wilja och den nya kraft, som behöfwas för att öfwerwinna synden. Sedan menniskan kommit till tron på Kristus och är rättfärdiggjord, så är hon fri ifrån syndens skuld, ty hon wet och tror, att Kristus har betalat den i hennes ställe, hon är frisagd inför Gud från syndens straff, ty
_401.jpg&oldid=348003){kind=link}