| Nytt lefwerne. | Till Romarne. | Kap. 8. | 401 |
tillkomnande härlighet och uppfylles på Guds barn. Men likasom skapelsen fick del i menniskans elände, så kan den också wänta del i hennes befrielse och härlighet. Detta är grunden dertill, att skapelsens trängtan hoppfullt bidar efter Guds barns uppenbarelse eller att Guds barn skola uppenbaras i härlighet. Så finna wi hos profeterna t. ex. att berg och högar skola fröjdas, träden klappa med händerna, rofdjuren fredligt umgås med de andra djuren, Es. 11: 6–8, o. s. w. när det nya förbundets fröjde- och fridsrike skall hafwa utbrett rättfärdighet på jorden.
20 Ty skapelsen har blifwit underkastad wanskligheten, icke af fri wilja, utan för dens skull, som har underkastat henne, på en förhoppning,
D. ä.: Ty skapelsen har blifwit underkastad wanskligheten eller förgängligheten, d. w. s. den förödande träldomstjensten, en tjenst, som ödelägger eller förstör skapelsen, att dess tillstånd blott warar någon tid, men icke af fri wilja är den så underkastad, ty det stridde emot dess ursprungliga bestämmelse, utan för Guds skull, för dens skull som har underkastat henne. Men skapelsen är underkastad denna förgänglighet blott till en tid och på en förhoppning om förlossning, ty den skall då förklaras, när Guds barn blifwa uppenbarade i härlighet med Kristus. Kol. 3: 3.
21 att ock sjelfwa skapelsen skall warda frigjord ifrån förgängelsens träldom till Guds barns härliga frihet.
Skapelsen, ehuru underkastad förgängelsen, har dock förhoppning om frigörelse, så att äfwen den en gång får del uti härlighet i stället för förgängelse och uti frihet i stället för träldom.
22 Ty wi weta, att hela skapelsen med oss suckar och wåndas ända till nu.
Skapelsen medwåndas, d. ä. den känner med oss liksom en födslowånda: såsom den i födslowåndan stadda modren liksom afkämpar döden det lefwande barnet, så kämpar den under dödens och förgänglighetens wåld suckande skapelsen, att ut sig framföda en ny oförgänglig skapelse.
23 Och icke hon allenast, utan ock wi sjelfwa, som hafwa Andens förstling, sucka inom oss och bida efter barnaskapet, wår kropps förlossning. 2 Kor. 5: 2 f.
Och icke hon allenast, eller skapelsen, suckar; utan ock wi sjelfwa, wi trogna, som hafwa Andens förstling; förstling kallades förstlingskärfwarne eller förstlingsfrukten af en rik skörd; den rika skörden i andelig måtto är den ewiga härligheten; wi hafwa redan förstlingen deraf i tron genom Andens oss meddelade gåfwor, som äro oss en underpant på den härlighetsskörd som stundar; men också wi, som hafwa denna förstling, sucka efter hwad wi ännu icke hafwa, wi sucka nemligen inom oss och bida efter den fulla uppenbarelsen och det fulla åtnjutandet af barnaskapet, nemligen wår kropps förlossning ifrån den honom inneboende synden och från förgängelsen, med hwilken förlossning den fulländade härligheten först inträder i de rättfärdigas uppståndelse.
24 Ty i hoppet äro wi frälsta; men ett hopp, som synes, är icke hopp, ty huru kan någon hoppas det han ser? 2 Kor. 5: 7. Ebr. 11: 1 f.
25 Men om wi hoppas det som wi icke se, så förbida wi det med tålamod.
Med tålamod, d. ä. genom ihärdighet, hwarmed menas den fasta, ståndaktiga förbidan, under lidanden och anfäktelser både inifrån och utifrån, (v. 17), af den härlighet, som på Guds barn skall uppenbaras, hwilken de icke här hafwa i åtnjutande, utan allenast i hoppet.
26 Sammalunda hjelper ock Anden wår skröplighet, ty hwad wi skola bedja, såsom sig bör, det weta wi icke, men Anden sjelf manar godt för oss med outsägliga suckar. Jak. 4: 3.
Men sammalunda, jemte hela skapelsens suckan, som beledsagar wår trängtan, i det wi wäl äro redan frälste och salige, men likwäl ännu blott i hoppet, blir wår trängtande sucken förstärkt genom någonting än högre än den andelösa skapelsens medsuckande; ty så hjelper ock Anden wår skröplighet eller (egentligen) ”Anden fattar, i wårt ställe, med uti wår swaghet”. Swaghet hafwa wi, och derföre behöfwes tålamod (v. 25). Men med wårt tålamod skulle wi icke komma långt utan högre hjelp. Denna hjelp wederfares oss af den Helige Ande sjelf, som i oss bor och werkar. Han hjelper dermed att han fattar uti wåra swagheter, behandlar dem, såsom wore de hans egna, och hjelper så till uti wår wanmagt. Wår swaghet yttrar sig särskildt i bönen. Här kommer oss alltså Andens hjelp i synnerhet till godo. Ty hwad och huru wi skola bedja, såsom sig bör, det weta wi icke af oss sjelfwa (Matt. 10: 19) men Anden sjelf, Hugswalaren, som gifwer åt den sorg eller glädje, hwarmed wårt hjerta omgifwes, den behöriga rigtningen, manar godt eller (egentligen) ”förebeder” för oss; ty likasom Kristus är wår förebedjare på Fadrens högra hand, så är Anden wår förebedjare i wårt hjerta, der han således beder för oss och talar ur oss till Fadren, och det med outsägliga suckar, som i swaga syndiga menniskors ord icke kunna uttryckas, änskönt att andens hjelp äfwen i sinom tid förspörjes så, att han gifwer oss de rätta böneorden.
27 Och den som ransakar hjertan wet hwad andens sinne är, ty efter Guds behag manar han gott för de heliga. 1 Krön. 28: 9.
Och den som ransakar hjertan och således på det noggrannaste känner hwad inom oss föregår, Gud sjelf, han wet bättre än wi sjelfwa, hwad den i de heliga inneboende Andens sinne, diktan och traktan, är, ty (egentligen ”att”) efter Guds behag manar han (andan) godt eller ”förebeder” i och för de med Gud förbundna heliga på jorden, och det gör han efter Guds behag eller på ett Gud wärdigt, passande sätt,
_405.jpg&oldid=348011){kind=link}