| Utkorelsen. | Till Romarne. | Kap. 9. | 405 |
såsom han blef. Det ordet ”hatade” betyder icke att Gud bestämde Esau till ewig fördömelse, utan syftat på förlusten af det stora företräde, som åt Jakob blef gifwet genom detta fria nådas wal å Guds sida.
14 Hwad skola wi då säga? Icke kan wäl orättwisa finnas hos Gud? Bort det! 5 Mos. 32: 4. 2 Krön. 19: 7. Job 8: 3. 34: 10.
Jemförelsen i afseende på det föregående exemplet blifwer denna: Likasom Jakobs företräde framför Esau, och Jakobs efterkommandes eller Israeliternas företräde framför Esaus efterkommande eller Edomiterna, war af Gud uttaladt redan före de båda stamfädernas födelse och alltså icke kunde bero af något företräde genom börd eller förtjenst, som Jakob skulle hafwa haft framför Esau: likaså kallar Gud nu af fri nåd andra folk till delaktighet uti frälsningen i Kristus framför Judafolket, som förkastas till en tid, sedan det förkastat Messias och evangelium. Lika litet i det ena som i det andra afseendet har menniskan skäl att fråga: icke kan wäl orättwisa finnas hos Gud? Bort det! Detta bewisar nu aposteln utförligare genom Moses’ exempel.
15 Ty till Moses säger han: ”Jag skall förbarma mig öfwer den, öfwer hwilken jag förbarmar mig, och wara barmhertig mot den, mot hwilken jag är barmhertig”. 2 Mos. 33: 19.
Ty till Moses säger han, då Moses för sig och folket utbad sig af Herren särskild nåd och slutligen begärde att få se Herrens härlighet — till och med till denne utwalde tjenare talar Gud på ett sätt, hwarmed han låter honom förstå, att det är allenast fri nåd, om han skänker någon något. och säger: ”Jag skall förbarma mig öfwer den, öfwer hwilken jag förbarmar mig, och detta för att det alltjemt skall heta: allt af nåd och intet af förtjenst; och' jag skall wara barmhertig mot den, mot hwilken jag är barmhertig, så att det i allt och alltid skall heta fritt förbarmande.
16 Alltså beror det icke af någons wilja eller löpande, utan af Guds barmhertighet;
Närmare: Så är det nu icke den wiljande eller den löpande menniskans, utan den sig förbarmande Gudens werk. D. ä.: Alltså beror det icke af någons sjelfwiska wilja eller af någons löpande, d. w. s. egna ansträngning, utan det beror allenast af Guds barmhertighet. Eljest kommer det wisserligen mycket an på menniskans wilja och på det salighetsallwar, som kallas ett löpande, men aldrig så att det utgör någon orsak till det som Gud gifwer, ty orsaken eller grunden är och förblifwer Guds förbarmande, som först af fri nåd gifwer wilja och sedan kraft och eftertryck till både wiljandet och löpandet. Så wille Moses se Guds härlighet. Han fick det, så långt som det war tillständigt för en dödlig menniska. Men Moses’ wilja war icke grunden dertill, utan Guds nåd. Moses lopp ifrigt i Guds ärenden, t. ex. upp och ned för berget; men detta löpande hade icke förtjenat såsom en lön det, hwarom han bad, utan det war en fri gåfwa af Guds barmhertighet.
17 ty skriften säger till Farao: ”Just dertill har jag uppwäckt dig, att jag skall bewisa min magt på dig, och att mitt namn skall warda förkunnadt på hela jorden”. 2 Mos. 9: 16.
Ty skriften, ur hwilken ett exempel nyss blifwit anfördt på en menniska, som erfarit Guds nåd och barmhertighet, utan att den menniskan och således utan att någon benådad menniska gjort sig dertill genom egen wärdighet förtjent, samma heliga skrift har ock exempel på förhärdelse och förderf, hwaraf de på sitt företräde trotsande Judarne kunde se och lära, att Gud icke wore orättfärdig, om han förhärdade dem och läte dem falla i förderfwet. Skriften säger t. ex. eller Gud säger uti skriften också till Farao, sedan denne konung wisat det ena profwet efter det andra af sin halsstarrighet mot Guds ord: Just dertill har jag uppwäckt eller uppstält dig på din höga plats till ett warnande exempel, att jag skall rätt uppenbart bewisa min magt på dig, och att mitt namn, mitt majestät och min ära, skall, oaktadt allt menniskors motstånd och trots, warda förkunnadt och utbredt på hela jorden, i alla länder.
18 Alltså förbarmar han sig öfwer hwilken han will, och hwilken han will förhärdar han.
Detta är slutsatsen af de twenne anförda exemplen: Alltså förbarmar han sig, likasom öfwer Moses, så ock öfwer hwilken han will; och hwilken han will förhärdar han, såsom han förhärdade Farao genom ett rättwist undandragande af sin nåd. Sedan nemligen nådesanbuden blifwit föraktade, och syndaren sålunda förhärdat sig sjelf, blifwer han till straff af Gud yttermera förhärdad och känslolös för följande nådesbesök. Ty Gud förhärdar eller förstockar wisserligen hwem han will, men han will icke förhärda någon annan än den, som sjelfwilligt förskjuter hans förbarmande. Nu tillstodo Judarne sjelfwa, att Guds handlingssätt med Farao war rättfärdigt. Deraf borde de då erkänna, att Gud handlade lika rättfärdigt, när han förhärdade dem, då de emot hans stora nåd betedde sig på lika sätt som Farao. Likwäl erkände de icke det senare. Aposteln tänker sig derföre strax en otrogen Jude, som just af det, som aposteln sagt om Guds fria wilja, drager en slutsats, som är kränkande för Guds rättfärdighet och innebär en ursäkt för deras hårdhet. En sådan Jude tänkes göra den inwändning, som innehålles i följande vers.
19 Nu torde du säga till mig: Hwarföre gör han då ännu förebråelser? Ty hwem kan stå emot hans wilja?
20 Nå wäl, o menniska, hwem är du, som will twista med Gud? Icke säger
_409.jpg&oldid=348019){kind=link}