| 408 | Grunden till Judarnes förkastelse. | Pauli bref | Kap. 10. |
Samme Moses, som skrifwer det föregående språket (v. 5) om rättfärdighoten af lagen, skrifwet äfwen detta (v. 6) wisserligen om lagen, d. ä. om hela den lära, som war Israeliterna anförtrodd, men så, att Paulus finner dessa Moses’ ord egentligen lämpliga att likasom läggas i munnen på dem, som hafwa rättfärdigheten af tro. Moses wisar således i sjelfwa werket, att den rättfärdighet, som är af lagen, är för den fallna menniskan omöjlig att åstadkomma. Han säger wisserligen, att ”den menniska som håller och uppfyller allt det som lagen fordrar, skall derigenom lefwa” eller blifwa salig; men då ingen menniska finnes, som det kan, så måste hon för att winna lif och salighet, hänwisas till en annan rättfärdighet än lagens, nemligen till trons. Och det är just detta, som wisas såwäl af Moses, som af de öfriga profeterna, så att det i gamla testamentet alldeles icke fans någon annan wäg till saligheten än i det nya. Det är alltid på trons wäg och genom trons rättfärdighet, som alla de hafwa kommit till andeligt och ewigt lif, hwilka blifwit delaktiga af det ewiga lifwet. Men rättfärdigheten af tro deremot säger så: ”Säg icke, i den falska inbillningen som om du måste ur lagen framtwinga rättfärdigheten och saligheten, hwilken är till finnandes i Kristus allena, säg icke i ditt just med lagen nedslagna och derigenom rådlösa hjerta: hwem skall fara upp till himmelen, för att der hemta rättfärdighet och salighet?” ty det är eller wore detsamma och lika orimligt, som att du wille hemta Kristus, utom hwilken ingen frälsning gifwes, hit ned, eller begära, att han åter måtte för din skull nederkomma från himmelen.
7 ”eller: hwem skall fara ned i afgrunden?” det är att hemta Kristus upp från de döda.
”Eller: hwem skall fara ned i afgrunden, ned i dödsriket, och bereda mig förlossning derifrån?” ty det är eller wore detsamma som att du wille först och ånyo hemta Kristus upp från de döda, likasom wore han icke redan uppstånden och förwärfwat dig befrielse ifrån dödens och helwetets magt.
8 Men hwad säger hon då? ”Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjerta”. Detta är ordet om tron, hwilket wi predika.
Men hwad säger hon (skriften) då, och hwad säger ock trons rättfärdighet till wederläggande af den mellan himmel och jord swäfwande otron, som ingenstädes finner ro? Den säger: ”Ordet är dig nära, nemligen i din mun och i ditt hjerta. Detta är just ”trons ord” eller det ordet om tron, på den till din frälsning från himmelen nedkomne och den från de döda uppståndne Kristus, det ord, hwilket wi predika. Han ar dig nära, han är i sitt ord; du har honom, då du i tron anammar detta ord, och du behöfwer icke söka honom i höjden eller i djupet eller i ett oändligt fjerran. Redan i det gamla testamentet war Kristus i det uppenbarade ordet och i hwarje mun och hjerta, der detta ord i tron fasthölls.
9 Ty om du med din mun bekänner Jesus såsom Herre och tror i ditt hjerta, att Gud har uppwäckt honom från de döda, så warder du frälst. Matt. 10: 32.
Om du således med munnen bekänner Jesus såsom din Herre, och denna bekännelse härflyter ur hjertats tro, att Gud har uppwäckt honom från de döda, så warder du delaktig i den salighet, som Jesus genom sin död förwärfwat och genom sin uppståndelse beseglat.
10 Ty med hjertat tror man till rättfärdighet, och med munnen bekänner man till frälsning.
Och likasom rättfärdighet och salighet icke kunna åtskiljas, så höra ock tro och bekännelse så tillsamman, att den lefwande tron i hjertat måste gifwa sig tillkänna genom bekännelse i ord och gerningar.
11 Ty skriften säger: ”Hwar och en som tror på honom skall icke komma på skam”. Es. 28: 16.
Denna vers ser tillbaka på kap. 9: 33 och wisar, att ingen annan salighetsgrund gifwes än Kristus, och ingen annan salighetswäg än tron, ware sig för Judar eller hedningar.
12 Ty ingen åtskilnad är mellan Jude och Grek, ty samme Herre är öfwer alla, rik för alla dem som åkalla honom, Ap. G. 15: 9. Rom. 3: 29. Es. 2: 1, 7.
Den rikedom, som han har för alla, är tillräcklig för alla.
13 ty ”Hwar och en som åkallar Herrens namn skall warda frälst”. Joel 2: 32.
14 Huru skola de då åkalla den, på hwilken de icke tro? Och huru skola de tro den som de icke hafwa hört? Och huru skola de höra, utan att någon predikar?
15 Och huru skola de predika, om de icke warda sände, såsom det är skrifwet: ”Huru ljufliga äro icke deras fötter, som frid förkunna, deras, som godt förkunna”? Es. 52: 7. Nah. 1: 15.
Det är Guds goda och nådiga wilja, att alla skola tro på Kristus, för att kunna åkalla honom; derföre will han ock, att alla skola höra, att de skola hafwa predikare, att predikare skola utsändas. Enligt Matt. 28: 19 åligger det fördenskull den kristna församlingen, som till sitt wäsende är en missionsanstalt, att sända predikare ut i hela werlden med fridsförkunnelsen.
16 Dock hafwa icke alla hörsammat evangelium. Ty Esaias säger: ”Herre, hwem tror wår predikan?” Es. 53: 1.
Skulden ät således deras egen, som ej anamma rättfärdighet och salighet. Herren tillbjuder nåd åt dem alla genom sitt ord och sina tjenare, dem han sänder såsom predikare; men de hafwa
_412.jpg&oldid=348025){kind=link}