| 424 | Talet om korset en Guds kraft. | Pauli första Bref | Kap. 1. |
döpt någon bland eder, utom Krispus och Kajus, Ap. G. 18: 8. Rom. 16: 23.
15 på det att ingen må säga, att jag har döpt till mitt namn.
Sakramentet har sin kraft alldeles oberoende af hwilken menniska som förrättar det. Men der funnos de, som icke förstodo detta, utan menade, att t. ex. döpelsen skulle hafwa en särskildt stor kraft, om den blifwit förrättad af en apostel. Paulus förutsåg detta; derföre hade han döpt ytterst få, ”på det att ingen måtte säga, att han hade döpt till sitt namn”, och således icke heller någon mätte kunna säga, att han welat samla ett parti åt sig sjelf.
16 Jag har dock döpt äfwen Stefanas’ husfolk; för öfrigt wet jag icke, om jag har döpt någon annan. 2 Kor. 16: 15, 17.
17 Ty Kristus har icke sändt mig till att döpa, utan till att förkunna evangelium, icke med wist tal, på det att icke Kristi kors måtte förlora sin kraft. 2 Kor. 2: 1, 4, 13. 2 Petr. 1: 16.
Kristus hade sändt aposteln, men icke egentligen till att döpa, utan till att förkunna evangelium. Wisserligen hade apostlarne af Kristus fått båda delarne i uppdrag, Matt. 28: 19. De undandrogo sig icke heller dopets förrättning. Men evangelii förkunnande utgjorde egentligen deras kallelse, hwilket embete blott den kan rätt sköta, som är utrustad med Herrens Ande och af honom för denna kallelse begåfwad. Ju mer nu evangelium anammades och ju flera således de blefwo, som fingo dopet, desto mindre medgaf apostlarnes tid, att de äfwen förrättade dopet. Denna förrättning uppdrogs derföre åt andra kyrkans tjenare, som följde apostlarna på deras resor eller ock sattes öfwer de församlingar, hwilka apostlarne stiftat. Huru förkunnade då Paulus och de öfriga apostlarne evangelium? Icke med wist tal eller (egentligen) med ords-wishet, sådan som den blott och bart menskliga talekonsten lade wigt uppå. En sådan ords-wishet undwek aposteln, på det att icke Kristi kors, som på en gång utmärker Kristi försonande korsdöd och nedskär det menskliga högmodets inbillningar, måtte genom werldswishetens talkonst förlora sin kraft och således blifwa om intet, utan framställas i Andens och kraftens bewisning med sådana ord, som den Helige Ande lärer.
18 Ty talet om korset är en dårskap för dem som warda förtappade, men för oss, som warda frälsta, är det en Guds kraft. 2 Kor. 4: 10. Rom. 1: 16.
Talet om korset är alltså en dårskap och följaktligen äfwen en swaghet för dem, som genom sitt förakt för dess enfald och ringhet warda förtappade, men för oss, som warda frälsta, är det en Guds kraft; just derföre att wi erkänna det såsom wishet, är och bewisar det sig tillika såsom en Guds kraft till den tro, genom hwilken wi warda frälste och salige (jemför Rom. 1: 16), och till sann helgelse, ty Herrens Ande är i detta ord. Det är således ett kännetecken på dem, som warda förtappade, att talet om korset är för dem en galenskap.
19 Ty det är skrifwet: ”Jag skall göra om intet de wises wishet och förkasta de förståndiges förstånd”. Job 5: 12 f. Es. 29: 14.
20 Hwar är någon wis, hwar är någon skriftlärd, hwar är någon af denna werldens klyftige? Har Gud icke gjort denna werldens wishet till dårskap? Es. 33: 18. Job 12: 17. Rom. 1: 22.
Hwar är någon wis, ware sig bland Judar eller Greker? Hwar är någon skriftlärd, hwilket många ibland Judarne berömde sig wara? Hwar är någon af denna werldens klyftige eller (egentl.) twistare, sådana som de lärde bland Grekerna i synnerhet woro, hwilka twistade eller disputerade widt och bredt om alla ämnen, men i sin werldsliga wishetslära aldrig kunde finna en plats för ordet om korset? Har Gud icke gjort denna werldens wishet itu dårskap, så att den ej kan fatta Guds rådslut och wälbehag, som blifwit i läran om korset uppenbarad? Ordet om korset, såsom allena frälsande, gör all mensklig wishet i andeliga ting till dårskap. Då de föregåfwo sig wara wisa, hafwa de blifwit dårar. Rom. 1: 22.
21 Ty emedan werlden icke genom sin wishet kände Gud i Guds wishet, täcktes Gud genom dåraktig predikan frälsa dem som tro; Matt. 11: 25. Luk. 10: 21.
Denna predikan måste förekomma den köttsliga werlden dåraktig, emedan den kräfwer, att menniskan måste frälsas af nåd, blifwa född på nytt af Guds Ande och få i sig skapad en ny menniska.
22 eftersom Judarne begära tecken och Grekerna söka wishet, Matt. 12: 38. 16: 1. Joh. 4: 48. 6: 30.
23 men wi predika den korsfäste Kristus, för Judarne en förargelse och för Grekerna en dårskap, 2 Kor. 2: 14.
De köttsligt sinnade Judarne begärde och kräfde alltjemt undertecken för att tro. Så medan Kristus wandrade på jorden, så ock sedermera. Men intet tecken tillfredsstälde deras köttsliga begär. Allra minst tillfredsstälde dem predikan om en korsfäst Kristus eller Messias. Han blef derföre för dem en förargelse, en stötesten, på hwilken de föllo. Grekerna och med dem alla werldsligt bildade hedningar, som ej wille ödmjuka sig, sökte efter wishet: de sökte, men funno ej i Kristi person och läran om hans kors hwad som motswarade deras wishetsbegär. För dem blef derföre den korsfäste Kristus en galenskap eller dårskap. Följden blef, att de sjelfkloke Judarne hatade kristendomen, de sjelfkloke Grekerne föraktade den. Så sker ännu äfwen i kristenheten.
_428.jpg&oldid=348057){kind=link}