| 426 | Guds fördolda wisdom. | Pauli första Bref | Kap. 2. |
tidens begynnelse har förut bestämt till wår härlighet, Rom. 16: 25. 2 Kor. 4: 1. Ef. 3: 9. Kol. 1: 26.
Utan wi tala om, d. ä. wi förkunna, Guds hemlighetsfulla wishet, den fördolda, som, förr än Gud uppenbarat den, är och förblifwer en fördold hemlighet för allt menniskoförnuft, den wishet nemligen, hwilken Gud före tidens begynnelse (”före werldstiderna”)har förut bestämt, så att den är wida äldre än den werldsliga, ja ewig och oförgänglig, och den har Gud förut bestämt till wår härlighet, i det wi, som anamma den, genom densamma förhärligas, fullkomnas, återställas och förklaras till den fulländning, för hwilken Gud bestämt oss.
8 och hwilken ingen af denna werldens ypperste har känt, ty om de hade känt henne, så hade de icke korsfäst härlighetens Herre, Matt. 11: 25. Ap. G. 13: 27. Joh. 16: 3. Ap. G. 3: 17. 1 Tim. 1: 13.
Att de såsom den ringaste träl korsfäste härlighetens Herre, war och är det tydligaste bewiset, att de icke känt den wishet, som Gud förut bestämt till wår härlighet.
9 utan, såsom det är skrifwet: ”Hwad intet öga har sett och intet öra hört och hwad i ingen menniskas hjerta har uppstigit, hwad Gud har beredt åt dem som älska honom”. Es. 64: 4.
Så tecknas, enligt Es. 64: 4, Guds ewiga, för den naturliga menniskan, förborgade wishet, hwad intet menskligt öga har sett m. m., hwad Gud har beredt åt dem som älska honom och som i kärleken till Gud och hans ord wänta efter hans löftens uppfyllelse i Kristus. I allmänhet gäller, att hwad som i gamla testamentet war hopp, har i nya testamentet genom uppfyllelsen blifwit kärlek. (Rom. 8: 28. Jak. 2: 5.)
10 Men för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande, ty Anden utransakar allt, ja, ock Guds djupheter. Matt. 13: 11. 16: 17. 1 Joh. 2: 27.
Anden, den Helige Ande, utransakar, d. ä. han genomskådar, han wet i grunden och med den allra fullkomligaste insigt allt, ja till och med ock Guds djupheter, således de djupaste hemligheter.
11 Ty hwilken menniska wet hwad i menniskan är, utom menniskans ande, som är i henne? Så wet ock ingen hwad i Gud är, utom Guds Ande. Jer. 17: 9 f. Ords. 20: 27.
12 Men wi hafwa icke fått werldens ande, utan den Ande, som är af Gud, att wi må känna det som blifwit oss skänkt af Gud; Rom. 8: 15.
Med werldens ande förstås det sätt att tänka, tala och handla, som werldswisheten följer. Denna ande har hwar menniska i sig sjelf af naturen. Men wi, så framt wi äro födda på nytt, hafwa sökt och fått en annan ande, wi hafwa således icke fått denna werldens ande, utan den Ande, som är icke af naturen i oss sjelfwa, utan af Gud, att wi må känna det som blifwit oss beredt och skänkt af Gud i Kristus Jesus.
13 hwilket wi ock uttala, icke med ord, som mensklig wishet lärer, utan med ord, som Anden lärer, så att wi förbinda andeligt med andeligt. 2 Petr. 1: 16.
D. ä. så att wi med det andeliga innehållet, som Guds Ande allena kan uppenbara, förbinda också andeliga ord, så att ett klart andeligt bedömande af innehållet deraf uppkommer.
14 Men en naturlig menniska fattar icke det som tillhör Guds Ande, ty det är henne en dårskap, och hon kan icke begripa det, emedan det måste andeligen bedömas.
En blott och bart naturlig menniska är en menniska sådan hon är utom nåden. Med sina naturliga medfödda själsförmögenheter kan hon fatta, utransaka och förklara mycket af det som jorden och sinnewerlden tillhörer, men deremot fattar och mottager hon icke det som tillhör Guds Ande — ja, långt ifrån att fatta bet, förkastar han det; ty det är eller synes för henne en dårskap, så att, äfwen då hon med sitt ej af nåden upplysta förnuft söker wishet (kap. 1: 22), desto dåraktigare förekommer henne det, som tillhör Guds Ande, och han kan icke begripa eller känna det, just derföre att henne fattas ande och kraft, emedan det måste andeligen bedömas eller utforskas.
15 Den andelige deremot bedömer allt, men warder sjelf af ingen bedömd.
Den andelige deremot, d. ä. den af Guds Ande upplysta menniskan, utforskar eller bedömer allt, så att intet är som hon icke i Andens ljus kan mer och mer lära klart inse men warder sjelf af ingen rätt bedömd och förstådd, nemligen af ingen, som icke blifwit delaktig af samma Ande, d. w. s. som blott är naturligt sinnad. Derföre, likasom, de andeliga tingen förekomma den naturligt sinnade menniskan såsom dårskap, så bedömer hon de andeliga menniskorna såsom dårar.
16 Ty hwem har känt Herrens sinne, så att han skulle kunna underwisa honom? Men wi hafwa Kristi sinne. Es. 40: 13. Jer. 23: 18. Rom. 11: 34.
Ty hwem har, nemligen af sig sjelf och utan den Helige Ande, känt Herrens sinne, så att han skulle kunna underwisa honom, lära Herren något bättre? Detta skulle ju den naturliga menniskan wilja, då hon icke will underwisas af hans Ande, och då han ändå will bedöma de andeligt sinnade menniskorna. Men wi, som hafwa Guds Ande, hafwa just dermed också Kristi sinne, och kunna derföre dels utforska allt, dels icke utforskas af någon, som saknar det sinnet.
_430.jpg&oldid=348061){kind=link}