| Lärares wärde. | till Korintierna. | Kap. 4. | 429 |
2 Så söker man nu hos förwaltarne intet annat än att hwar och en skall finnas trogen. Luk. 12: 42.
Närmare: Men för öfrigt sökes bland förwaltarne, att någon må finnas trogen. Icke större förwaltningsgåfwor än Herren gifwit, icke stora glänsande gerningar o. s. w. sökas eller fordras i den förestående räkenskapen, utan blott trohet i gåfwornas anwändning, en trohet, som icke heller är ett werk af menniskan, utan ett werk af Gud, i det att menniskan anwänder den kraft, t. ex. till läroembetets förwaltning, som Gud oafbrutet will förläna. Och mer än Gud sjelf söker hos sina förwaltare, böra icke menniskor af dem söka och icke heller de sjelfwe.
3 Men mig är det en ganska ringa ting, att jag warder dömd af eder eller af en mensklig dag; jag dömer mig icke heller sjelf.
D. ä.: Men mig, hwad min enskilda person beträffar, så, ehuru jag torde af eder befinnas trogen och ehuru jag icke föraktar edert omdöme i och för sig sjelf, är det, när jag tänker på Guds domslut, helt och hållet en ganska ringa ting, att jag ware sig i edra enskilda samtal warder dömd eller bedömd af eder, huruwida jag är mer eller mindre trogen, eller ock, om så wore, af en offentligt hållen mensklig domsdag, hwilken ingenting kan betyda i jemförelse med Herrens dag, den allt afgörande; jag dömer mig icke heller sjelf, d. ä. jag afgör icke heller något öfwer mig sjelf och min trohet i förwaltningen af Guds hemligheter.
4 Ty jag wet intet med mig; dock år jag icke derigenom rättfärdigad; men den som dömer mig är Herren. 2 Mos. 34: 7. Ps. 130: 3. 143: 2. Job 9: 2.
Ty jag wet intet med mig. Låt alltså wara, att en Herrens tjenare kan säga detta, att han wet intet med sig, intet nemligen som bestämdt wore stridande mot troheten, så måste han säga tillika: dock, om än mitt samwete icke förebrår mig någon bestämd otrohet, är jag icke derigenom rättfärdigad, likasom kunde jag sjelf wara min domare; men min rättfärdiggörelse måste hafwa en fastare grund: den som dömer och rättfärdigar mig är Herren, hwilkens ögon se skarpare och längre än mina.
5 Dömen derföre icke i förtid, innan Herren kommer, hwilken ock skall bringa i ljuset hwad i mörker är fördoldt och uppenbara hjertans uppsåt. Och då skall hwar och en få sitt pris af Gud. Matt. 7: 1. Rom. 2: 1. Upp. 20: 12.
D. ä.: Dömen derföre icke, dömen intet i förtid om wärde, lön m. m., likasom ankomme det på edert omdöme, innan Herren kommer, hwilken icke blott skall döma, utan ock skall bringa i ljuset, hwad i mörkret är fördoldt, således jemwäl det, som finnes fördoldt i hjertats djup, och uppenbara hjertans mer eller mindre trogna uppsåt. Och då skall hwar och en trogen hushållare få sitt pris af Gud, likasom den som brukat otrohet får sitt straff.
6 Detta, mina bröder, har jag tillämpat på mig och på Apollos för eder skull, på det att I af oss måtten lära att icke tänka utöfwer det som är skrifwet, att I icke uppblåsens mot en för en annans skull. Ords. 3: 7. Rom. 12: 3.
Med ”detta”, som står i versens början, menar aposteln åtminstone allt det, som från kap. 3: 4 blifwit framstäldt. Detta har han tillämpat på sig och Apollos. Ordet tillämpa i grt. utmärker detsamma som att framställa en sak om någon eller några personer, så att det gäller äfwen om andra. Alltså: Detta, mina bröder, har jag tillämpat på mig och på Apollos för eder skull, på det att I af oss måtten lära att icke någon må tänka om sig sjelf eller om någon annan utöfwer eller högre än det som nu är skrifwet, nemligen i skriften, hwars ord böra wara rättesnöret för menniskans tänke- och handlingssätt; på det att I icke högmodens eller uppblåsens mot en för en annans skull, hwilket sker då någon i partisinne berömmer sig af en menniska och upphöjer den ene rätte läraren med nedsättande af den andres wärde.
7 Ty hwem utmärker dig? Och hwad har du, som du icke har undfått? Men om du också har undfått något, hwarföre berömmer du dig, såsom om du icke hade undfått det? Joh. 3: 27. Rom. 12: 6. 1 Petr. 4: 10. Jak. 1: 17.
Hwem utmärker dig? nemligen genom något företräde framför andra? Hwem, om icke Gud allena genom sin nåd?
8 I ären redan mätte, I hafwen redan blifwit rike, oss förutan hafwen I blifwit herskare, och wäl wore, om I haden blifwit herskare, på det att ock wi måtte herska med eder.
Dessa äro den bestraffande och warnande kärlekens ord; som wille aposteln säga: I ären redan mätte, så att intet mer will wara eder godt nog, der I dock icke borden förgäta, att det rätta mättandet med Guds nåd och gåfwa gör en menniska allt mer nådeshungrande. I hafwen redan blifwit rike eller menen att I nu ären rike på wishet och kunskap (kap. 1: 5), såsom om I intet mer behöfden, der dock genom sjelfförtroende och brist på ödmjukhet äfwen den andeliga kunskapsrikedomen så lätt urartar till uppblåst wetande (kap. 8: 1). Oss förutan hafwen I blifwit herskare, likasom I haden hunnit till kristendomens högsta grad, men utan att I ansen eder behöfwa af oss, edra förra lärare, ledning, och i känslan af eder kraft, hwarmed I öfwerwunnit, glömmen I eder swaghet och faran att ännu kunna öfwerwinnas. Och wäl wore, om I haden blifwit herskare, och således tidpunkten för församlingens fulländning och det rätta herskandet wore inne, på det att ock wi apostlar, hwilkas trångmål och wedermödor med eder fulländning skulle hafwa ett slut, måtte herska tillsamman med eder!
_433.jpg&oldid=348066){kind=link}