| 432 | Surdeg. | Pauli Första Bref | Kap. 5. |
räddning. Hwari nu köttets förderf än bestod, så åsyftade det den köttsliga naturens dödande; och den djupa ånger och själanöd, hwari han kom, kunde wisserligen också utöfwa sin inflytelse till rent af kroppsligt lidande. I alla fall är det blott medel. Ändamålet med det stränga bannet är: på det att anden må räddas undan förderfwet och blifwa frälst på Herren Jesu dag.
6 Eder berömmelse är icke god. Weten I icke, att litet surdeg syrar hela degen? Jak. 4: 16. Gal. 5: 9.
Weten I icke, I som berömmen eder af att weta så mycket, weten I icke, att litet surdeg syrar hela degen, och att följaktligen en enda synd och en enda syndare kan såsom en smitta orena en hel församling? — Brefwet är efter all sannolikhet skrifwet wid påsktiden. Deri låg då en anledning till den i de ordspråkslika orden anwända bilden af surdegen, hwilken bild utföres i de twenne följande verserna. Judarne skulle under denna högtid bortkasta all lekamlig surdeg ur husen. De kristna, som skola fira en oafbruten andelig påsk, måste ock wara angelägna att bortskaffa, så widt sig göra låter, all syndens surdeg. Dertill hörer, att de för ingen del likgiltigt anse sådana grofwa syndare och syndastyggelser ibland sig, som den, hwilken aposteln här så strängeligen beifrar, eller andra uppenbara synder, och således icke mena, att de wäl kunde wara kristna ändå, fastän sådan syndastyggelse egde rum och tåldes i församlingen.
7 Bortrensen den gamla surdegen, på det att I mån blifwa en ny deg, såsom I ären osyrade. Ty wårt påskalam är ock slagtadt för oss, nemligen Kristus. Es. 53: 7. Joh. 1: 29, 36. 1 Petr. 1: 19. 2 Kor. 15: 3.
På det att I, efter bortskaffandet af det onda, mån gemensamt genom helgelse blifwa en ny deg, såsom I hwar för sig och genom rättfärdiggörelsen ären osyrade, i Kristus rene gjorde. — ”Det finnes ännu synd qwar hos de heliga, hwilken måste bortrensas: derföre säger han: I ären osyrade, d. ä. helige; men lagen så, att I utrensen allt och blifwen alldeles rena, en alldeles ny deg.” L. — Kristus är för oss offrad såsom det rätta påskalammet till att försona oss med Gud, borttaga wår syndaskuld, rensa oss från synden genom sitt blod och blifwa för oss en andelig spis, Joh. 6: 53–57. Såsom Israeliterna åto påskalammet, så få de pånyttfödda andeligen äta lifwets bröd, Jesu förklarade lekamen. Derföre är det angeläget att de icke wilja behålla eller tåla någon syndens surdeg.
8 Alltså, låtom oss hålla högtid, icke i gammal surdeg, ej heller i elakhetens och ondskans surdeg, utan i renhetens och sanningens osyrade deg. 2 Mos. 12: 3 f.
Alltså, låtom oss hålla högtid öfwerhufwud, icke i gammal surdeg, d. ä. de samla förderfliga wanorna, och särskildt ej heller i elakhetens och ondskans surdeg — i det att elakheten förmänger det onda med bet goda, det orena med det rena, och ondskan låter lögnen gälla som sanning — utan i renhetens och sanningens osyrade deg — i det att renheten upprigtigt ser allena på det goda, och sanningen förkastar allt ondt.
9 Jag skref till eder i mitt bref, att I skullen undwika umgänge med horkarlar, 2 Tess. 3: 14. 2 Kor. 6: 14. Ef. 5: 11.
I mitt bref, dermed menas ett föregående bref, som aposteln skrifwit dem till, men som icke kommit till wår kännebom. Hwad aposteln i det brefwet skrifwit till dem derom, att de ej skulle hafwa umgänge med horkarlar, hade de kristna i Korint icke rätt förstått, enär aposteln behöfwer här ytterligare förklara det för dem.
10 dock icke i allmänhet med denna werldens horkarlar eller girige eller roffare eller afgudadyrkare, enär I ju då måsten gå ut ur werlden.
11 Men nu skref jag till eder, att om någon, som kallas broder, är en horkarl eller en girig eller en afgudadyrkare eller en smädare eller en drinkare eller en roffare, skolen I icke hafwa umgänge med honom eller ens äta tillsamman med en sådan. Ords. 23: 20. 24: 1. Matt. 18: 17. Rom. 16: 17. 2 Tess. 3: 6.
(V. 10). Dock menade jag icke i allmänhet umgänget med denna werldens horkarlar o. s. w. (v. 11), alldenstund man öfwer allt i werlden möter horkarlar, girige m. fl. Men nu war detta icke min mening, utan i det syftet skref jag till eder, att om någon, som kallas eller låter kalla sig med det bland de trogna wanliga namnet broder, är det oaktadt uppenbarligen en horkarl eller en girig eller en afgudadyrkare, så att han t. ex. af menniskofruktan eller andra anledningar deltager i sina förra hedniska stallbröders afgudaoffer, under det han likwäl menar sig kunna wara en sann kristen och frukta Gud, eller en smädare eller en drinkare eller en roffare, så skolen I icke hafwa umgänge med honom eller ens äta tillsamman med en sådan, ännu mindre hafwa någon förtroligare gemenskap med honom.
12 Ty hwad tillkommer det mig att döma dem som äro utanför? Dömen icke I dem som äro innanför?
D. ä.: Ty hwad tillkommer det mig att döma dem, som äro utanför eller utom församlingen (v. 10)? De, som tillhöra församlingen, gifwa en apostel nog att skaffa. — Dömen icke I dem som äro innanför, inom församlingen? — All sann kyrkotukt innebär ett rättmätigt dömande. Ty här blir det ej fråga om att den enskilda menniskan dömer en annan (Matt. 7: 4), utan det är en hel församling, som pröfwar hwilka medlemmar äro oskickliga och skadliga för hela församlingskroppen, och genom att utesluta en sådan medlem ur sin gemenskap fäller öfwer honom den dom, som äfwen Herren Kristus, i församlingens hufwud, anbefalt
_436.jpg&oldid=348072){kind=link}