| 434 | Emot skörlefnad. | Pauli Första Bref | Kap. 6. |
Men de synas ock hafwa missförstått och missbrukat det talesättet derhän, som skulle de såsom fria kristna hafwa magt äfwen till allt sådant, som wore deras köttsliga lusta behagligt. Kanhända funnos det ibland dem, likasom det fans på en del andra ställen, sådana som menade, att om en kristen blott tjenade Gud med anden, så wore det likgiltigt hwad hon gjorde med köttet, med kroppen. Det hette i v. 9: faren icke wilse, eller egentligen ”låten icke förwilla eder”; och här: Allt är mig lofligt, så att jag har frihet att betjena mig deraf, allt nemligen som i sig sjelf icke är synd, men icke allt är nyttigt, och af kärlek till mitt andeliga wäl måste jag försaka mycket, som jag eljest har frihet att göra. Allt är mig lofligt, detta är wäl sant, men jag skall icke låta mig beherskas af något, så att det får magten öfwer mig, utan jag måste hafwa magten öfwer det.
13 Maten är för buken och buken för maten, men Gud skall göra båda till intet. Men kroppen är icke för skörlefnaden, utan för Herren, och Herren för kroppen. Matt. 15: 17. Rom. 14: 17.
D. ä.: Födoämnena äro bestämda för buken, och buken för födoämnena, men Gud skall göra båda, både buken och födoämnena, till intet. Men så sant detta ock är, hwadan full frihet i afseende på bruket af dessa förgängliga ämnen eget rum, så följer deraf alldeles icke, att det som gäller om buken äfwen skulle gälla om kroppen i sin helhet, och att det som gäller om födoämnena skulle gälla om boleriet. Skulle derföre någon wilja till stöd för de köttsliga lustarne göra ett sådant påstående, att det stode en kristen fritt att anwända sin kropp huru som helst, efter kroppen är något förgängligt, så wore det ett grufligt missbruk af den kristliga friheten eller af den satsen, att allt är mig lofligt. Twärtom: kroppen är icke bestämd för skörlefnaden, såsom buken är bestämd för maten, utan för Herren Kristus, som ock sjelf antagit en mensklig kropp och helgat oss samt också genom uppståndelsen will förbinda oss med sig, och Herren för kroppen, i det han är så nådig, att han will bete sig såsom kroppens såwäl som själens Gud och Herre och saliggörare.
14 Och Gud har både uppwäckt Herren och skall uppwäcka oss genom sin magt. Ap. G. 2: 21, 32. Rom. 8: 11. 2 Kor. 4: 14.
Kroppen blir således icke tillintetgjord på samma sätt sam buken. Han skall warda till jord, men också åter uppwäckas. Men derföre skall man icke egna den åt köttsliga lustar, utan hålla den i helgelse och ära, att den må i uppståndelsen förhärligas såsom Kristi egendom och Andens boning. Här widrör aposteln i förwäg det som han i 15:de kapitlet skall utförligare afhandla.
15 Weten I icke, att edra kroppar äro Kristi lemmar? Skall jag nu taga Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar? Bort det! 2 Kor. 12: 27. Ef. 5: 30.
16 Eller weten I icke, att den som håller sig till en sköka, han blifwer en kropp med henne? Ty de tu, heter det, skola warda ett kött. 1 Mos. 2: 24.
Således i det mannen blifwer en kropp med henne, skiljer hans ande sig från Herren och säljer sig till köttets slaf: menniskan blifwer på sådant sätt ett kött med en person, som är alldeles köttslig.
17 Men den som håller sig till Herren, han är en ande med honom. Joh. 17: 21 f. Ef. 4: 4.
Således, likasom genom boleriet äfwen anden blifwer köttslig, så twärtom genom föreningen med Herren, som är en Ande, blifwer äfwen wår kropp andelig och delaktig af kraften och grundämnet till en härlig uppståndelse. Rom. 8: 11.
18 Flyn skörlefnaden. All synd, som en menniska gör, är utom kroppen, men den som öfwar skörlefnad, han syndar mot sin egen kropp.
”Det kunde synas som ju äfwen fråssaren, drinkaren, ja, till och med den, som missbrukar handen, tungan o. s. w., syndade på sin egen kropp. Men dessa synder beröra nemligen blott förgängliga delar af kroppen, skulle de än ända till dess fullkomliga förstöring utöfwa sin magt öfwer honom. Genom den olofliga könsförbindelsen åter blifwer hela kroppen, menniskans hela lekamliga tillwaro, hwari hennes andeliga omföres, hwarifrån den derföre icke heller kan åtskiljas, öfwerlemnad åt en oren person till dess egendom. Denna synd säljer derföre hela menniskans kropp till fullkomlig andeligt-lekamlig gemenskap med en annan. I denna mening är derföre äfwen sjelfmordet icke en synd på ens egen kropp. Så afskywärd, från en annan sida betraktad, denna likasom andra lekamliga synder är, så har den dock icke det enkom gräsliga af boleriet, att menniskan bortgifwer sin kropp (icke blott den jordiska eller dess förgängliga lemmar) och dermed sig sjelf till slaf. Hwarje annan synd tillfogas kroppen utifrån och är så tillwida utom densamma; men boleriet är en synd uti kroppen sjelf.”
19 Eller weten I icke, att eder kropp är ett den Helige Andes tempel, hwilken bor i eder, och som I hafwen af Gud, och att I icke ären edra egna? 2 Kor. 3: 16. 2 Kor. 6: 16.
20 Ty I ären dyrt köpte. Så prisen nu Gud i eder kropp och eder ande, hwilka tillhöra Gud. 2 Kor. 7: 23. 1 Petr. 1: 18, 19. 2 Petr. 2: 1.
Kristi dyra blod, hwarmed I ären köpte, werkar i eder äfwen fortfarande rening från widlådande synd, Ebr. 12: 1, så framt I låten det rätt genomwerka eder kropp och ande till Guds lof och pris, 2 Kor. 7: 1. Rom. 6: 13. 2 Petr. 1: 4.
_438.jpg&oldid=348076){kind=link}