| 444 | Om Herrens nattward. | Pauli Första Bref | Kap. 10. |
de icke just dermed delaktige af altaret, så att de inträda i gemenskap med altarets helighet och således med Gud sjelf, åt hwilken uppå detsamma offras? Huru mycket mägtigare måste icke då werkan af Jesu Kristi offer wara på alla som deltaga i den heliga nattwarden? Men såsom Israeliterna derigenom, att de njöto af offren, bewisade, att de woro den Gudens dyrkare, åt hwilken offren hemburos, och så många bland dem, som trodde, äfwen wunno Guds gemenskap, så kunde ju de kristna icke deltaga i de hedniska offermåltiderna, ty det wore att göra sig skyldig till afgudatjenst, emedan alla gudstjenstliga bruk hafwa afseende på den, till hwilkens ära de företagas. Religion betyder förbindelse eller samband, och all religion sätter menniskosjälen i samband med den gud, hon dermed tjenar. Är religionen falsk, så är den ett föreningsmedel mellan menniskan och denna werldens Gud. 2 Kor. 4: 4.
19 Hwad är det då jag säger? Månne, att en afgud är något, eller att ett afgudaoffer är något? 2 Kor. 8: 4.
D. ä.: Hwad är det då jag säger? Månne, att en afgud är något, annat än stock eller sten eller att den är ett werkligt wäsende? Nej!
20 Nej, utan att hwad hedningarne offra, det offra de åt onde andar och icke åt Gud. Men jag will icke, att I skolen hafwa något gemensamt med de onde andarne. 3 Mos. 17: 7. 5 Mos. 32: 17. Ps. 106: 37.
Hedningarne tänkte sig afguden såsom ett werkligt wäsende. Men det är han icke; han är ett intet, han är således icke heller någon djefwul eller ond anda. Men icke desto mindre står hedendomen under inflytande af onda andar, och offrandet åt en afgud medför gemenskap med mörkrets rike. Således hwad hedningarne offra åt sina afgudar, det offra de, utan att weta det, werkligen åt onda andar och icke åt Gud, om de än sjelfwa kunna mena det så, och om det än kan medgifwas, att något sanningsfrö döljer sig bakom den hedniska förwillelsen, och att i sjelfwa det hedniska offrandet röjer sig en åtrå efter den sanne Guden, från hwilken de bortkommit, och en känsla af skuld och ett erkändt behof af försoning. Men detta allt hindrat icke, att deras afgudatjenst blifwer en egentlig dyrkan af onde andar, ty det är såsom om de onde andarne smöge sig in i afgudagestalterna för att låta dyrka sig eller rättare sagdt: afgudarne äro kroppsliga uttryck af hedningarnes inbillade gudar, som äro alster af lögnens fader. Men jag will icke, att I, som kommit till den sanne Gudens kännedom och tron på Kristus, skolen, genom deltagande i hedningarnes offermåltider, hafwa något gemensamt med de onda andarne eller träda i gemenskap med dem.
21 I kunnen icke dricka Herrens kalk och onde andars kalk. I kunnen icke hafwa del i Herrens bord och i onde andars bord. 2 Kor. 6: 15.
I kunnen icke, med rent samwete och utan att förlora Kristus, ingå i gemenskap med de onde andarne.
22 Eller skola wi reta Herren? Icke äro wäl wi starkare än han? 5 Mos. 32: 21.
Reta Herren, d. ä. trotsigt framkalla hans nitälskan, som måste upptändas mot de trolöse, Icke äro wäl wi starkare än han? d. ä. skulle wi kunna undgå eller fördraga tyngden af hans wrede?
23 Allt är mig lofligt, men icke allt är mig nyttigt. Allt ar mig lofligt, men icke allt uppbygger. 2 Kor. 6: 12.
Aposteln återkommer här till det, som han redan kap. 6: 12 hade widrört: den evangeliska frihetens bruk måste ledas af den kärlek, som äfwen ser på andras bästa. Allt är mig lofligt, allt som i sig sjelf icke är synd, således äfwen att äta offerköttet, som i sig icke är något orent, men icke allt är mig nyttigt, det är icke nyttigt hwarken för mig eller andra; och allt det, som icke länder till wårt sanna bästa, det måste undflys och försakas, ehuru lofligt i sig sjelf. Allt är mig lofligt, men icke allt uppbygger och kommer således icke min nästa till förbättring, till förkofran i kristligt lif och wandel.
24 Ingen söke sitt, utan en hwar den andres bästa. Rom. 15: 1 f. 2 Kor. 13: 5. Fil. 2: 4 f.
25Allt det som säljes i köttboden, det äten, utan att för samwetets skull göra någon undersökning.
Så att I icke först ängsligt efterfrågen, om det blifwit offradt åt afgudarne eller ej, för samwetets skull, som blott skulle komma i onödigt twifwel och oro, derest den upplysning meddelades, att det werkligen wore offerkött.
26 Ty jorden är Herrens och allt hwad derpå är. 2 Mos. 19: 5. Ps. 24: 1. 50: 12.
27 Och om någon af de otrogna bjuder eder och I wiljen gå, så äten af allt som sättes för eder, utan att för samwetets skull göra någon undersökning.
28 Men om någon säger till eder: detta är offradt åt afgudar, så äten icke deraf, för hans skull, som tillkännagaf det, och för samwetets skull. 2 Kor. 8: 10 f.
29 Jag menar icke ditt eget samwete, utan den andres. Ty hwarföre skulle min frihet dömas af en annans samwete? Rom. 14: 16.
30 Om jag äter deraf med tacksägelse, hwarföre skulle jag smädas för det, hwarför jag tackar? Rom. 14: 6. 1 Tim. 4: 4.
_448.jpg&oldid=348096){kind=link}