| 446 | Om mannen och qwinnan. | Pauli Första Bref | Kap. 11. |
den kristna församlingens första tider, att kristligt ärbara qwinnor ej wisade sig offentligen utan hufwudbetäckning, hwartill hörde slöjan, som betäckte ansigtet. Denna kallas af en kyrkofader för ”blygsamhetens och kyskhetens wäktarinna”. Den kunde således också kallas ”en magt på hufwudet”, genom hwilken blygsamheten och kyskheten skyddas.
11 Dock är i Herren hwarken mannen utan qwinnan eller qwinnan utan mannen.
Genom dessa och följande ord förebygges det missförstånd, hwarigenom någon kunde wilja drifwa det i de föregående verserna sagda så långt, att antingen mannen skulle anses kunna förhäfwa sig öfwer qwinnan, eller qwinnan anse sig föraktad och tillbakasatt. Twärtom, oaktadt qwinnans underordnade ställning i förhållande till mannen, dock är deras behof af hwarandra ömsesidigt, allra mest då de betraktas i Herren, i Herren Kristi gemenskap, genom hwilken den ena så wäl som den andra är skapad och återlöst.
12 Ty såsom qwinnan är af mannen, så är ock mannen genom qwinnan, men allt är af Gud.
13 Dömen inom eder sjelfwa. Höfwes det, att en qwinna ohöljd beder till Gud?
14 Eller lärer icke fjelfwa naturen eder, att om en man har långt hår, länder det honom till wanheder,
Naturen, d. ä. redan den naturliga känslan för det passande, sådan den uttalar sig i den bestående seden.
15 men att om en qwinna har långt hår, länder det henne till ära, ty håret är henne gifwet till att skyla sig med?
Gifwet till att skyla sig med, egentligen ”gifwet i stället för slöja”. Således redan i sitt långa hår, såsom en naturlig slöja, har qwinnan en erinran om den blygsamhet, hwartill hon af sjelfwa naturen är bestämd.
16 Men om någon will twifla härom, så hafwa wi icke en sådan sed, ej heller Guds församlingar. 1 Tim. 6: 3 f.
17 Då jag bjuder detta, kan jag icke prisa, att I kommen tillsamman icke till förbättring, utan till förwärring.
18 Ty först hör jag, att när I kommen tillsamman i församlingen, söndringar finnas bland eder, och till en del tror jag det. 2 Kor. 1: 10 f.
19 Ty bland eder måste ock partier finnas, på det att de rättsinniga må warda uppenbara bland eder. Matt. 18: 17. Luk. 17: 1.
Wid ordet måste, jemför Matt. 18: 7. — Parti är ännu mera än söndring. Söndringar eller skismer uppkomma genom skiljaktiga tankar om de yttre bruken i och wid gudstjensten; men när skiljaktigheten rör sjelfwa trons artiklar, så uppstår derigenom hwad som kallas partier eller sekter.
20 När I derföre kommen tillsamman, så är det icke en Herrens måltid I hållen.
I kyrkans första tider firades den heliga nattwarden sålunda, att en särskild måltid gick förut, som kallades kärleksmåltid. Kärleksmåltiderna, hwari hela församlingen deltog, hade till ändamål att befästa den gemensamma brödrakärlekens enhetsband. Wid slutet af en sådan måltid hölls den heliga nattwarden, hwarigenom tron och kärleken fick sin rätta besegling. Men wid dessa måltider hade i den korintiska församlingen inkommit de missbruk, hwilka aposteln här bestraffar: När I nu kommen tillsamman, så är det icke en Herrens måltid I hållen, I hållen den icke på rätt sätt, gemensamt och wärdigt. Så skulle det wara, men så är det icke, då, i stället för trons och kärlekens enhet, söndringar och partier inträda.
21 Ty wid ätandet tager hwar och en i förwäg sin egen måltid, och den ene är hungrig och den andre är drucken.
D. ä.: Ty wid ätandet tager hwar och en i förwäg sin egen hemifrån medförda måltid, och deraf uppstår det swåra oskicket, som är så owärdigt för både kärleksmåltidens och den heliga nattwardens wäsende, att den ene, som är fattig, hungrar, och den andre ej blott äter sig mätt utan till och med är drucken af det öfwerflöd, som han och med honom liksinnade förtära.
22 Hafwen I då icke hus, der I kunnen äta och dricka, eller förakten I Guds församling, och wiljen I komma dem att blygas, som intet hafwa? Hwad skall jag säga eder? Skall jag prisa eder? Häri prisar jag eder icke.
Det missbruk, som aposteln här öfwerklagar och bestraffar, att de rike wid kärleksmåltiderna föraktade de fattiga och kommo dem att blygas wid det ringa förrådet, wållade, att omsider kärleksmåltiderna måste upphöra, på det att firandet af den heliga nattwarden icke skulle genom ett sådant missbruk oskäras och wanhelgas. På det att Korintierna nu måtte rätt klart inse wådan af dessa missbruk, så framställer aposteln i följande verser den höga betydelsen af den heliga nattwarden, och dermed den kraftigaste, mest talande, grunden för sina warningar och förmaningar.
23 Ty jag har från Herren undfått, hwad jag också har meddelat eder, att Herren Jesus i den natt, då han wardt förrådd, tog ett bröd Matt. 26: 26 f. Mark. 14: 22 f. Luk. 22: 19 f.
D. ä.: Ty jag har ej blott genom trowärdiga menniskors wittnesbörd, utan från Herren sjelf omedelbarligen undfått eller mottagit,
_450.jpg&oldid=348102){kind=link}