| 452 | Om andeliga gåfwors bruk. | Pauli Första Bref | Kap. 14. |
med främmande språk och tala sådant som i ingifwelsens stund blef af Gud gifwet (Ap. G. 2: 4). Ett sådant talande war redan till följd af sin djupa andeliga art icke en gång lättfattligt för dem, hwilka förstodo det främmande språk, på hwilket talet framfördes. Men det blef rent af obegripligt för den, som med det främmande språket war obekant. Och sådant war utan twifwel förhållandet i den korintiska församlingen, då i Korint nästan blott grekiska språket talades. Deraf inses nu, att huru stor och wigtig i Kristi kyrkas första tid gåfwan att tala med tungor än war, så war dock profetian större och wigtigare. Ty den som under sådana förhållanden talar med tungor, talar icke för menniskor, utan för Gud, som förstår alla språk och tankar, ty ingen hör honom, och ”höra” och ”förstå” är här ett och det samma, men i anden talar han hemligheter, hwilka hans med det främmande tungomålet obekante åhörare wäl kunna beundra, men icke fatta.
3 Men den som profeterar, han talar för menniskor till uppbyggelse och förmaning och tröst.
D. ä.: Den som profeterar och således genom Guds Ande talar just det som de närwarande för hwarje gång bäst behöfwa, han talar för menniskor till uppbyggelse och alltså både till förmaning, hwartill särdeles hörer uppmuntran till de tröga, och till tröst för de bedröfwade.
4 Den som talar med tungor, han uppbygger sig sjelf, men den som profeterar, han uppbygger församlingen.
5 Jag wille wäl, att I alla taladen med tungor, men hellre, att I profeteraden, ty den som profeterar är större än den som talar med tungor, så framt han icke uttyder det, på det att församlingen må få uppbyggelse.
Han är större i samma mån han är gagneligare. — Genom det så ofta upprepade ordet ”uppbyggelse” fasthålles alltjemt tanken derpå, att församlingen är hwad aposteln säger med slutorden i kap. 3: 9. Kristi församling uppbygges till en Guds boning i Anden. Ef. 2: 22. 1 Petr. 2: 5.
6 Men nu, mina bröder, om jag komme till eder och talade med tungor, hwad gagn gjorde jag eder, om jag icke talade titt eder antingen med uppenbarelse eller med kunskap eller med profetia eller med underwisning?
D. ä.: Om jag icke talade till eder antingen med en mig förlänad uppenbarelse af obekanta hemligheter, eller med en djupare kunskap i de gifna troslärorna, eller med en ur uppenbarelsen flytande profetia, då profetian är i det yttre detsamma som uppenbarelsen i det inre, eller med en på sann kunskap grundad underwisning, då läran är i det yttre, i framställningen för församlingen detsamma kom kunskapen är i det inre, i den talandas sinne.
7 Huru skall dock, om de liflösa ting, som gifwa ljud från sig, ware sig en flöjt eller cittra, icke göra någon skilnad på tonerna, det kunna förstås, som spelas på flöjt eller cittra?
Ett och samma instruments toner kunna göra ganska olika intryck. Om nu t. ex. den som blåser på en flöjt, eller den som spelar på en cittra, icke ger åt de ljud och toner, han blåser eller spelar, någon bestämd åtskilnad, utan låter det gå antingen entonigt eller wäl mångtonigt, men utan bestämdhet i tonernas höjning och sänkning, huru kan man, då man hör den obestämda tonen, weta hwad det är för melodi som spelas på flöjten eller cittran, huru kan man förstå wad egentliga meningen för den gången är med instrumentets spelande, eller hwad intryck den wille göra, som begagnade instrumentet?
8 Likaså, om en trumpet gifwer ett otydligt ljud, hwem gör sig redo till strid?
Om t. ex. en trumpet blåses för att ge tecken till strid, men den trumpetande blåser så, att det låter snarare som en sorgmusik, huru kan man då weta, att meningen är att stridstecken skulle gifwas, och hwem gör sig då redo till strid?
9 Så ock om I med tungan talen otydligt, huru skall det talade kunna förstås? Ty I talen då i wädret.
10 Så många slag af språk finnas ju i werlden, och intet af dem är ljudlöst.
Intet af dem är ljudlöst, egentligen mållöst eller utan sitt bestämda, från de öfriga åtskilda, mål, ljud och betydelse.
11 Om jag nu icke wet ljudets betydelse, så blifwer jag för den talande en främling, och den talande en främling för mig.
Om jag nu icke wet ljudets d. w. s. det för tillfället talade språkets betydelse, så blifwer jag för den talande en främling, egentl. barbarisk. ”Barbarer” kallada Grekerna alla andra folkslag utom sitt eget; barbariska folkslag betydde för dem detsamma som råa och obildade folkslag. Icke aktade Grekerna om att lära sig deras språk, som de kallade barbarer. Att wara ”barbarisk” war för dem detsamma som att wara obegriplig, oförstådd.
12 Alltså, söken ock I, eftersom I sträfwen efter andeliga gåfwor, att till församlingens uppbyggelse blifwa rika på sådana.
Närmare: Alltså, söken ock I, medan I ären ifrare för andar, d. w. s. för andeliga gåfwor, hwilka såsom utflöden och werkningar af densamme ene Anden också kallas andar, och hwilka äro lika så åtskilliga, som t. ex. tonerna i ett instrument, söken till församlingens uppbyggelse att I mågen öfwerflöda eller warda rike på andeliga gåfwor.
_456.jpg&oldid=348118){kind=link}