| Om de dödas uppståndelse. | Till Korintierna. | Kap. 15. | 457 |
Derefter änden, då han öfwerlemnar riket åt Gud och Fadren, nemligen sin medlare-rike, i hwilket synden och döden skola öfwerwinnas, när han har tillintetgjort allt herradöme och all wäldighet och magt; då alltså fulländningen af Kristi medlarerike inträdt, och hwarje annat herrawälde, som före den fulländningen egt rum, skall upphöra.
25 Ty han måste regera, till dess han har lagt alla sina fiender under sina fötter. Ef. 1: 20 f. Ps. 110: 1. Ebr. 10: 12 f.
D. ä.: Ty han, nemligen Kristus såsom medlare, måste midt ibland sina fiender regera, till dess han har lagt alla sina fiender under sina fötter, och dymedelst målet för Kristi rikes fortwaro är wunnet.
26 Såsom den ytterste fienden warder döden tillintetgjord.
Satan och synden hafwa redan på jorden blifwit genom Kristi uppståndelse och dess kraft i de trogna besegrad. Döden har wäl ock i så måtto blifwit besegrad, som med syndens besegrande äfwen följer seger öfwer döden; men den lekamliga döden fortfar äfwen efter Kristi uppståndelse att herska och gör ingen åtskilnad mellan trogna och otrogna: derföre är ock döden att betrakta såsom den ytterste eller siste fienden, hwars besegrande genom uppståndelsen är det yttersta. Nödwändigheten af de dödas uppståndelse följer således äfwen af nödwändigheten, att döden blir till fullo besegrad; ty den som nekade det, skulle icke heller kunna tro, att alla fiender skola warda Kristus underlagda, såwidt som döden i sådant fall skulle behålla sin magt.
27 Ty allt har han lagt under hans fötter. Men då det heter, att allt är honom underlagdt, så är det klart, att den är undantagen, som har lagt allt under honom. Ef. 1: 22. Ebr. 2: 8. Matt. 23: 18.
28 Men sedan allt har blifwit honom underlagdt, då skall äfwen Sonen sjelf warda underlagd den, som har lagt allt under honom, på det att Gud skall wara allt i alla. 2 Kor. 3: 23. 11: 3.
D. ä.: Men sedan allt har blifwit honom för ewigt underlagdt, då först, emedan ditintills alltjemt fiender återstå att bekämpa, skall äfwen Sonen sjelf warda underlagd den, nemligen Fadren, som har lagt allt under honom; hwarwid det är klart, att när här talas om ett Sonens underläggande, det icke kan wara fråga om hans gudom, ej heller om det herrawälde, som han såsom medlare och gudamenniska i ewighet fortfar att innehafwa, utan om ett förhållande, i hwilket genom alltings fulländning en förändring kommer att inträda, på det att, när allt, som störde framgången af Jesu rike, är upphäfdt, och allt skall wara underlagdt Sonen, och Sonen underlagt sig Fadren, slutligen det enda tänkbara högsta, ewigt fortfarande ändamålet uppnås. Såsom Kristus tillförene war allt i alla (Kol. 3: 11), så skall det ock till slut ske, att efter upphäfwandet af allt annat herradöme och all wäldighet och magt, Gud den treenige omedelbart skall wara allt i alla. Joh. 17: 24, 26. I nåderiket är Kristus såsom medlare allt i alla genom nådens medel, men det skall hela det fullkomliga treeniga gudomsmajestätet omedelbarligen genomwerka och genomstråla alla saliga. 1 Joh. 3: 2.
29 Hwad skulle eljest de göra, som låta döpa sig öfwer de döda? Om i allmänhet döda icke uppstå, hwarföre låta de då döpa sig öfwer de döda,
Utan twifwel syftat aposteln med detta språk på det bruk, som stundom egde rum, att några först kommo till dopet när de hade döden eller de största lifsfaror för ögonen. Att de då läto sig döpa, bewisade på en gång den största angelägenhet om inträdet i den kristna församlingen, och den fastaste tro på Kristi uppståndelse. Derföre tager han ock deras exempel såsom ett starkt bewis, hwarmed han återwänder till det han i v. 20–28 sagt, och hwarmed han stadfäst läran om Kristi uppståndelse i förbindelse med wåra kroppars uppståndelse. Ty om icke så wore och om följaktligen det wore förgäfwes att afsomna i Kristus (v. 18), hwad skulle wäl eljest de göra, som låta döpa sig öfwer de döda? Med döden, kanske martyrdöden, för sina ögon låta de döpa sig, och swäfwa sålunda likasom öfwer de döda, till hwilka de närmast se sig skola församlas, men hwartill skulle ett sådant dop tjena, och hwilka slags fördelar skulle de deraf kunna wänta sig, om de icke hoppades och trodde på en salig uppståndelse?
30 och hwarföre utsätta ock wi oss hwar stund för faror? Rom. 8: 36.
Apostlarne i synnerhet stodo i daglig lifsfara för det wittnesbörds skull, som de framburo om uppståndelsen. Hwartill skulle detta tjena, om ingen uppståndelse wore att wänta?
31 Jag dör hwar dag, så sant jag af eder, mina bröder, har berömmelse i Kristus Jesus, wår Herre. 2 Kor. 4: 10 f. 11: 23.
32 Om jag efter menniskosätt har kämpat mot wilddjuren i Efesus, hwad gagn skulle jag wäl hafwa deraf? Om de döda icke uppstå, ”låtom oss då äta och dricka, ty i morgon måste wi dö”. Es. 22: 13.
Hwad aposteln här säger om sin kamp mot wilddjur, måste äfwen twifwelsutan fattas liknelsewis; ty det berättas ingenstädes att han i bokstaflig mening fört en sådan strid. Dessutom kunde han såsom romersk medborgare näppeligen dömas till detta rysliga straff. Huru eljest förbrytare dömdes dertill, se kap. 4: 9. Det blef ock sedermera ofta anwändt mot de kristna martyrerna. Men som de hedniska menniskorna ofta liknade wilddjur (jemför Tit. 1: 12. 2 Tim. 4: 17), så kunde wäl den strid, aposteln haft med sådana menniskor för evangelii skull, förliknas wid de strider med wilda djur, hwilka förefölls
_461.jpg&oldid=348130){kind=link}