| 460 | Om hjelp till de fattiga. | Pauli Första Bref | Kap. 15, 16. |
wid den ytterste basunen allt jordens slägter församlas inför Kristi domstol; det skall således basuna, och i samma ögonblick som det sker, sker det ock, att de döda skola uppstå oförgängliga, och wi, som då lefwa (v. 51) skola förwandlas, så att de dödas uppståndelse och de lefwandes förwandling sker på en gång.
53 Ty detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet, och detta dödliga ikläda sig odödlighet. 2 Kor. 5: 4.
54 Men när detta förgängliga har iklädt sig oförgänglighet, och detta dödliga har iklädt sig odödlighet, då skall det ord fullbordas, som är skrifwet: ”Döden är uppslukad i seger”. Es. 25: 8. Os. 13: 14.
'Döden är uppslukad i seger eller till seger, d. w. s. för ewigt besegrad.
55 Du död, hwar är din udd; du dödsrike, hwar är din seger?
Döden liknas här wid ett fiendtligt djur, försedt med en dödande udd eller gadd. Denna apostelns segersång, den han lägger alla trogna i munnen, talar om det i uppståndelsen uppenbarade lifwets seger öfwer döden och de rum, der den ditintills behållit alla döda såsom sitt byte. Således: Du död, som ännu från Adam under alla werldsåldrar samlat byte från jorden, hwar är nu din udd med sitt dödande pestgift? du måste släppa dina rof! De, som hafwa Kristi Ande, uppstå i härlighet. Du dödsrike, som hotade att ewigt inspärra och fasthålla äfwen dem som Kristus tillhöro, hwar är nu din seger?
56 Men dödens udd är synden, och syndens kraft är lagen. Rom. 4: 15. 5: 13. 6: 23. 7: 5, 13.
Men dödens udd är synden, ty utan synden förmådde döden intet, och hwad döden är, det är den för syndens skull; och syndens kraft, hwarigenom hon får magt att döda, är lagen, alldenstund det är lagen som gör synden känd såsom synd och hotar med den ewiga döden för syndens skull. Om wi derföre blifwit lemnade åt oss sjelfwa, och icke dödens udd blifwit afbruten i Kristi död och uppståndelse, så wore wi ock lemnade till pris åt den ewiga döden, som då hade behållit seger öfwer allt.
57 Men Gud ware tack, som gifwer oss segern genom wår Herre Jesus Kristus! Joh. 16: 33. 1 Joh. 5: 5.
58 Derföre, mina älskade bröder, waren faste, orubblige, öfwerflödande i Herrens werk alltid, wetande, att edert arbete icke är fåfängt i Herren.
D. ä.: Derföre, emedan I på alla dessa grunder kunnen wara wissa om segern, mina älskade bröder, waren faste inwertes, så att I icke genom egna skenbara förnuftsinkast låten draga eder ifrån tron på uppståndelsen, waren orubblige, så att I icke heller låten rubba eder ifrån eder tro genom andra menniskors fåwitska, om än så skenfagra tal, och öfwerflödande i Herrens werk alltid, wetande, att edert arbete icke är, såsom uppståndelsens motsägare mena, fåfängt i Herren (v. 10), utan fastmer af ganska stora och wälsignelserika följder. Saliga äro de döda, som i Herren dö härefter. Ja, säger Anden, de skola hwila sig från sitt arbete, ty deras gerningar följa dem efter. Upp. 14: 13.
16 Kapitlet.
Angående ett sammanskott till de Kristna i Jerusalem. Slutförmaningar och helsningar.Hwad angår sammanskottet till de heliga, så gören ock I såsom jag har förordnat för Galatiens församlingar. Rom. 12: 13. 15: 26&nbps;f. 2 Kor. 8: 4. 9: 1 f. Gal. 2: 10.
Här är fråga om samma sammanskott till de troende eller heliga i Jerusalem och Judeen, som omtalas i Rom. 15: 25 och annorstädes. Ju närmare de kristne bodde de otrogne Judarne, i desto större timliga trångmål synas de hafwa kommit, alldenstund Judarne ej blott undandrogo sina till kristendomen öfwergångne anförwandter all hjelp, utan ock förföljde dem, såsom det will synas, hårdare än det i början skedde på andra orter.
2 På första dagen i hwarje wecka lägge en hwar af eder hemma hos sig tillhopa hwad han kan lyckas åstadkomma, på det att icke sammanskott må göras först när jag kommer.
Första dagen i hwarje wecka, d. ä. hwarje söndag. Se Mark. 16: 2. Ap. G. 20: 7. Dessa bibelställen wisa tydligt, att söndagen war de kristnas sabbat redan i den apostoliska tiden. Denna inrättning är således gjord af apostlarna, och det är för oss detsamma som en apostolisk föreskrift.
3 Men när jag kommer, skall jag med bref afsända dem, som I pröfwen tjenliga, för att framföra eder gåfwa till Jerusalem.
Bref, d. ä. rekommendationsbref.
4 Men om det är skäl, att äfwen jag, reser, skola de resa med mig.
Så skedde ock sedan; Ap. G. 19: 21; kap. 20: 3 etc. Rom. 15: 25. Den uppmaning till rikligt sammanskott, hwilken ligger äfwen i dessa ord, hade således haft åsyftad werkan.
5 Men jag skall komma till eder, sedan jag har farit genom Macedonien. Ty Macedonien far jag igenom, Ap. G. 19: 21. 2 Kor. 1: 16.
6 men hos eder skall jag måhända stanna något eller ock dröja qwar öfwer wintern, på det att I mån fortskaffa mig hwart helst jag will resa. 2 Kor. 1: 15.
7 Ty jag will icke nu besöka eder i förbigående, emedan jag hoppas få stanna
_464.jpg&oldid=348139){kind=link}