| 466 | Lagen och Evangelium. | Pauli Andra Bref | Kap. 3. |
såsom mästaren, tillkommet eller beredt genom wår tjenst, ett werk således, hwilket prisar oss såsom mästarens rätta werktyg, och på denna grund ”wårt bref”, skrifwet icke med bläck, såsom irrlärarnes prisbref äro skrifna, utan med lefwande Guds Ande, icke på taflor af sten, såsom Moses’ lag, utan på hjertats taflor af kött, inskrifwet i hjertan, som på samma gång de blifwit ödmjuka, äfwen blifwit mjuka såsom ett kött och således såsom taflor, på hwilka Guds Ande kunnat utan motstånd sätta sin inskrift. — Då aposteln här talar om taflor af sten, syftar han utan twifwel äfwen med detta uttryck på irrlärarne, för såwidt de upphöjde den mosaiska lagen på evangelii bekostnad eller med evangelii förringande. Äfwen lagen war ett Guds bref till menniskorna. Men den war dock inristad på stentaflor. Den kristna församlingen åter är ett på hjertats taflor skrifwet bref, i hwilket Gud genom sin Ande äfwen inskrifwer det som han bjuder, så att det med barnslig lydnad sättes i werket. Följaktligen är den korintiska församlingen ett rekommendationsbref, som ej blott gäller mer än irrlärarnes, utan är en lefwande skrift af Herrens Ande, ett nytt werk, en ny skapelse, som lagen på stentaflorna fordrade, men icke kunde åstadkomma.
4 Men en sådan tillförsigt hafwa wi genom Kristus till Gud,
Men en sådan tillförsigt, i hwilken ofwanstående wittnesbörd om Korintierna såsom ett prisbref blifwit gjord, hafwa wi genom Kristus till Gud, och alltid icke till eller genom oss sjelfwa, eller genom wår egen kraft och wishet.
5 icke att wi af oss sjelfwa äro skicklige att tänka något, såsom af oss sjelfwa, utan wår skicklighet är från Gud, Fil. 2: 13.
6 hwilken ock har gjort oss skicklige att wara ett nytt förbunds tjenare, icke bokstafwens, utan Andens, ty bokstafwen dödar, men Anden gör lefwande. Jer. 31: 31. 2 Kor. 5: 18. Ebr. 8: 6 f. Rom. 2: 27 f. 7: 6, 10 f. 8: 2.
Lagen förkunnar öfwer syndaren död, förbannelse och fördömelse, sätter honom i dödsförskräckelse och lemnar honom deruti. Men evangelium gifwer Ande och lif genom kraften of Jesu försoningsdöd, förtjenst och ljufliga nådelöften. Lagen sargar, evangelium helar. ”Att lära bokstafwen, är att lära blotta lagen och gerningarne, utan evangelii kunskap och Andens kraft. Genom lagen blifwer allt fördömdt och skyldigt till döden, hwad menniskan är och gör; ty hon kan utan Guds nåd icke göra (ja, icke en gång tänka) något godt. Att lära Anden, är att lära Guds nåd utan lag och förtjenst (eller utan lagsförtjenst), derigenom blifwer menniskan (andeligen) lefwande och salig.” L.
7 Men om dödens embete, som med bokstäfwer war inristadt i stenar, framträdde i härlighet, så att Israels barn icke kunde se på Moses’ ansigte för hans ansigtes härlighets skull, hwilken war förswinnande, 2 Mos. 34: 29 f.
Lagen kallas här egentligen ”en dödens tjenst”, just derföre att den tjenar till att döda eller att wäcka känslan af dödsskyldigheten på samma gång den wäcker känslan af synden. Ett återsken af Guds klarhet strålade i Moses’ ansigte, sedan han warit på berget med Herren, och denna klarhet war ett tecken till den klarhet och härlighet, som lagen hos menniskan fordrar, men som lagen icke kan gifwa. Tillika war denna klarhet ett uttryck af lagens majestät och gudomliga kraft, som wisade, att dess fordringar äro oeftergifliga, och dess domsord oföränderliga. Se 2 Mos. 34: 30–36.
8 huru skulle då icke Andens embete hafwa ännu större härlighet!
Hade nu det förbundet, som fördömer syndaren, en sådan härlighet, huru mycket större skulle icke det förbundets härlighet wara, som kungör syndaren frisägelse och rättfärdighet inför Gud, ewigt lif och salighet?
9 Ty om fördömelsens embete hade härlighet, så har rättfärdighetens embete en ännu mycket större härlighet. Rom. 1: 16 f. 3: 21 f.
D. ä.: Ty om fördömelsens embete, d. ä. lagens embete, som öfwer lagens öfwerträdare predikar fördömelse och död, hade (eller: war) härlighet, så har rättfärdighetens embete en ännu mycket större härlighet. Evangelii eller Andens embete predikar och werkar rättfärdighet och lif.
10 Ty äfwen det härliga har i denna del ingen härlighet, för den öfwerträffande härlighetens skull.
Ty äfwen det härliga (eller: förhärligade), det som wardt förhärligadt i lagens embete, har dock i denna del, eller när det jemföres med nya förbundets embete, likasom alldeles ingen härlighet, för den öfwerträffande härlighetens skull, som det nya förbundets ljus hafwer. Likasom t. ex. månens stora glans förbleknar, då solen uppgår i sin allt öfwerstrålande klarhet, så är det ock med gamla förbundets stora härlighet, att den öfwerstrålas af nya förbundets ännu större härlighet.
11 Ty om det förswinnande hade härlighet, så har det förblifwande mycket större härlighet.
12 Då wi nu hafwa ett sådant hopp äro wi mycket frimodige Ef. 6: 19.
D. ä.: Då wi nu hafwa ett sådant hopp (jemför v. 4), nemligen att nya förbundets embete aldrig skall, såsom det gamlas, förlora sin härlighet, äro wi mycket frimodiga i dess förkunnande.
13 och göra icke såsom Moses, hwilken hängde ett täckelse för sitt ansigte, på bet att Israels barn icke skulle se på slutet af det förswinnande. 2 Mos. 34: 33 f.
På det att Israels barn icke skulle se
_470.jpg&oldid=348157){kind=link}