Sida:Biblia Fjellstedt III (1890) 489.jpg

Pauli Bref till Galaterna.

Inledning.

Aposteln Paulus besökte landskapet Galatien i mindre Asien twenne gånger på sina resor. Ap. G. 16: 6; kap. 18: 23. Detta land gränsade i norr till Paflagonien, i öster till Pontus, i söder till Kappadocien, Frygien och Lykaonien; i wester till Frygien och Bitynien. Det war ett fruktbart land. Det hade fått namnet Galatien deraf, att i tredje århundradet före Kristi födelse galliska folkslag från trakterna af Rhenströmmen och Nederländerna inwandrat dit, stammar af samma härkomst som de tyska och nordiska folken; ty deras språk hade likhet med det tyska. Men i Galatien blefwo dessa inwandrare från det nordliga Europa blandade med Greker, och der bodde äfwen ett stort antal Judar. Landet blef införlifwadt med det romerska riket år 26 före Kristi födelse, men hade förut haft sina egna konungar.

I detta land hade genom aposteln Pauli predikan kristna församlingar blifwit grundade, men snart derefter hade bland dem irrlärare inkommit, hwilka lärde, att till saligheten wore omskärelsen och hela lagens hållande nödwändiga. Derigenom blef evangelii rena lära tillintetgjord. Derpå skref aposteln Paulus detta bref till Galatiens församlingar under sin wistelse i Efesus.

Hufwudinnehållet af detta bref är läran om rättfärdiggörelsen genom tron på Jesus Kristus utan tillhjelp af lagens gerningar, men den är här framstäld kortare än i Brefwet till Romarne. Detta bref kan delas i tre delar. Den första, som utgör kap. 1 och 2, innehåller helsningen från aposteln och de bröder, som woro hos honom, hans apostoliska kallelse och hans läras öfwerensstämmelse med de öfriga apostlarnas. Den andra delen, kap. 3 och 4, wederlägger irrlärarne och fastställer evangelii rättfärdiggörelselära med klara bewis. Den tredje delen, kap. 5 och 6, innehåller evangelii läras nödwändiga tillämpning, samt warningar mot missbruk och köttslig säkerhet.

1 Kapitlet.

Helsning. Aposteln uttalar sin förundran öfwer Galaternas affall och framställer sin lära och sitt embete såsom af Gud.

Paulus, apostel icke från menniskor eller genom någon menniska, utan genom Jesus Kristus och Gud Fader, som har uppwäckt honom från de döda,

2 och alla de bröder, som äro med mig, till Galatiens församlingar.

3 Nåd ware med eder och frid af Gud Fader och wår Herre Jesus Kristus, Rom. 1: 7. 2 Kor. 1: 3. 2 Kor. 1: 2. Ef. 1: 2.

4 som har gifwit sig sjelf för wåra synder, på det att han skulle uttaga oss från den närwarande onda werlden, efter Guds och wår Faders wilja, Matt. 20: 28. Gal. 2: 20. Ef. 5: 2. Tit. 2: 14. Ebr. 9: 14.

5 hwiIken ware ära i ewigheters ewighet! Amen.

I 1:sta v. omtalar Paulus sin kallelse till apostlaembetet af Gud sjelf och Herren Jesus Kristus. Denna kallelse skedde på wägen till Damaskus, Ap. G. 9: 1–20. Widare kap. 22: 17—21; kap. 26: 18. Aposteln hade sin kallelse och sin lära icke från menniskor, utan från den uppståndne Kristus, icke heller war han utsänd af någon menniska. De bröder i embetet och i tron, hwilka aposteln hade hos sig i Efesus, woro också bewis och insegel på hans apostlaembete och hans wittnen inför de kristna i Galatien, till hwilka han nu skref. De woro förenade med honom i bön och förbön för dem och i den apostoliska helsningen, v. 2, 3. Denna, helsning och tillönskan af nåd och frid innebär tillika ett löfte från Herren, att nåd och frid skulle gifwas dem genom tron på apostelns ord, ty det war Herrens Ande, som ingaf aposteln hwad han skulle skrifwa. I v. 4 hafwa wi salighetslärans hufwudsumma, att Kristus har utgifwit sig sjelf för wåra synder, att han har återlöst oss med sitt blod. Se 1 Petr. 1: 19 och