| Trons rättfärdighet. | Till Galaterna. | Kap. 3. | 491 |
förlust, utan också med edert affall från nåden ådragit eder stor skuld och swårt straff.
5 Den som gifwer eder Anden och werkar krafter bland eder, gör han det genom lagens gerningar, eller genom trons predikan?
Genom evangelium hade de undfått den Helige Andes gåfwor, och genom evangelium werkade den Helige Ande ibland dem ännu. Deraf kunde de weta, att icke lagen, utan evangelium kunde gifwa dem lif och salighet genom tron.
6 Likasom Abraham ”trodde Gud, och det wardt honom räknadt till rättfärdighet”. 1 Mos. 15: 6.
7 Weten derföre, att de som äro af tron, de äro Abrahams barn. Rom. 4: 11 f.
På frågan i v. 5 måste swaras, att Andens gåfwor och krafter icke meddelas och werkas genom lagens gerningar, utan genom trons predikan, och detta war icke en ny rättfärdighetslära, utan den gamla. Detta bewisar nu aposteln genom deras stamfader Abrahams exempel, ty han blef rättfärdig genom tron. Han blef icke rättfärdig genom Moses’ lag, ty lagen fans icke då. Han trodde Guds löfte, och detta tillräknades honom såsom rättfärdighet för den utlofwade medlarens skull. Irrlärarne bland Galaterna föregåfwo, att man blott genom omskärelsen kunde blifwa Abrahams barn och få rättfärdighet, men nu wisar aposteln, att icke genom omskärelsen, utan genom tron, kunna wi blifwa Abrahams barn och rätte efterföljare, ty det wore ju icke möjligt, att de skulle inträda i samma förbund som Abraham på annat sätt, än Abraham sjelf undfått förbundsnåden. Abraham war den förste, om hwilken Skriften säger, att tron wardt honom räknad till rättfärdighet; derföre kallas de hans barn, hwilka tro såsom han, de äro hans andeliga säd i Kristus.
8 Och emedan skriften förutsåg, att det är genom tro som Gud gör hedningarne rättfärdige, så gaf hon i förwäg åt Abraham detta glada budskap: ”I dig skola alla folk warda wälsignade”. 1 Mos. 12: 3.
I skriften talar den Helige Ande, derföre säger aposteln: Skriften förutsåg. I Abrahams exempel låg hela läran om rättfärdiggörelsen genom tron på Kristus och en profetia om hedningarnas omwändelse och frälsning genom tron. Åt Abraham gaf Gud det löftet: I dig, det är genom din säd, nemligen Kristus, skola alla folk warda wälsignade, få wälsignelse, nåd och salighet genom tron på Kristus.
9 Således blifwa de som äro af tron wälsignade med den troende Abraham.
Enligt detta löfte till Abraham skänkes trons rättfärdighet af nåd åt alla, som tro på samma sätt, och de blifwa med honom wälsignade.
10 Ty alla de som hålla sig till lagens gerningar äro under förbannelse, ty det är skrifwet: ”Förbannad ware hwar och en som icke förblifwer wid allt det som är skrifwet i lagens bok. så att han håller det!” 5 Mos. 27: 26.
Grt.: Ty så många, som äro af lagens gerningar, äro under förbannelse. Sedan aposteln wisat, huru andelig wälsignelse, rättfärdighet, lif och salighet skänkes af nåd åt dem, som genom evangelium tro på Kristus, wisar han här deras tillstånd, som äro under lagen. Evangelium allena gifwer wälsignelse. Lagen har icke för den fallna menniskan något annat än förbannelse. Lagen är ett fullkomligt uttryck af Guds helighet och rättfärdighet; lagen fordrar, att menniskan skall wara helig och fullkomlig, sådan hon af Gud blef skapad och sådan som om syndafallet aldrig hade skett. Om nu någon funnes, som efter lagen wore fullkomlig, så blefwe han derigenom salig; men någon sådan menniska finnes icke, ty synden och döden hafwa inkommit i werlden öfwer hela Adams slägte. Lagen kan derföre fordra rättfärdighet, men icke gifwa rättfärdighet; lagen kan icke förlåta, lagen kan icke gifwa nåd, ty det strider emot lagens natur. Öfwer dem, som icke kunna hålla lagen, uttalar lagen denna förbannelsedom: Förbannad ware (grt. är) hwar och en, som icke förblifwer wid allt det som är skrifwet i lagens bok, så att han håller det. Synden, skulden, den andeliga döden är af naturen i hwarje menniska; der är en inre förbannelse, ett affall ifrån Gud och en fiendskap emot honom, och den förer syndaren längre och längre bort ifrån Gud och slutligen till den ewiga döden. Lagen kan således blott säga, hurudan den fallna menniskan är, och att för syndens skull straff och dom hänga öfwer hennes hufwud; men lagen kan icke säga, huru hon skall blifwa frälst från synden och fördömelsen. Lagen wisar henne således ifrån sig till evangelium.
11 Men att ingen genom lagen warder rättfärdig inför Gud är uppenbart, ty ”Den rättfärdige skall lefwa af tro”. Hab. 2: 4.
Då enligt skriften, Hab. 2: 4, den rättfärdige lefwer af tro, har sitt lif af tron, sin rättfärdighet af tron, sin kraft af tron och sitt hopp i tron, och således icke af lagens gerningar, så är det uppenbart, att ingen kan blifwa rättfärdig genom lagen.
12 Men lagen är icke af tron, utan ”Den som håller det, han skall derigenom lefwa”. 3 Mos. 18: 5. Hes. 20: 11.
Lagen är icke af tron; består ej i tron och wet icke om nåden, utan fordrar gerningar och lofwar lif och salighet blott åt dem, som fullkomligt hålla lagen och helt och hållet äro rena och heliga såsom lagen fordrar.
13 Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse, ta han wardt en förbannelse för oss — ty det är skrifwet: ”Förbannad är hwar och en som hänger på trä” — 5 Mos. 21: 22 f.
_495.jpg&oldid=348231){kind=link}