| 500 | Förmaningar. | Pauli Bref | Kap. 5, 6. |
Att lefwa i Anden är att hafwa trons lif i Kristus och hafwa Kristi Ande, v. 16, och om wi hafwa den, så måste Andens frukt wisa sig i wårt inte lif och i hela wår wandel. Såsom det naturliga lifwet wisat sig i själens och kroppens werksamhet, så måste det andeliga lifwet wisa sig genom Andens frukter, v. 22, 23. Eljest har man blott en död tro. Jak. 2: 20.
26 Sökom icke fåfänglig ära genom att reta hwarandra och afundas hwarandra.
De falske lärarne sträfwade efter fåfängligt pris, efter anseende och gunst bland menniskor. Alla oomwända menniskor hafwa egenkärleken i hjertat rådande, så att de förtörnas och afundas andra, så snart denna egenkärlek förnärmas. Mot all sådan synd warnar oss aposteln med hela kraften af evangelii sanning och med den brinnande kärlek, som Kristus hade upptändt i hans hjerta, och detta är en lärdom och warning från Herren sjelf. Då kärleken får herrawäldet, upphör all ond strid och oenighet, ty tron och kärleken strida med Andens wapen, och deremot förlora köttets wapen sin magt.
6 Kapitlet.
Förmaningar och slutönskan.Mina bröder! Om ock en menniska råkar falla i någon synd, I, som ären andelige, upprätten en sådan med saktmodig ande, och se på dig sjelf, att icke äfwen du warder frestad. Rom. 14: 1. 2 Kor. 3: 1. 9: 22.
Råkar falla, grt.: blifwer öfwerrumplad m. m. I, som wandren i Anden, kap. 5: 16, söken att återupprätta den fallne och föra honom tillbaka till trons och kärlekens fulla förening med Kristus, Jak. 5: 19, 20. Förmaningen och upprättelsen måste ske med saktmodighetens och kärlekens ande, icke med wrede, stolthet och hårdhet, ty detta åstadkommer intet upprättande, utan trotsighet och förbittring eller öfwergifwenhet, så att den fallne blir afwänd eller afskräckt ifrån salighetens wäg. Men i det aposteln uppmanar till sådan inbördes förmaning och tröst, warnar han tillika för den afwäg, hwaruti det är så lätt att falla, nemligen att glömma sig sjelf eller sina egna frestelser, i det man gifwer akt uppå andras, och ser grandet i brodrens öga, men glömmer bjelken uti sitt eget. Dessutom är man i fara att försynda sig med högmod och kärlekslöshet, då man skall förmana andra och söka upprätta dem från fall.
2 Bären hwarandras bördor och fullborden så Krifti lag. Rom. 15: 1. 1 Tess. 5: 14 f. Joh. 15: 12.
Kristi lag är kärleken, 1 Kor. kap. 13. I kärlelen skola de, som tillhöra Kristus, söka hjelpa hwarandra i all nöd, dela hwarandras bekymmer och sorger, och här menas i synnerhet att bära hwarandras fel, swagheter och synder med tålamod och kärlek mot de felande, så att man med innerligt medlidande söker föra dem till rätt delaktighet i Kristus. Såsom Kristus älskat oss, har han befalt, att wi skola älska hwarandra. Joh. 13: 34; kap. 15: 12. Så snart synden kännes såsom en börda för den felande, så skall man med mildhet trösta, icke så att man gör synden ringare än den är, utan hänwisa till den oändliga rikedomen af Kristi försoningsnåd och kärlek.
3 Ty om någon tycker sig något wara, ändock han intet är, så bedrager han sig sjelf. 2 Kor. 8: 2.
Wi äro alla syndare, som hafwa intet i oss sjelfwa det godt är, utan om något godt finnes hos oss, så är det en nådegåfwa af Kristus. Detta bör så mycket mera drifwa oss att så älska hwarandra, att wi bära hwarandras bördor, v. 1, 2, emedan Kristus har älskat oss och utgifwit sig sjelf för oss.
4 Men hwar och en pröfwe sin egen gerning, och då skall han allenast i sig sjelf hafwa sin berömmelse och icke i den andre,
Hwar och en skall pröfwa sig sjelf och sin egen gerning, och för det goda, som hos honom finnes, skall han prisa Herren. Den berömmelsen, att han för Kristi skull har ewigt lif och kan uträtta något i hans rike, skall han hafwa i sig sjelf i tron, men ingalunda deruti, att han jemför sig med andra och tycker sig sjelf wara bättre än de. Se Rom. 5: 2. Luk. 18: 11. ”Falska lärare söka icke att de må blifwa fromma, utan blott huru de skola winna mycken berömmelse hos andra, de se på yttre omständigheter och tillopp, ty de äro äregirige och icke rättskaffens.” L.
5 ty hwar och en skall bära sin egen börda.
Ingen kan bära den andres börda, så att han skulle kunna taga på sig answaret inför Gud, derföre måste hwar och en pröfwa sig sjelf, v. 4.
6 Men den som underwisas i ordet, han hele allt godt med den som underwisar honom.
Han skall icke låta underwisa sig förgäfwes, utan tro och lyda ordet och blifwa delaktig af allt det goda, att den warning, att den tröst och nåd, som läraren meddelar. Förut har aposteln wisat, huru de, som underwisa och upprätta, skola förhålla sig, men nu wisar han, huru underwisningen skall emottagas, så att en fullkomlig gemenskap af alla nådegåfwor befordras. Då det andeliga goda rätt emottages så uppstår också i den emottagandes hjerta ett behof att af allt godt i det lekamliga meddela åt dem, som underwisa. Detta lärer aposteln tydligare på andra ställen, såsom 2 Kor. 9: 7–9. 1 Tim. 5: 17, 18.
7 Faren icke wilse. Gud låter icke gäcka sig, ty hwad en menniska sår, det skall hon ock skörda; Ps. 62: 13. Jer. 17: 10. Rom. 2: 6. Upp. 2: 23.
Det är stor willfarelse och farligt sjelfbedrägeri, då man icke will tro och lyda Guds ord, hwarmed man underwisas, v. 6. Sådan olydnad och fortfarande i synden, i den tanken,
_504.jpg&oldid=348254){kind=link}