| 506 | Frälsningen af nåd. | Pauli Bref | Kap. 1, 2. |
menskliga naturen beklädd med Guds allmagt, upphöjd till Herre och Konung icke blott öfwer den återlösta menskligheten, utan också öfwer allt herradöme, wäldighet, magt och myndighet i himmelen (kap. 3: 10. Kol. 1: 16) och öfwer alla osynliga andemagter i himlarymderna, Ef. 6: 12. Öfwer allt, sam kan kallas högt och härligt, både i denna och den tillkommande werlden, regerar Kristus, Kol. 2: 10. (V. 22) Således är Guds rådslut om Kristus så wida utfördt (v. 10), att han är satt till församlingens hufwud och till Herre öfwer allting, öfwer alla himlar och himmelska härskaror, samt öfwer denna werlden och öfwer djefwulen och hans änglar. Alla hans fiender hafwa blifwit lagda och skola läggas till hans fötter, och i Jesu namn skola alla knän böja sig, deras som äro i himmelen, på jorden och under jorden, Fil. 2: 10. (V. 23) Församlingen, som är Kristi andeliga kropp, kallas hans fullhet. d. w. s. att hans härlighet, alla hans gudomliga egenskaper uppenbara sig i henne; hon är allt framgent hans synbara uppenbarelse på jorden, emedan han uppfyller henne med fullheten af sina egenskaper, gåfwor och krafter, och emedan han sjelf både med sin gudom och mandom, med hela sin ande och med sin förklarade lekamen och sitt förklarade blod lefwer i de trogna och uppfyller dem, så att han är deras lif. Derföre kallas församlingen hans fullhet. Dessutom är Kristus äfwen i anseende till den menskliga naturen allestädes närwarande, emedan mandomen är upphöjd till fullkomlig förening med gudomen och delaktig af alla gudomens egenskaper. Han regerar öfwer allt och uppehåller allting, såsom den förklarade allsmägtiga Gudamenniskan. En sådan konung är det, som de troende tillhöra och tjena, Jesus Kristus, Herren allsmägtig, högtlofwad i ewighet.
2 Kapitlet.
Judars och hedningars lika delaktighet af Kristi försoning.Äfwen eder[1], som woren döda genom edra öfwerträdelser och synder, Kol. 2: 13.
2 i hwilka I fordom wandraden efter denna werldens skick, efter fursten öfwer luftens magt, öfwer ben ande, som nu är werksam i otrons barn, Kol. 3: 6 f.
3 bland hwilka ock wi alla fordom lefde i wårt kötts begärelser, görande hwad köttet och tankarna wille, och woro af naturen wredens barn, likasom de andra.
4 Men Gud, som är rik på barmhertighet, har för sin stora kärleks skull, hwarmed han har älskat oss.
5 gjort oss, som woro döda genom wåra öfwerträdelser, lefwande med Kristus — af nåd ären I frälsta —
Äfwen eder, som nu hafwen andeligt lif genom tron, men förut woren andeligen döda genom edra öfwerträdelser och synder, äfwen eder, så wäl som oss, har Gud gjort lefwande med Kristus (v. 5), han, densamme, som uppwäckte Kristus ifrån de döda, kap. 1: 20. Menniskans tillstånd i synden är andelig död, ty själen är bortwänd från Gud, han lefwer ej i honom och har hwarken wilja eller förmåga att blifwa helig och ren från synden och att göra Guds wilja. Detta tillstånd är början till den ewiga döden, om menniskan icke blifwer född till andeligt lif genom tron på Kristus. Fordom (v. 2), nemligen före eder omwändelse, wandraden I efter denna werldens skick eller på werldens wis. Denna wandel war efter honom, som är furste öfwer luftens magt, öfwer otrons ande, så att I lydden hans wilja och woren honom undergifne, han war eder furste, I woren hans undersåtar. Denne furste, nemligen djefwulen, omgifwer oss såsom den luft, i hwilken wi lefwa, och han är med sina onda andar öfwerallt omkring jorden närwarande, så widt som luftkretsen räcker, så att ingen menniska kan finna något ställe i werlden, dit den onde andens magt icke sträcker sig. Synden är hans werk, och genom synden har menniskan kommit under hans wälde. Han har genom syndafallet inplantat i menniskan synden och döden, en ond wilja och en syndig natur. Då evangelium förkunnas, werkar han otro, så mycket han förmår, hos de andeligen döda, på det de icke måtte blifwa omwände till Kristus och få ljus och lif i honom. (V. 3) Icke blott de, som warit hedningar, utan ock de, som warit Judar eller blott namnkristna, men blifwit omwända till Kristus, hafwa förut wandrat i sitt kötts begärelser, den fallna naturens lustar. Af naturen eller genom den naturliga födelsen är ingen menniska ett Guds barn, utan såsom född af syndig säd, således född syndare, är hon ett wredens barn och fördenskull under lagens förbannelse, Gal. 3: 10. Emedan Gud är en ande, helig och rättfärdig, så är andelig död och ett syndigt tillstånd och alla de onda frukterna af detta förderf så stridande mot hans gudomswäsende, att kärlekens eld blifwer för de andeligen döda en wredens eld. Gud wore icke helig och rättfärdig, om han icke wredgades öfwer synden och straffade den. Ett wredens barn är hwar och en, som är död i otro och synd, äfwen om han blifwit döpt och kallas kristen. Har du ej anammat Jesus i ditt hjerta och blifwit ett Guds barn, Joh. 1: 12, så är du ännu ett wredens barn. (V. 4) Genom Guds oändeliga barmhertighet och kärlek har återlösningen skett, ty så älskade Gud werlden, att han utgaf sin enfödde Son, och af samma barmhertighet gör han i Kristus lefwande, uppwäcker från andelig död till andeligt lif, och gör till Guds barn alla dem, som anamma frälsningsnåden. (V. 5) Återlösningen war bestämd i Guds rådslut före werldens skapelse, den fullbordades på Golgata, innan wi blefwo födde, och medan wi ännu woro döde i synden, blefwo wi fattade af nåden. Alla pånyttfödda hafwa undfått andeligt lif i Kristus, såsom en alldeles fri och oförskyld nådegåfwa i den nya födelsen, som är Guds Andes werk och icke deras eget. Således beror wår frälsning på
_510.jpg&oldid=348270){kind=link}